För en vecka sedan såg vi Chuck Norris med fru orera om hur amerikanska kristna måste vakna och se till att rösta bort Barack Obama. Varför? För att undvika apokalypsen ”or worse”, givetvis.
Norris må använda sig av en hyperboliskt laddad retorik men han är långt ifrån ensam. I det finaste av rum (nåja), republikanernas partikonvent i Tampa, sågs exempelvis ett liknande skådespel i och med att Clint Eastwood höll sitt raljerande samtal med en imaginär president. Samtidigt sprider den politiskt obundna gruppen Let One Voice Emerge en video där en samling kändiskvinnor med Fergie i spetsen (plus några män) uppmanar ogifta kvinnor att rösta. Hur? Genom att framföra en otroligt dåligt producerad låt som närmast för tankarna till den lätt parodiska Silvio Berlusconi-mackan »Meno male che Silvio c'è«.
Upplägget på andra sidan av det politiska spektret är inte mycket bättre. I onsdags kom Samuel L Jacksons inlägg där han i formen av ett slags sagostund ber USA att ”wake the fuck up”. Det är en uppenbar passning till hans inläsning av barnboken för vuxna »Go the Fuck to Sleep« och därmed även ett grepp som understryker det viktiga i kändisars politiska ställningstaganden: tydlighet.
För om det är något som genomsyrar alla dessa celebra utflykter på den politiska arenans dåligt underhållna gräsmatta är det de nästan plågsamt stora retoriska gesterna. Samuel L Jackson blir en ”I’m tired of these motherfucking snakes”-figur, Clintan går upp fullständigt i rollen som ”get off my lawn”-gubbe, Norris antar formen av rättshaveristisk vapenfetischist och hollywoodkvinnorna blir så mycket hollywoodkvinnor att Columbia-statyn i Columbia Pictures logga känns som en dekad realitystjärna i jämförelse.
Det är även en tydlighet som så klart tjänar sina syften. Som anspelar på den minsta gemensamma nämnaren i ett land där väljarkåren sedan länge idiotförklarats. Men som med sina stora pekpinnar även blir på gränsen till helt och hållet redundant.
Resultatet är därför inte ett bättre politiskt klimat, inte ens en bättre valkampanj, utan bara en uppradning av betydelselösa ryggdunkningar. Ett beteende tar form där narcissism blir ledstjärna i båda leden – för kändisarna som får känna att de gör något viktigt och för politikerna som för några få sekunder får chansen att spegla sig i lite lätt radioaktiv stjärnglans.
Det sorgliga är att det i slutändan bara blir lika reducerande för filmstjärnan som rapar plattityder som för den otroligt underhållande fars man i USA kallar presidentval.
