December betyder inte hets och stress för att försöka styra upp julklappar och planera nyårsmiddagar som rinner ut i sanden. Åtminstone inte för mig. December betyder hets och stress för att sammanfatta musikåret som gått. Det är inte så lätt alla gånger. Jag har verkligen respekt för att det är ett nästintill omöjligt uppdrag - att summera så mycket kreativitet, så många uttryck, från alla dessa artister, inom alla de genrer som finns och får ner alltihop till en enda liten lista.
I år har jag emellertid haft det väldigt enkelt när det gäller min svenska topplista. Svensk hiphop har, som ni alla säkert är väl medvetna om, haft ett gyllene år. Jag ser mig inte som en fullständig hiphoppuritan, men i år har skivor från andra genrer haft det svårt att ta sig in på min topp 10.
Nu är jag förstås inte dummare än att jag begriper att inte alla blir helt till sig över hiphopsläpp. (Även om jag beklagar er stackare som inte blir det.) Vad jag vill komma fram till är att jag förstår att man kan ha OLIKA SMAK.
Det jag inte förstår är hur det kommer sig att musikbranschen verkar ha SAMMA SMAK.
När Nordic Music Prize:s svenska jury idag kungjorde Sveriges tio bidrag till detta nordiska pris fanns inte en enda skiva med som representerade det framstående hiphopår som 2011 har varit. Det fanns inte en enda skiva som representerade sk ”urban” musik. Hell, det fanns inte ens enda skiva som representerade någonting annat än vit pop.
Och jag tänker att det här är ju lite konstigt. En jury bestående av mycket kloka, kvalificerade musikmänniskor (jag fick förresten själv tacka nej till att medverka eftersom jag sitter med i P3 Guld-juryn i år tillsammans med bl a Ametist och Nileskär – är för övrigt extremt spänd på vad ni ska säga om finalisterna i Hiphop/Soul-kategorin!) valde ut 25 skivor. Ett på det hela taget bra urval med tanke på den knepighet som jag beskrev i första stycket. Fyra av dessa 25 var hiphopskivor. Lite snålt kan tyckas, men de allra viktigaste var åtminstone med. Sedan fick 80 st människor, som jobbar med musik, rösta bland dessa 25 utvalda skivor för att få fram de 10 bästa. Vi pratar 80 personer som genom sitt yrke i dagspress, tv, radio, tidskrifter, bokningsbolag eller förlag därmed kan förväntas ha god insyn i årets musiksläpp. Dessa 80 personer kan även förmodas sitta på en del makt. Det är ovidkommande inom vilken av svenskt musiklivs förgreningar man arbetar, om ens yrkespåverkan handlar om vilka artister som bokas till spelningar, vilka skivor som recenseras, vilka artister som får komma till tals i intervjuer, vilka låtar som väljs ut till radiorotation eller om man sitter på skivbolagssidan – man har något att säga till om. Ens åsikter betyder något, ens handlingar får direkta konsekvenser för det kulturutbud vi har i Sverige.
Att dessa 80 musikexperters samlade röster – gällande ynka 25 st skivor, mind you – resulterade i att INTE EN ENDA av de fyra hiphopskivorna nådde fram till topp 10 är på riktigt så väldigt bekymmersamt. För alla inblandade.
Det här är enligt min mening betydligt mer oroväckande än de incidenter under året där det uppdagats att svensk hiphop aktivt motarbetas av polis och arrangörer. Här är det nämligen vi själva som står för uteslutningen.
Jag säger inte att det sker medvetet. Jag säger att det sker.
Jag säger att det är ett stort jävla misslyckande, ett dåligt skämt, att 80 st kompetenta människor som på olika sätt representerar musikbranschen tillsammans är så fullständigt tappade att vi helt missar att få med årets starkaste musikgenre.
Om det här är den synen som styr, vänta! – stryk ”om”, när nu denna syn uppenbarligen är den som styr, vad tror ni att det säger om hela branschen i stort? Vad tror ni att det säger om hiphopartisters möjligheter att komma ut med sin musik? Vad tror ni att det säger om oss?
Det här är så outsägligt deppigt. Jag köper inte bortförklaringar om att det skulle vara just hiphop på svenska som är problemet, att den språkbarriären på något vis skulle göra att artisten i fråga har svårare att klara sig mot konkurrensen från de andra nordiska länderna i denna pristävling. Detta av den enkla anledningen som Tony Ernst påpekade på Twitter idag: Anna Järvinen sjunger på svenska. Jonathan Johansson sjunger på svenska. Veronica Maggio sjunger på svenska. Det är inte där skon klämmer. Inte heller har hiphop något slags dipp i lyssnarstöd, tvärtom är scenen större än någonsin, kommersiellt så väldigt gångbar i västvärlden och rent generellt sett utgörande en rätt stor del av den populärkultur vi dagligen fyller våra liv med. Vad finns det då för ursäkter kvar?
Att hänvisa till "smak" och typ "kvalificerade åsikter" bara för att det gäller musikbranschens trångsynthet är oacceptabelt. Detta utslag på mental begränsning är inte mer okej eller ens försvarbart bara för att de inskränkta åsikterna hör hemma hos utbildat, självmedvetet folk med kulturellt kapital. Nordic Music Prize skulle kunna vara en föredömlig kanal att föra fram och uppvisa grym, ny svensk musik. Nu blir det istället en termometer som visar att branschen är långtifrån frisk.
Jag menar inte att svensk hiphop står och faller på något pris hit eller dit. Att se det som att det enbart handlar om en jäkla plakett och en blomkvast är att göra det alldeles för intellektuellt enkelt för sig.
Det här är mycket större än en utmärkelse, viktigare än att hiphop klarar sig utmärkt som underdog-genre, mer sant än att vi är tillräckligt real utan etablissemanget. Det här är politik. Det är allt det handlar om. Hiphop är en subkultur i utanförskap. Liksom många av dess utövare. I strukturellt utanförskap. Fast i samhällsskikt. Inte på grund av brist på engagemang, försigkommenhet, talang eller vilja. Utan på grund av att vi inte släpper in varandra. I det här fallet på grund av att det sitter hundratals fucking jävla trötta musikmänniskor som inte orkar ”vidga sina vyer”, som inte orkar BRY SIG om något annat än det mest självklara, som inte tar sitt ansvar att vara fortsatt nyfikna på kultur. Visst, vi är bara ett gäng branschfolk som klickat i våra svar i en enkät på nätet. Vem fan bryr sig egentligen? Problemet här, som jag ser det, ligger dock i att de stubbkorta tankegångar som föranlett enkätklicken finns kvar där även efter prisutdelningen.
Flertalet av er skulle göra oss alla en tjänst om ni lyssnade mer på, förslagsvis, Aleks:
För när man vänder sig om
Och ser hela livet som en dröm
Även om det var svårt, ja, den känslan är sån,
som när man har sett igenom en lögn
Det är klart att jag ska drömma på
Uppnå din högsta nivå
Kommer ändå aldrig få tillräcklig sömn
Allt måste vara en dröm
Allt måste vara en dröm
Allt måste vara en dröm
Allt måste vara en dröm
Vakna, vakna
De sa jag hade livlig fantasi
Vad trodde ni? Vad trodde ni?
Den tog mig hit. Den tog mig hit
De säger vad du aldrig kommer kunna bli
Var positiv, positiv
Du kommer dit. Snart vaknar vi
