Från mina slemmiga bihålors högnäste till er denna våta lördag, här kommer de fem skivomslagen med musikhistoriens porrigaste ambitioner. Vid ses på andra sidan slemväggen!
5. Britney Spears – Greatest Hits: My Prerogative
Peter LeMarc (åh, vad jag inte trodde att den här motiveringen skulle börja här) är berömd för sin scenskräck. Det sägs att han inför sitt första TV-framträdande, på SVTs uråldriga popsatsning »Måndagsbörsen«, var så nervös att han minuter innan sprang in i sminket och vädjade ”ge mig allt ni har”. Resultatet är som man säger TV-historia. Jag misstänker starkt att en av Britney Spears stylister hade samma nervositet någon gång hösten 2004. Brit, som precis hade tillkännagett att hon skulle ta en paus från musiken för att bilda familj, var i full gång med att ge ut samlingsalbumet »The Greatest Hits: My Prerogative«. Skivbolagsfolket förstod att framtiden efter detta var oviss, budskapet var därför tydligt: krama det sista sexet ur Britney. Stylisten springer in till garderobsfolket, han vet bara en lösning: ”ge mig allt ni har”. Resultatet? Ett bisarrt hopkok av svett, för små kläder, fjädrar, latex och en dåligt sittande peruk. Jag föredrar Brit utan hår.
3. Lil’ Kim – La Bella Mafia
Man brukar ju prata om att makt är sexigt. Själv har jag nog aldrig riktigt förstått korrelationen, vilket jag antar kan ha att göra med att svenska makthavare historiskt sett inte direkt osat het åtrå. Omslaget till Lil’ Kims »La Bella Mafia« tar dock sägningen till en evolutionär nästa nivå och grumlar samtidigt vattnen ännu mer. Kim ser nämligne otroligt bawsig ut. Jag antar att det är något med de kritstrecksrandiga byxorna som andas ”chefsmaterial”. Det eller de subtilt bröstvårtedöljande hängslen Kim bär som även pryds av ett B med en kungakrona över – antingen en kärleksförklaring till Biggie Smalls eller galet skicklig marknadsföring av Budweiser (Edit: är såklart Kims alias Queen B som åsyftas, tack till Krutt för påpekan, skyller på slemmet i min skalle :-<). Samtidigt är det sjukt ologiskt att Kim skulle vara topless under en skum bro en sen kväll med dollarsedlar flygande kring sig. Vad som hade kunnat vara ett otroligt porrigt omslag blir där istället en kalenderbild i ett pojkrum. Jag förstå kanske inte varför makt är sexigt, jag fattar Lil’ Kims chefsaura alla dagar i veckan.
4. Prince – Lovesexy
Prince »Lovesexy« ses ur musikhistorisk synpunkt som en tillhörande antites till »The Black Album« – ett album Prince efter en dålig ecstasy-trip i sista sekund drog tillbaka då han säger sig ha insett att skivan var ”ondskefull”. »Lovesexy« släpptes istället, som ett substitut och en samling låtar som genomsyrades av kärlek både mellan människor och till gud. Temat gick igen på omslaget där Prince poserar på ett blomblad med handen på hjärtat. Det är ett motiv som ofta plockas upp när musikhistoriens fulaste omslag ska listas. Jag håller inte med utan tycker Prince istället porträtterar en sexuell renhet och potens som alltid funnits i hans musik. Funken har aldrig varit mer frodig. Och Prince aldrig lika naturligt porrig.
2. Cher – Take me home
Fladdermusvingsformade horn, en avslöjande bikini i guld, en utmanade pos, ”det obligatoriska kåtsuget i blicken” (eller månne drogögon?), en singel med den ekivoka titeln »Bang, Bang«. Nuff said.
1. Manowar – Anthology
Hårdrocken har alltid haft en del härligt homoerotiska undertoner. Dels rent kulturellt i form av kollektiv upplevelse ofta delad av en anhopning svettiga män iklädda läder, dels genom sitt scenspråk av bara bringor, juckande skrev och onanistiska ”gitarrlicks”. På omslaget till Manowars »Anthology« utkristalliserar sig alla dessa klichéer till ett fantastiskt koncentrat av latent sex. Här finns allt; lädervästar som flirtar med bondage, lårhöga stövlar, kättingar och framförallt svettiga bara bröst. Det är ett omslag som uppstår någonstans i skärningspunkten mellan en s&m-kammare och en kalsongannons för Dolce & Gabbana. Spänningen är minst sagt spänd. Kläderna nästan lika tighta som avslöjande. En sak är klar: jävlar vad det har knullats här.
