Ett tomt papper, något helt nytt, något att skriva på, något att göra någonting av.
>Gör någonting av det här Emerentia, utnyttja nu utrymmet du fått, nästan gratis säger någon. <
>Nej, inte det minsta gratis, säger någon annan. Som du jobbat för det här. <
>Lite har du väl fått gratis? Det är ju på modet med unga tjejer i media. <
>Varför skriver du?<
>Du skriver så dåligt, och snygg är du inte heller.<
Deadline och dags att fylla pappret. Då försvinner luften, allt omkring, människorna, lukten, ljuden. Ljuden är det sista som försvinner. Jag inbillar mig att det är det samma som vid döden. Att ljuden försvinner sist. Om jag hade dött under en spårvagn hade det sista jag var med om varit signalen som bara de som verkligen bott i Göteborg kan höra. Den kommer klinga sist.
Trots att kontoret är fullt är det tyst, jag hör hur hjärnan snurrar, men det är också allt. Det är det enda. Det finns ingenting annat här än min hjärna och jag. Vi lever tillsammans, jobbar tillsammans och gör ingenting på egen hand. Ibland slinter hjärnan på eget bevåg, men jag rättar den snabbt. Och glömmer lätt. Det finns ingenting att älta med hjärnan, den sitter där den sitter, och gör det den gör. Oftast gör den det jag vill.
Men varför kommer då frustrationen, och vart kommer den ifrån? Kommer skrivkrampen, och skrivkampen verkligen från mig? Från min, alldeles fantastiska hjärna? Antagligen, den spelar mig ett spratt. Det som så sällan händer, händer alltså ibland. Som att se sig i spegeln och det som tittar tillbaka på en är en hånleende version av sig själv. Skrattandes, pekandes, med huvudet lite smått lutat bakåt som i en pose lånad från Cruella de Ville i Pongo och de 101 dalmatierna. Min hjärna Cruella.
>Du har ju fått så mycket gratis. <
Ja, vet du vad, det har jag, en hel talang för det skrivna ordet, det bara kom till mig, tragglade aldrig stavning, det bara flöt, nu fick jag visserligen några få kommentarer om att jag ofta bytte tempus, men mer, det har det ju aldrig varit.
Men kanske har även gratis ett pris. Är det nu jag ska betala för gratis, det är nu tre nummer av gratis börjar kosta pengar. Prenumerationen som fortgår om jag inte stoppar den. Och stoppa hjärnan, det vill jag ju inte.
Nu, när inspirationen verkar gå sitt sista varv, när jag sitter i mitt tysta rum, som varken är tyst eller tomt, det är bara hjärnan som tycker det, som stänger ute, som är på jobb-mode, då verkar det som om att gratis är slut.
>En riktig talang kan leva hur länge som helst.<
>Jag vet inte varifrån jag får inspirationen, den bara kommer till mig. <
>Du verkar ju vara ett sånt naturbarn. <
>Du har fått så mycket gratis.<
Hur ska jag då betala Cruella? För det är just där vi är nu, jag står i spegeln på en offentlig toalett, svalkar ansiktet med vatten, tänker att jag är med i en reklam för en hudvårdsserie. Ser mig i spegeln och anar den bakåtlutade posen. Min hånleende hjärna som ser rakt igenom mig och det jag tror att jag är.
Det är dags att betala. Ingenting är gratis.
