Jag och Barcelona kommer aldrig bli älskare. Vi kommer aldrig skratta ihop, springa i strandbrynet tillsammans, rufsa om varandras hår, kyssas passionerat eller copy paste:a varandras könsfrisyrer. Varför? Ja, framför allt därför att jag är en människa och Barcelona är en stad. Pretty obvious. Men inte ens på ett metaforiskt plan kommer vi att hungrigt längta efter varandra.
Detta beror på att Barcelona fick mig att uppleva exakt samma sak som när jag tog mina första stapplande steg i New York och satte av mot Century 21 som alla hade talat så varmt om. VILKET JÄVLA SKIT. Så kände jag.
Barcelona var mer än min arma själ behövde. Denna halvstad, detta... gycklarsamhälle! Där kulturarv hel könlöst har fått ge vika för all tänkbar kommersiell smörja. Fyllt till brädden av dessa tramsiga turistjippon som slagit rot i varje gathörn, med genetiskt avartiga medborgare/illegala flyktingar utklädda till något slags tiggande driftkuckus, horor och ficktjyvar, menlös matlagningskonst och män iförda t-shirts med tryck som "Free pony ride" - inklusive förtydligande pil ner mot penis.
Där stränderna belamras av småbyxade muskelmän utan större funktion för världen än att med utstuderat put svassa runt med pitten i vädret, tonårsfinniga holländska turistpar som försöker "knulla diskret" invid barnfamiljer och den aldrig sinande strömmen av konstant gastande kokospakistanier, klänningsförsäljare, sjalkrängare, dryckesmän, henna-indier med sina blädderpärmar och flinkfingrade små thailändskor som vill ge MA-HASSA-AGE. Att snäsigt behöva avfärda en i minuten, det är ju värre än att ignorera hemlösa på tunnelbanan.
Lägg sedan till random white trash spanjacks på semester, där rött hår för övrigt är det nya sönderblonderade. Och krydda till alltsammans med det massiva dräggklientelet, som sökt sig dit från all världens hörn, avfallkvarnar och gyttjiga diken, för att helt "utlevande" och open minded få sitta i sina lindade hampatrasor till kläder och röka ner varandra på de små torgen, just innan de får inspiration nog att börja utöva sina"sköna" konstspektakel.
Där stränderna belamras av småbyxade muskelmän utan större funktion för världen än att med utstuderat put svassa runt med pitten i vädret, tonårsfinniga holländska turistpar som försöker "knulla diskret" invid barnfamiljer och den aldrig sinande strömmen av konstant gastande kokospakistanier, klänningsförsäljare, sjalkrängare, dryckesmän, henna-indier med sina blädderpärmar och flinkfingrade små thailändskor som vill ge MA-HASSA-AGE. Att snäsigt behöva avfärda en i minuten, det är ju värre än att ignorera hemlösa på tunnelbanan.
Lägg sedan till random white trash spanjacks på semester, där rött hår för övrigt är det nya sönderblonderade. Och krydda till alltsammans med det massiva dräggklientelet, som sökt sig dit från all världens hörn, avfallkvarnar och gyttjiga diken, för att helt "utlevande" och open minded få sitta i sina lindade hampatrasor till kläder och röka ner varandra på de små torgen, just innan de får inspiration nog att börja utöva sina"sköna" konstspektakel.
Alltså. Hela stället är en freakin' fricirkus on acid/aids (beroende på vilken gata du väljer) som rymt från sig själv och spårat ur likt en tågkrasch.
Eller okej, nu överdriver jag. Allt var förstås inte skit. Jag kom överens med vissa delar av Barcelona. Jag hittade bland annat lite fina second hand-butiker, alkohol, härliga kollegor osv ☞
Det gäller att ta det onda med det goda, right?
