NÄR TIDEN STÅR STILL OCH DET INTE FINNS FLER NAGLAR ATT KLIPPA, DÅ VORE DET SKÖNT OM DU KOM HEM GANSKA SNART ÄNDÅ

Det är lustigt, eller snarare olustigt, hur snabbt det går att fästa sig vid någon. Det gick så fort när jag träffade Love (jag funderar på att skriva min kille här, för att låta mer privat och ja, hemlighetsfull, men så är jag inte, så det blir namnet) det sa nog inte ens klick, jag tror inte att det hanns med, så fort gick det. Jag hade knappt tänkt på att flytta hit och jag hade knappt tänkt att gå ut den kvällen, nej nu ljög jag, det hade jag visst det, för just då gick jag ut hela tiden, tappade skor på järntorget, gick ner i brygga inne på Pustervik, betalade personelpris på vinet och glömde kortet på Publik. Men jag hade inte tänkt att träffa någon. Första gången i mitt liv var jag stolt över att vara jag, och fri, och glad och lycklig, ja, jag tror att jag var lycklig, jag kunde göra precis som jag ville mest hela tiden. Sova när som helst, gå ut hur mycket som helst, aldrig vara hemma, bo ensam, sova över hos Hedda, åka på Finlandskryssning och gud vet vad. Jag var glad och nöjd, och för första gången någonsin längtade jag inte efter någon. Men så stod han där. Inte klick. Inte pang. Ingenting. Det bara var så att han stod där. Och sen tog jag det där fotot första morgonen på mitt nya liv.

Nu sitter jag i en lägenhet i staden jag inte tänkte att jag skulle bo i, väntar, har gjort allt jag orkat göra för att tiden ska gå, alla naglar är klippta och jag har ätit sallad till middag. Lyset är tänt i hallen och i sovrummet och jag hade kunnat städa, men jag väntar med det tills det är söndag och vi kan göra det tillsammans. Jag dinglar med benen över sängkanten och undrar när klicket i låset ska höras och jag kan låtsats sova. Låtsats sova för att få bli väckt. 

Livet blir inte alltid som en tänkt sig. Just nu är det inte alls som jag tänkt mig. Men det fungerar ändå. Trots lite tomhet i magen och tankar i huvudet.