Inlägget om filmen Play fick mer uppmärksamhet än jag kunde föreställa mig, vilket rimligtvis borde leda till att det finns en del nya läsare här. Som inte är bekanta med den innehållsmässigt lagom förvirrande blogg detta råkar vara. Faktum är att jag redan fått kritik för det. Någon tyckte att man inte ska skriva om politik i modebloggar och musikbloggar. Att man istället gör bäst i att starta en politikblogg om man vill prata politik.
Jag tänkte adressera det påståendet här.
Jag skriver. Om musik, om min son, om olika kulturuttryck, om samhällsfrågor. Det är väldigt blandat. Väldigt spontant. Väldigt beroende på vad jag känner och tänker för stunden. Om min son säger något roligt, tänkvärt eller briljant – han säger visserligen ofta roliga, tänkvärda och briljanta saker, men det är inte alltid han godkänner publiceringen av dem – så är det relevant för mig, och därmed även min blogg. Och då skriver jag om det. Hittar jag en ny låt som jag inte kan få ur huvudet, då skriver jag om det. Blir jag förbannad på något, så följer en ilsk rant strax därefter. Jag går på känsla.
Länge har jag haft en lättare ångest över detta. Ibland faller det bara över mig. Otydligheten. Det där flytande, odefinierade. Textmassor, musikklipp, bilder. Allt i en röra och utan struktur. Att min blogg faktiskt saknar ett koncept. En form som gör den tydlig i relation till andra bloggar, etiketter som tillsammans bildar den ram inom vilken min blogg breder ut sig, innehållsförteckning som gör att läsare kan känna sig trygga och förvissade om vad för typ av inlägg som kommer att komma. Man vet vad man kan förvänta sig av modebloggare, av renodlade musikbloggar, av livsstilsbloggar, av mamma- och pappabloggar, av matbloggar, av kulturbloggar, av politikbloggar. Det är jättebra och jättebehändigt.
Jag har emellertid aldrig varit bra på att göra det folk förväntar sig.
Jag känner mig låst och måste bryta upp, får spel och måste göra motsatsen. Jag har försökt, men jag bara trilskas och våndas i mitt eget påtvingade konceptuella grepp, känner mig kvävd av återkommande inslag, rubriker och teman. Börjar hata skiten.
Så, jag tänkte: Fuck it.
Och med det sagt: inte alls meningen att hänvisa till det ansvarslösa ”Det är bara så jag är”, utan säga: Det här är något jag tänker vara stolt över.
Den här bloggen är inte en endimensionell textsamling bestående av en utvald kategori singularis som med tydlighet begränsar innehållet. Det här är inte en musikblogg, inte en politikblogg, inte en mammablogg. Det är min blogg, och jag råkar tycka att det vore bra om fler kunde skriva mer gränsöverskridande i sina bloggar – av den enkla anledningen att det inte finns någon människa som är så sinnesmässigt snöpt att man har en (1) sak att prata om.
Jag ser ingen anledning till varför exempelvis politik skulle vara förebehållet renodlade politikbloggar och ledarsidorna i våra dagstidningar. Tvärtom tycker jag att det är en smal och i många fall ovidkommande del av vad politik faktiskt är. Jag tror att vi alla förlorar på att samma politiska resonemang, bilder och åsikter framförs av samma människor i samma kanaler. För mig har exempelvis rapparen Phonte's låt The Good Fight sagt betydligt mer om det ekonomiska läget och arbetarklassens faktiska tillvaro 2011 än några ledarsidor det senaste året:
Up early with the sun and the stars, 6 A.M. ring the alarm
Weather man say "It's 90 today but it 'gon feel like 100 tomorrow,
so throw some fresh water under the arms"
Bullshit. Soon as I come in the job
Boss sittin with the news like a box-cutter under the jar
Said “They just had a meeting and about 3 hundred
Of y’all are gettin fired cuz we been defunded."
Can't say I didn't even see it coming. I always knew on one day,
they'd find a way to throw me to the wolves. And once they,
came into my room on that Friday afternoon
I was thinking "Why you faggot ass niqqas couldn't find me on Monday?"
I know it's not sane, but yo I'm just sayin’
Everybody prays for the day they see the light
But the light at the end of the tunnel is a train
5 dollar gas, and poverty rates are rising much higher than your hourly rates
So if you thinkin’ 'bout quittin’ you should probably wait
Cuz everybody gotta do a fuckin’ job that they hate
"Go and live out your dreams" – that’s what they tellin’
Fam in my ear all day and they yellin’
"Keep it real Te and don't ever sellout”
But how the fuck you sell out when ain't nobody sellin’?
Jag tror inte på de strikta uppdelningarna som vi pysslar med. Det är den exkluderande synen på vad politik är och var politik bör föras som gör att vi lever i ett samhälle där folk upplever maktlöshet och hopplöshet. Att vi omedvetet har lagt ut politiken på entreprenad och ständigt ger andra tolkningsföreträde, tillåter andra definiera vad politiskt engagemang är.
Så, vissa kanske läser den här bloggen och ställer sig frågande över blandningen. Men för mig är kopplingen mellan hiphop och ungar och samhällskritik och jag just: politik.
Min pappa ser politik som ett yrke och vägrar aktivt att delta. Jag håller inte med, jag ser politik som alla våra samlade handlingar. Hur vi för oss och behandlar varandra. Vad vi säger och vad vi gör, på vilket sätt vi uppfattar varandra, varje gång vi möts. Oavsett var. Oavsett när. Oavsett kontext. Politik är inte något som politiker sysslar med i Rosenbad, Stadshuset eller kommunfullmäktige där det sitter slipsnissar och dräktdamer som tar beslut vars samhälleliga konsekvenser de aldrig behöver möta mer än i diagram och procentenheter i utredningars rapporter, som min pappa hävdar. Politik är vi. Politik är att ta sitt medborgerliga ansvar och använda sin röst. Oavsett vilket forum man har till hands, oavsett vilket ämne som dryftas. Och ju fler som bryter upp det kategoriska och låter sina resonemang ta plats utan hänsyn till begränsningar, desto mer komplexa och givande tankar kan vi dela. Tänker jag.
