Stressad igår eftermiddag på väg till invigning av den nya storsatsningen för unga i Stockholm, Palatset, med mängder av politiker och där Victoria skulle klippa bandet, kom jag på mig själv undrandes om jag kanske skulle raka bort/trimma ner skägget som nu blivit hyfsat långt. Jag bryr mig verkligen inte om kungligheter eller politiker, men tanken slog mig att man kanske skulle sticka ut rejält med det yviga mörka håret och det svarta skägget som folk per automatik sammankopplar med islamism. Jag började med skägget 2007, och det som från början var en blandning av lathet och ytlighet, blev snart ett politiskt statement. Jag hade alltid varit den duktiga nyrakade killen, och kunde inte föreställa mig att ansiktshår skulle reta så många människor. Åsikter och terrorist-skämten haglade, och jag kan ta dem. Men den medvetenhet folks kommentarer skapade, var svårare att skaka av sig. Och fyra år senare stod jag åter där framför spegeln och undrade om jag skulle passa in. För det är mycket det som det handlar om för oss invandrarkillar. Och jag skriver killar, för att trots svårigheterna som tjejer har könsmässigt, är det idag svårare för en invandrarkille att bli accepterad av samhället. Tjejer ses inte som ett lika stort "hot" av gemene svensk. Och det skriver jag utan att vilja förringa invandrartjejers kamp i Sverige. Men för killar är det ännu lite svårare att passa in.
Jag vet detta för att jag försökte själv. Länge. Jag var runt 20, fick inga jobb efter gymnasiet, och kom på en smart lösning. Jag la till ett förnamn. Ett svenskklingande förnamn. Daniel. Daniel Rasti kunde nu söka jobb. Och Daniel Rasti fick jobb. Direkt. På första intervjun. Jag som inte ens fått komma på intervjuer tidigare. Jag var glad för det, men skulle senare inse att det var det enskilt största sveket jag har begått mot mig själv. Istället för att fightas, la jag mig. Vek för normen. För den strukturella uppbyggnaden av arbetslivet. Där förnamn avgör om du blir kallad på intervju eller inte. Och när jag väl jobbade och försökte sälja på den där jävla telefonen, märkte jag att de gånger jag råkade säga fel namn, alltså mitt riktiga, så var folk inte lika intresserade. De kände inga Damons. Kunde inte relatera.
Så man blev en husblatte. En svensk trodde man själv. Tills man slutligen insåg att man aldrig riktigt blir svensk. Folk tillåter inte det. Man sköter och beter sig. Anstränger sig. Men känner av främlingars blickar. Hör kommentarer. Märker av beteenden. Komikern Behrad Rouzbeh skrev för några dagar sen att han var trött på dikussionen om invandrare som sköter sig. "Jag är ingen hund". Men ändå är vi många som beter oss eller tvingas bete sig som en, för att blidka husse. Målet är att bli den "sköna invandraren". Då får man beröm av svensken och får höra saker som "Du är ju sjyst, Damon". Man har assimilerat sig. Anpassats. En svensk, men ändå inte. Man får sitta med vid bordet, men äter bara resterna.
Det absolut säkraste sättet för en invandrarkille att passa in är att vara rolig. Vara en pajas, och visa att man har humor. En ofarlig Sean Banan som driver med invandrarbilden, och larvar sig. De är så tokiga de där blattarna.
Jag undrar bara var alla smarta, intellektuella invandrare är? Förebilder som inte är clowner? Som vågar tala utan att försöka hålla igen. Som inte vill passa in. Som inte är lagom. En provocerande, intelligent jävla svartskalle som får tala till punkt. På ett forum där hen får synas. Det tror jag att vi behöver. Så väl "svensk" som "blatte".
Tills vidare kommer vi fortsätta att dela kollektiv invandrarskam. Vi kommer skaka på huvudet åt invandrare som inte beter sig, och folk som inte anpassar sig. För när vi väl har tagit oss innanför spärrarna, glömmer vi hur det är att stå utanför. Man blir en del av det etablissemang man hatade. Får gå på fester, skriva i nån tidning, och synas i nån program. Man har lyckats.
Integrationen i Sverige idag är en omskrivning för assimilation. Integration uppnås den dagen då folk får vara sig själva, utan masker, ändrade namn, och en vilja att passa in.
Jag har än idag inte tagit bort det andra namnet, trots att jag bara använde det i jobbsammanhang i ett halvår. För mig är det någon slags påminnelse om att jag försökte ändra den jag är. Jag skäms varje gång jag ser det på ett myndighetspapper. Rätt åt mig. Och välbehövligt.
Vad som hände med skägget? Det blev kvar i all sin stolthet. Jag orkar inte anpassa mig längre. Victoria fick anpassa sig efter mig.
