Favorit...
plagg: Om vi snackar min garderob nu så är det de där Tuesday-jeansen jag köpte på Weekday häromveckan. De har täckt mina ben varje dag sedan dess. Sjukt snygg tvätt. Annars är Doc Martens svårslaget. Och min sjaviga gråsvarta rock från Weekday, som Lina har likadan. Jag gillar överlag mest svarta/mörka kläder, de ska vara stora och slängiga, gärna noppiga och sjaviga. Här kan man se rocken live i en liten film om Lina med mej i support-roll (filmen har Willobert gjort).
Copyright: Wille
Regissör: Wille
låt: Hmm. Favoritlåt. Jag har för många. Alla låtar jag älskat och älskar bär en historia, de släpper mej liksom aldrig. Låter sjukt högtravande, men det är sant.
fik: Jag hänger mest på Louie Louie, där träffar man alltid någon man känner eller så skruttar jag i köket med Johannes och Fred. Men! Jag gick förbi Urban Delis lilla fik och såg de hade frukostbuffé som såg himla fin ut. Men alla såg så nyduschade ut där inne, kommer förmodligen aldrig gå dit. Orka.
klubb: Jag går liksom inte på klubb, jag är för gammal. Eller, egentligen inte för gammal, men det blir liksom lite deppigt när alla andra är födda på nittiotalet. Så jag hänger mest på hipsterställen som Kåken. I mitt hjärta går jag fortfarande på Metropolis och skrålar till Broder Daniel med näven i luften. Lite patetiskt, I know. Men det var en fin tid. Här är jag och Sebastian utanför Mettan midsommar 2005. Tror jag.
artist: Här har jag heller inget bra svar. Jag har lyssnat på så otroligt mycket musik, kommersiellt, kreddigt, whathaveyou. Har liksom inget "bästa band".
vän: Har skrivit hundra inlägg om hur mycket jag älskar mina vänner. De är de bästa man kan ha. Ibland när jag är ledsen går jag in på Facebook och kollar på bilder på oss och så blir jag gladare. Så HÄÄÄR glad nästan.
man: Spike.
kvinna: Mamma Taylor.
djur: Typ alla med päls.
inredning: Alltså, jag kan bli så trött på min "inredningssmak". Jag har liksom ingen utpräglad sådan, och mitt hem ser ut som ett average Södermalmshem med en blandning av stringhyllor, lite kitsch, lite vintageträmöbler och den där jävla randiga mattan från IKEA. Men det är okej, I guess.
Jag hatar: jag hatar inget eller någon. Jag var med på en mailinglista en gång, där ledordet var "Hat är en underbar känsla", och fine, det kan vara en mäktig drivkraft, men nej. Orka.
Jag älskar: Hanna.
Jag brinner för: Ahmen inget särskilt. Vilket är deppigt.
Jag kan dö för: Stora ord. Men Hanna.
Jag trodde aldrig: att jag skulle bli mamma.
Jag vill tro: att jag är en bra sådan. Hyfsad allafall.
Jag hoppas: Att jag inte fuckar upp henne.
Svart/vit
Bio/Hemmakväll i soffan
Fisk/kött
Bohemiskt/ljust o fräscht
alkohol/alkoholfritt
kladdkaka/morotskaka
Bästa...
ligget: Haha, skulle aldrig drömma om att namedroppa här. Men ligga och sånt. Jag upptäckte liksom sex rätt sent här i livet, va. Alltså att det kunde vara riktigt jävla fantastiskt. Liksom... mer. Än bara... Äsch, vet inte. Jag är också en sån där person som inte kan ha random sex med random dude. Aldrig varit min pryl.
festivalen: gillar bara stadsfestivaler nuförtiden. Pallar inte tält. Så jag säger Peace and love. Här är jag och min gamla-gamla dude på P&L:
bilden: Bästa bilden? Eeh. Okej, den här bilden gillar jag för den är genial, alltså det på bilden är genialt, det är Victors taco från i lördags, en sk "bådeockki". DUBBLA SKAL! BÅDE MJUKT OCH HÅRT!
tidningsomslaget: Ja men det lär ju vara det hära:
skivan: Jag brukar alltid svara Pixies "Doolittle" på den här frågan, så jag gör väl det nu med.
lägenheten: Min. Förutom insynen. Men alltså, den är så fin med sin lilla nivåskillnad och låga djupa fönster och framför allt så är den liksom... bara MIN.
julen: Nu tänker jag och så tänker jag lite mer, men jag har liksom ingen jul som utkristalliserar sej. De var alltid lika på nåt vis. Först var jag liten och så skeppades jag mellan mammas jul och pappas jul och det var liksom inget dåligt med det, men det var som det var. Kul och meckigt och kusiner och julklappar. Sen blev jag äldre och jag åkte hem från Sthlm över julen men då var jag alltid fucked up över någon eller något så då längtade jag mest till julen var över så jag kunde åka tillbaka till Sthlm och fucka upp mer. Och sen kom Hanna och nu är det vi som har delad jul, hon som skeppas mellan mammas jul och pappas jul. Nää, jag vet inte. Julen är ingen favorittid för mej personligen. Med det sagt så blir jag alltid glad när det börjar bli juletid. Jag gillar julen i sej.
