Denna text har innehåll som kan uppfattas som spoilers men handlar främst om generella problem i »Prometheus«.
A king has his reign, and then he dies. It’s Inevitable.
Man brukar lite slarvigt säga att det finns två sorters filmer: de som besvarar frågor och de som ställer dem. »Prometheus« sällar sig onekligen till den senare kategorin. Det är symptomatiskt nog även filmens största problem.
För att förstå varför krävs att man känner till ett namn: Damon Lindelof. Han har skrivit manus till »Prometheus« men har annars »Lost« överst på CV:et. En serie med vilken Damon, tillsammans med sin showrunner-kollega Carlton Cuse och producenten JJ Abrams, lade grunden till ett nytt slags berättande. Ett berättande baserat på att låta händelseutvecklingen ställa frågor och etablera ett övergripande mysterium.
Det i sig var inget revolutionerande nytt grepp men vad »Lost« gjorde i större utsträckning än andra serier/filmer/böcker gjort tidigare var att skjuta över teoretiserandet på sin publik. Serien ställde nämligen frågor först och främst för att vi tittare skulle diskutera dem, inte för att de nödvändigtvis hade några svar – något som blev även smärtsamt tydligt i och med seriens avslutning då en myriad av frågor lämnades obesvarade och alla teorier hade formulerats förgäves.
Liknande problem präglar »Prometheus«. Det är en film som vill väcka stora frågor hos tittaren men samtidigt inte vågar ge en teori att fråga kring. Den berättar historien om en rymdexpedition (Varför ständigt dessa olycksbådande namn på rymdskepp? Icarus I, Icarus II, Nostromo och Prometheus liksom. Som att be om att allt ska gå åt helvete.) men vill samtidigt utforska mänsklighetens historia. Den vill att vi ska fundera över var vi kommer ifrån men lämnar frågan förvånansvärt kontextlös.
Det skulle möjligtvis vara en styrka om filmen tematiska grund tydligare hade förankrats i existentiell eller religiös teori. Nu ligger istället innehållet på en ganska gymnasial nivå med repliker som ”vem skapade skaparen?” och ”Gud skapar inga raka linjer”. De frågor »Prometheus« istället formulerar handlar exklusivt om historiens egen mytbildning. Vad gör ingenjören i öppningsscenen? Vem visade oss vägen till rätt stjärnkonstellation? Varför finns en avbildning av en xenomorph på en vägg? Varför vill ingenjören förstöra jorden? Osv. Frågor som dessvärre visar sig sakna både svar och egentlig bäring på filmens handling.
Det är därmed heller ingen tillfällighet att handlingen i »Prometheus« tar form mot en fond av grekisk mytologi och teologisk tematik. De är beståndsdelar som kryddar både filmens bildspråk och framförallt de teorier/frågor vi som tittare förväntas ställa.
»Prometheus« liksom »Lost« blir därmed ett pussel med ett antal bitar för många. En film som är mystisk för mystikens skull, inte för att den vill berätta en djuplodande historia. Och jag tror att vi här någonstans börjar ana ett skifte i film- och TV-världens sätt att använda berättelser som marknadsföring. En utveckling som lägger 90- och det tidiga 00-talets twistar och mind fucks bakom sig och istället riktar blicken mot ett 10-tal av water cooler moments.
För precis som »The Fountain«, »Source Code«, »Moon« eller för all del »Inception«, är »Prometheus« en film som får ett större värde om vi deltar. Om vi istället för att överlumpas av smarta vändningar, tillsammans uppmuntras att formulera våra egna tankar om vad som egentligen hände, eller vad något egentligen betyder.
Låt oss kalla genren fikarumsfilm™.
I ett större perspektiv finns en hel del intressanta aspekter i en sådan utveckling. Det är ett demokratiserande av en tolkningsprocess och även en naturlig följd av en mer utbredd deltagarkultur. Dessvärre illustrerar »Prometheus« även vilka problem en denna förändring medför. Hur en film som vill att vi ska tänka större går vilse i sin egen berättelse.
Historien kämpar med att hålla ett stort antal karaktärer relevanta, den arbetar med teman som blir löst hängande och rymmer dessutom ett antal ganska bisarra plothål. (Varför går exempelvis en geolog vilse i en grotta han själv håller på att kartlägga?)
Det är ett berättande som blir en balansgång snarare än något hänförande, suggestivt eller fascinerande. Ur det perspektivet är »Prometheus« ett steg bakåt. Ett verk som offrar sin potentiella berättelsekraft till förmån för en dåligt grundad mytologi.
