Det här känns som ett ”kontroversiellt” val. Vissa sorters dudes (och B) kommer att säga ”wohoo” och alla andra (självutnämnde Seth Rogen-hataren Margret, kanske?) kommer att sucka, skaka på huvudet och tänka att jag har världens sämsta humor. Jaja.
16. Knocked Up (2007)
Jag minns fortfarande kvällen jag och B såg Knocked Up på Rigoletto. Vi hade just tillbringat ett par veckor i Hong Kong, och när vi återvände till Stockholm kände vi oss aningen desorienterade. Vi ville gå ut och göra något, men hade ingen aning om vilka klubbar som körde eller vilka filmer som gick. När vi gick förbi Rigoletto såg vi den här affischen:
Fyfan! Den svenska versionen hette dessutom På smällen och jag förväntade mig att den skulle suga på ett sånt där jobbigt Jim Carrey-sätt:
Undra om det är samma person som gjort båda affischerna?
"Fuck it", sa vi till varandra och köpte två biljetteter. Jag vet inte om det var de låga förväntningarna som gjorde det, men det är ytterst få gånger jag har garvat lika mycket på en biograf. Knocked Up är så rolig att till och med de bortklippta scenerna frammanar skrattanfall:
Knocked Up utgår från samma män-är-roliga-kvinnor-är-tråkiga-premiss som har präglat alla mainstream-komedier post The 40-Year-Old-Virgin. Här spelar Katherine Heigl präktig jag-har-faktiskt-känslor-kvinna medan Leslie Mann (som förövrigt är regissörens fru) agerar lättretlig bitch. Whatever. Kan jag acceptera att alla svarta framställs som antingen onda eller hjälplösa i Blood Diamon och ändå gilla den filmen, kan jag ha överseende med den här förlegade synen på kvinnors skojförmåga.
När det gäller film i stort, och komedier i synnerhet, kommer man ha svårt att uppskatta produkten om man inte tar den för vad den är. Knocked Up försöker inte säga någon om vår värld (förutom att abort inte är ett alternativ) och Judd Apatow har själv sagt att han hoppades att filmen skulle bli den nästa Dodgeball. Då kan man liksom inte förvänta sig finkänslighet eller ens en bra återgiven bild av hur vårt samhälle fungerar. Dessutom är faktiskt en av filmens roligaste karaktärer en kvinna (i och för sig har hon kanske 50 sekunder screen time. Fan! Trodde jag hade en poäng).
Det som gör filmen så härlig är att man ser att skådisarna trivs tillsammans. Judd Apatow hade tidigare jobbat med då tonåriga Seth Rogan, Jason Segel, Martin Starr och Jay Baruchel i de smärtsamt underskattade serierna Freaks and Geeks och Undecleared (att Freaks and Geeks bara visades i en säsong är en av tv-historiens största fuck ups) och det är därför improvisationerna funkar så bra. Scener där skådisarna röker weed och bara snackar är asroliga och det har vi kemin att tacka för.
Visst börjar man nu, efter The Hangover och grabbkomedi-inflationen, tröttna på filmer där tjocka nördar får snygga tjejer och beter sig som barn, men Knocked Up lanserades när detta fenomen fortfarande kändes relativt fräscht. Jag kommer alltid att minnas den som grabbkomediernas kulmination och därför har den en självklar plats på listan över 00-talets 31 bästa filmer.
(Bonuspoäng: Alla filmer som börjar med en Ol’ Dirty Bastard-låt är bra i min värld.)
