Jaha! Här är jag och Nöjesguidens första Uppsalanummer! Genialisk tidning, må jag säga. Herre GUD vad bra den är. Det är för övrigt jag som skriver den. Eller i alla fall de Uppsalarelaterade sidorna. Jag är redaktör. Eller redaktator som jag envisas med att säga (hahaha! Men kom igen nu. Den var rolig. Ge mig den då).
Min redaktion är intressant. Den är inte som Stockholmsredaktionen belägen på fashionabel Östermalmsadress och den har varken takbjälkar eller kaffemaskiner eller halvcirkelformade fönster med utsikt över takåsarna. Nej min redaktion består av mig själv och tretton kvadratmeter ren och skär ångest belägen på en äcklig bakgata i studentghettot "Triangeln" med utsikt över en kyrkogård.
Vill ni se hur min redaktion ser ut? Gjorde ett exklusivt hemma-hos-reportage här på bloggen för några månader sen. Ni kanske minns. Eller så minns ni inte alls. Här är länken. Fantastisk läsning. Klicka nu då och kom tillbaka hit sen!
Här sitter jag och skriver. Det blir liksom inte bättre än såhär. Borde kanske ha tagit bildhelvetet när det var ljust ute och jag inte hade hunnit städa för nu ser det ju typ mysigt ut. Och MYSIGT, det kan jag berätta för er att det INTE är. Jag hatar detta skrivbord mer än livet självt. Och de där VIDRIGA sepiafärgade tapeterna. Kräk på vägg.
Ja men ni ser ju själva. Misären. En jävla massa sladdar där under bordet också. Kan aldrig sträcka ut benen utan att trassla in mig så satan i gatan. Och ja, det är en äcklig Compaq det där. Jag önskade mig en Macintosh i 25-årspresent men det fick jag inte. Fick ett sudd av min syrra - ett jävla sudd - kolla:
I den här korridoren vankar jag alltså av och an. Knackar på någon dörr ibland. Man måste ju socialisera när man bor i studentkorridor. Men folk skriker oftast "UPPTAGEN!" eller "INTE NU!" när jag knackar. De kan ju fara åt helvete. Jävla jurister och ekonomer och genusvetare och allt vad de är. Nollor.
Ja, så går jag in igen. Sätter mig krampaktigt ner på den där fasansfullt hårda lilla stolen vid det där satans IKEA-bordet och tar mig för ryggen och mumlar "oj oj" och funderar på att kanske gå ut i korridoren igen och prata med någon granne om någon bra film man har sett eller så. Men oftast sitter jag bara där och tänker att jävlar vad man har lyckats i livet. Nu är man uppe i smöret.
Jaha, det var jag och min redaktion, det. Vill ni också bli kändisar och leva ett liv i sus och dus och dekadens är det bara att höra av sig till mig så ordnar vi det.
/Peter