sommaren: 1996 var fin. Jag var tillsammans med Linus, jag var kär så det knakade i lederna. Hans pappa var borta mycket över den sommaren och vi bodde själva i hans radhus. Satt på hans altan och lyssnade på Pearl Jam och typ... Korn, spenderade dagarna uppe i Månsan (badplats), levde på toast med ost och skinka, umgicks med "gänget", drack öl på helgerna, grillade. Jag var så himla himla kär och tänkte att jag var vuxen nu, att det var vi nu. Det var fint. Sen splittrades allt med flytt fran stan, London och gud vet vad. Gänget löstes upp. Men jag minns just den sommaren som en av de lyckligaste.
hösten: Förstår ni hur svåra de här frågorna är? Umm. Bästa hösten. Förra hösten var fin. "Nya livet" började. Jag var livrädd och nykär. Hade inget jobb, behövde nånstans att bo, det var Hanna-veckor och stora frågor. Men det var NYTT. Det fanns ett hopp där. Jag skulle göra om, göra rätt. Med facit i hand: ångrar inget.
resan: Jag är rätt så oberest måste jag erkänna. Sällan lämnat Sverige. Hade någon frågat mej för ett år sen om jag skulle åka till Ibiza och gå på klubböppningshelgen där, dansa lite technodans och bo i en flott femrummare vid stranden, så hade jag svarat att det var högst o-troligt. Men det var exakt vad jag gjorde i maj i år. Det var den bästa resan.
När jag var 16 ville jag: Umm, jag vet inte om jag hade några egentliga ambitioner som sextonåring. Ingen klar bild om vem jag var eller vem jag ville bli. Vad jag ville bli. Jag vet att jag inte hade några direkta planer på att någonsin lämna Sala. Jag hade precis börjat plugga Mediaprogramet men ville liksom inte bli nånting flashigt. Jag var tillsammans med Janne som var fyra år äldre och vi flyttade ihop när jag var 17.
När jag var 20 hade jag precis: gjort slut med Janne och blivit tillsammans med Linus. Tror jag pluggade Komvux? För att läsa in ämnen så jag kunde börja plugga till bibliotekarie för "jag älskade böcker så mycket". Eller så var det nu jag åkte till London i ett år? Har så himla crappigt minne.
När jag var 10 fick jag: sluta i min klass och flytta med mamma och mammas kille till ett litet samhälle utanför Sala. Börja i ny skola för tredje gången. Eller om det var nu jag kom tillbaka till den där gamla skolan jag slutade i för att flytta ut på landet? Åh, minns inte. Men jag älskade hästar och spenderade mesta tiden ute i stallet på den lokala ridskolan. Om jag inte var där var jag på biblioteket och läste läste läste. Jag gjorde inte så mycket väsen av mej tror jag. På skolan utanför staden hade jag inga vänner och var rätt så social outcast. Det var svårt och jag tror det satte spår i mej, skapade nåt slags driv om att aldrig bli utanför igen. Min strävan efter att bli poppis kanske. Tidsklipp tre år: brunkräm, Idomin-läppar, permanentat hår och ett obeskrivligt hat mot min röda hårfärg, näsa, min kropp.
När jag var 25 åkte jag: undrar om det här var min Carl B-sommar? Han jag trodde var the love of my life så länge? I så fall åkte han och jag till himla Thailand och drack drinkar ur ananas. Om det inte är den sommaren så åkte jag förmodligen inte längre än fram och tillbaka mellan Sala och Stockholm.
När jag var 30 ville jag: Bara någon månad efter jag fyllt trettio blev jag på smällen. Jag minns typ ingenting från det jag insåg att jag var gravid (på en toalett på Hultsfred, berättade i panik för Quetzala, spenderade resten av festivalen nykter men kedjerökandes, på söndagen drog jag mitt sista bloss och sen kom tröttheten som sög upp hela sommaren och jag kände mej alienerad från allt och alla och det var bara skitjobbigt allting och jag slöt mej inombords och det var inte förrän jag startade lilla bloggy Popmorsa i november som jag fick utlopp för det som behövde pysa ut) och fram tills Hanna kom. Det året är ett blur. Jag tror jag fick nån slags ålderskris samtidigt. Alla andras liv fortsatte som vanligt men jag skulle bli mammi och jag minns att jag tyckte det var helt JÄVLA SJUKT att jag skulle få bli mamma bara så där, att det var legalt, att man behövde körkort för bil men mamma, det fick tydligen vem som helst bli (dvs jag).
Jag kommer aldrig: Jag har slutat säga aldrig. Det är så begränsande. Och man blir så besviken när man ändå faller igenom och gör det man aldrig skulle.
Jag kommer alltid:Här kan man ju bara hoppas. Men jag hoppas jag alltid kommer vara en bra mamma till Hanna. Jag hoppas vi får leva länge länge. Jag hoppas vi är friska. Jag hoppas jag finner någon som gör mej lycklig (GÖR MEJ lycklig är en konstig mening, lyckan finner man i sej själv yada yada, men ni fattar). Jag hoppas att jag alltid kommer vara den romantiker jag är och aldrig aldrig låta cynismen tar över. Äsch, jag vet inte. Gud, känner mej helt utpumpad av det här jävla inlägget.
