Det gjordes otroligt mycket bra tv 2013 och framförallt i fler kanaler än någonsin tidigare. De amerikanska standardkanalerna tuffade på som vanligt men HBO fick förnyad konkurrens av både AMC och Showtime men framförallt Sundance Channel. Netflix gjorde å andra sidan två fantastiska serier i form av »Orange Is the New Black« och »House of Cards«. Samtidigt var, som vanligt, tragedierna bäst. Här kommer de tre som lyste allra starkast.
Top of the Lake
Likt ringar på vattnet har scandicrime-genrens uttryck de senaste åren spridit sig världen över. Det har dels handlat om rena adaptioner av skandinaviska kriminaldramer som »Bron«, »Førbrydelsen« eller »Wallander«, dels om serier som »Broadchurch« som axlar manteln av ödsliga samhällen och kalla människor. Det bästa som föddes ur spåren av det skandinaviska lynnet 2013 kom dock från andra sidan jorden i form av den fantastiska Nya Zeeländska »Top of the Lake«. Jane Campions berättelse om en tolvårig gravid flicka som försvinner tog nämligen svårmodet till nya höjder. I stort var det en historia om förlust. Om att förlora ett barn, om en nedsmutsad värld som förlorade sin sista lilla strimma av oskuldsfullhet och om försöken att ta allt tillbaka. Mitt i allt fanns en kriminell familj i den Nya Zeeländska ödemarken, ett läger för kvinnor med en enastående Holly Hunter i spetsen och en trollbindande polis i form av Elisabeth Moss rollfigur Robin Griffin. Över hela serien vilade en sorglig slöja av suggestion. Gamla spöken gjorde sig påminda och när tolvåriga Tui i sista avsnittet med ett gevär i handen skrek ut sin desperation var det mot en civilisation som hade rasat samman. Ingen gjorde vemod lika spännande som »Top of the Lake« 2013.
Southcliffe
Tänk på Gus Van Sants »Elephant«, samma nedkylda iakttagande berättande om en massaker, tänk på den historien förflyttad från den amerikanska skolan till en brittisk liten bruksort. Där finns grunden för Sean Durkins miniserie »Southcliffe«, historien om ett påhittat litet samhälle där den gamla militären Stephen Morton får ett sammanbrott och går från gård till gård och avrättar människor. Kameran kryper ständigt efter seriens karaktärer. Betraktar bakifrån och låter, precis som i »Elephant«, allt bara ske. Det är en tragedi som drabbar ett litet samhälle i sin helhet. Som skildras ur perspektiv som pendlar mellan omfattande breda penseldrag och mikroskopiskt närgångna inzoomningar på enskilda individen. Det kanske starkaste exemplet i hela serien – och de starka exemplen är många – är en scen där karaktären Claire tar skydd bakom en fåtölj mitt under tragedins obevekliga händelseförlopp och maniskt ringer samma nummer om och om igen medan hennes tårar börjar falla med accelererande fart. »Southcliffe« var långt ifrån ensam att skildra brittiska trauman i år. Både »Broadchurch« och »The Fall« gjorde ett fantastiskt jobb i samma genre. Men skillnaden är att »Southcliffe« vågade löpa linan ut, vågade berätta historien om småstadens krypande ångest i flera led och därigenom nå nya höjder i tv-dramatikens guldålder.
Rectify
Jag har varit ungefär 30 minuter i Georgia. Det var dimmigt, den lummiga lövskogen började tappa sin gröna färg, solen gick upp över en massa vita trähus, jag satt på en buss, jag var trött. Erfarenheten skulle kunna sammanfattas som intetsägande vacker. När samma natur och landskap bredde ut sig i fantastiska »Rectify« var det dock allt annat än intetsägande. Porträtterat utifrån Daniel Holden, en death row-fånge som släpps fri efter att ha suttit oskyldigt dömd i 19 år, lyckades serieskaparen Ray McKinnon istället hitta en frihetens magi där över Georgias slätter. Samtidigt rymdes än fler bottnar i »Rectify«. Frigivandet av en dödsdömde fånge visades sig efterhand bara vara en fond för att berätta ett familjedrama om utsatthet. Om vad frihet egentligen är och om förändringens hänsynslösa brutalitet, om hur inget aldrig kommer bli som det var hur mycket man än hoppas och strävar. I all den där svärtan, i all familjeångest och den lilla stadens övertygelse om Daniel Holdens skuld, fanns samtidigt en oanad skönhet. En hyllning till livet i form av dess blotta existens ställd på sin spets. I återblickar som löpte serien igenom skildrades Daniels tid i fängelset. Där fanns ett än djupare mörker. En smutsig desperation som liksom svettades fram. I paritet till det mörkret har Georgias dimmiga lövskogar har aldrig känts lika svalkande, lika renande, lika vackra.
