Förlåt, jag vet inte om ni hatar detta, men jag ääälskar det pga lider av diverse, så stå ut eller lämna en arg kommentar!

 

PLAGG:
Missionikoftan. Fast jag när en djup hatkärlek till den, eftersom jag känner mig som en fin tant när jag har den på mig och därför vill bära den hela tiden och varje gång jag gör det har sönder den lite, lite till och blir förgrymmad på mig själv. Circle of (my) life.

 

LÅT: Det här är världens mest omöjliga fråga. Jag kan med enkelhet rangordna kroppsdelar för framtida amputationsutövare (tänker mig: på hobbynivå), välja bort vilka sinnen jag vill förlora först eller vraka bland tunga och tripa. Men LÅT?! Så ombytligt, så flyktigt. Idag: Kartellen ft Stor - Jag svär jag drömde.

 

FIK: Café Giffi! Som jag älskar Café Giffi! Det finns ingenstans jag blir så väl behandlad i hela världen som på Café Giffi. Mannen som äger stället är en dröm.

 

KLUBB: Oh, helvete. Går inte på någon särskild klubb, förföljer favoritdjs. Eller får man svara bokklubb utan att vara värsta tönten? I så fall säger jag det. Burgers, beers & books-klubben.

 

ARTIST: Jag tycker bäst om Artist just så. Odefinierad, allmängiltigt och dold i anonymitet.

 

VÄN: Är väldigt fokuserad på att vara en till mig själv. Mvh Beyoncé

 

MAN: Nu förstår jag inte riktigt?

 

KVINNA: Får man bara välja en? Jag har runt en miljon.

 

DJUR: Sådana som sköter sig själva ute i det fria.

 

INREDNING: Man skulle lätt kunna tro lampor, om man kommer hem till mig och ser sig omkring, då jag har ett tiotal överblivna ståendes i öar runtom i lägenheten. Men NEJ. Kommer aldrig att bli en mänska som hävdar att ”ljuskällor” är viktigt. Då väljer jag hellre Malcolms bilinstallationer som man förr eller senare snubbar på.

 

JAG HATAR: Alldeles för mycket för mitt arma hjärta.

 

JAG ÄLSKAR: Känslan av förståelse. De få gånger den väl infinner sig. 

 

JAG BRINNER FÖR: Ord och kufar.

 

JAG KAN DÖ FÖR: Att få ha rätt. (TYVÄRR STÄMMER DET. Så jag har rätt även på denna punkt!)

 

JAG TRODDE ALDRIG: Att jag skulle bli så mentalt förvildad som jag blev, pga hade noll sjukdomsinsikt som barn och endast en inbillad en som vuxen.

 

JAG VILL TRO: På fantasi och rättvisa.

 

JAG HOPPAS: Att jag lever jättejättejättejättejättejättelänge.

 

Svart/vit

”Svart som min själ” brukar vara definitionen både på kaffet jag dricker och majoriteten av kläderna jag bär. vitt? Känns så falskt.

 

Bio/Hemmakväll i soffan

Så som jag har förstått det kan man nuförtiden göra båda typ samtidigt? Teknikens under till trots är jag gärna hemma.

 

Fisk/kött

Bannar mig själv som en mor bör och säger fisk. Fjärsing, kanske?

 

Bohemiskt/ljust o fräscht

Vomerar så fasligt lätt av båda, men mitt hem ser på riktigt ut som bakgården hos en grosshandlare från 40-talet.

 

Blandar gärna det ena med det andra. Men med tyngden lagt på det ena.

 

kladdkaka/morotskaka

Troligtvis kladdkaka. Åh GUD! Kom just på att jag vet var Stockholms godaste finns, och att jag inte har ätit den på - över ett halvår. Måste åtgärda detta.

 

Bästa...

 

LIGGET: Jag själv. Ursäkta, det här är en av de sidor jag har svårast för när det kommer till Maja Charlotta Bredberg: är så förtvivlat prestationsinriktad. Speciellt när det kommer till sex. Är en vandrande freakin’ cirkusföreställning, spexar och är ack så påfrestande på o så många olika vis. Länge var jag helt ovetandes om att andra människor kunde ha ”dåligt” sex och bara ”Men varför?”. Extremt osympatisk. Har därför slutat.

