Hej bloggen,
jag har varit tyst ett tag, jag har behövt fundera. Jag har behövt tänka på vad jag skriver och hur och framför allt varför.
Det finns inget hos mig som enbart vill provocera, det är ganska ointressant. Jag skriver vad jag tycker och inget annat. Jag är ingen Kissie.
Jag skrev en recension om någon jag inte träffat för att belysa en annan artikel om som jag ansåg vara fördomsfull. Jag blev ombedd av redaktören för Nöjesguiden i Göteborg att ta bort den.
Innan det ringde jag Azra, hon hjälper mig när det kommer till juridiska saker. Hon kollar mig så att jag inte skriver något som kan slå fel. Att jag blir åtalad för förtal eller liknande. Hon sa att kusten var klar. Det var ingen fara. För det jag skrev, det var bara icke namngivna fantasier.
Varför tog jag bort det då?
För att jag är feg. Och för snäll. Vill ni nu tycka att jag fortfarande är dum i huvudet för att jag självmant inte tog bort den utan för att jag gjorde det för att någon annan bad om det, får ni göra det. Fritt fram.
Jag var rädd att det skulle bli tjafs. Tjafs mellan mig och redaktören. Löjligt kan tyckas och speciellt när författaren till den första fördomsartikeln som jag ville belysa ger sig på människa efter människa, utan att någon redaktör går och ber om att artikeln tas bort. Att skriva innebär att bli kritiserad i vissa fall. Och att skriva innebär ofta att kritisera.
Jag skrev en text utifrån en bild av en person jag aldrig träffat, jag skrev hur jag tänkte mig personen, hur jag funderade över personen. Jag skrev drastiskt om en person som erkänner att den själv skriver drastiskt om andra. Jag medger att det inte var några sympatiska saker jag skrev. Jag medger att jag tänkte mig personen som obehaglig, rent av motbjudande. Men det är mina fördomar. Ingenting annat. Och det var precis det jag skrev.