 

FESTIVALEN:

Önskar att jag kunde säga att jag varit på en awesome ostfestival. Finns det någon awesome ostfestival?

 

BILDEN:

Den här på Malcolm har varit favorit rätt länge.

 

TIDNINGSOMSLAGET:

Eftersom både Emelie och Kristin sportade omslag de själva varit med på gör jag samma sak.

 

SKIVAN:

Förhoppningsvis ännu inte gjord.

 

LÄGENHETEN:
Fylld med folk man gillar. Om det så bara är en själv.

 

JULEN:
Hemma hos mormor och morfar, i åttiotalets Hagsätra. Trapphuset med de små, små djupvattenblå kakelplattorna som fiskfjäll över väggarna och med mamma som visste var det saknades enstaka. Den lilla obehagliga hissen, där mamma som barn både fastnat och slitit av en stortånagel, hela vägen upp till den varma doft av morfars stekta köttbullar som letat sig ut genom brevinkastet och sorlet från glöggiga vuxna och tystnaden från ett endaste annat barn som väntade på en. Den tunga vardagsrumsmattan, hur enkelt kojor uppstod under bordet, mormors överdåniga dukning i salongen, en massa vuxna ben överallt och hur man skapade gångar runt och under dem för att smyga förbi, mormors lilla skål med alla guldringar i som snurrade runt som diamanttäta rockringar kring fingrarna när man provade dem, den orörda roddmaskinen i hennes rum, morfars stora stora glasögon, att det aldrig verkade finnas tapeter någonstans utan bara böcker på väggarna, stressen av att alla andra kunde Kalle Anka utantill, det oavbrutna tjatet om att få se Släpp fångarne loss det är vår!, tomten som plötsligt uppenbarade sig bakom gardinen i hallen med stelt anlete från våningen under och alltid störde och trängde sig på, ljudet av marmorägg som snurras i en liten skål, uppeldade samtal bland de stora, skratt och så morfar i sitt förkläde av tjock plast med Smirnoff-bilden på.

 

 

SOMMAREN:

Varje sommar ute på Hasselkobben där man fick vara ett barn i fred.

 

HÖSTEN:

När jag var fem år och jag fattade att det där sommartrollet, som gömde sig i sluttningarna nedan för Högalidskyrkan och som min mamma berättat allt om, äntligen skulle försvinna. Sedan kom vintern och med den – vintertrollet. Så det var ju en kort lycka.

 

RESAN:

Den mest själsligt befriande var på Gotland för ett par år sedan. Åkte runt i en gammal Duett, satt på ödsliga stränder om nätterna och stirrade växelvis in i elden och upp mot månen. En liten räv sprang förbi längs strandkanten. Jag drack rödvin ur emaljmugg och blev skjutsad på en gammal herrcykel till en enslig kiosk där jag fick en glass. Sov bak i bilen och fick knäckemackor och kokkaffe till frukost. Lät benen hänga ut genom fönsterrutan när vi åkte runt på landsvägarna och badade i ett övergivet kalkstensbrott, så turkost och så himla himla vitt.

 

När jag var 16 ville jag:

Bara få bli vuxen.

 

När jag var 20 hade jag precis:

Blivit mamma.

 

När jag var 10 fick jag:
Jag minns 10 som en menlös ålder, så förmodligen: bitterhet gentemot resten av världen.

 

När jag var 25 åkte jag:

Till New York själv, för att möta upp vem jag då trodde var mannen i mitt liv på en vad jag då förväntade mig skulle bli den mest romantiska semestern någonsin. Jag hade turligt nog fel i båda dessa hänseenden.

 

När jag blir 30 vill jag:

Leva.

 

Jag kommer aldrig:

Sluta vara arg och/eller sluta lyssna på min magkänsla.

 

Jag kommer alltid:

TELL IT LIKE IT IS - *snap, snap!* för att sedan raskt hamna i *oh snap*-läget och få ryslig ångest.