Känns det obekvämt?
Jag skriver detta till dig som tror att feminismen ser ut på ett visst sätt, att den har ett ansikte. Till dig som tycker att videon till Robin Thicke, T.I. och Pharrells Blurred Lines är riktigt schysst. Till dig som redan har fått intrycket av att detta är en trist jäkla text och är på väg att bläddra direkt till de lokala nöjessidorna. Till dig som tycker att det finns en sport som heter fotboll och en annan som heter damfotboll. Till dig som inte inser storheten i Mona Masris intervju med DJ Taro; där en av svensk hiphops nyckelfigurer kommer ut som gay. Jag skriver detta till dig som inte undrar vad en egentligen lär sig på riksinternatet Lundsberg när ex-eleven Ebba Wallmén, under en debatt om Skolverkets beslut att tillfälligt stänga ner skolan, säger att sociologer har fastställt att vi inte längre har några klasskillnader i Sverige. Till dig som inte förstår varför det behövs en klubb i Malmö som uteslutande bokar kvinnliga akter. Till dig som inte mår så illa att du undrar var närmaste toalett är när en bekant som jobbar som telefonförsäljare berättar att hen använder ett annat namn än sitt eget, icke svenska under kundsamtalen för ökad försäljning. Till dig som kallar din flickvän för hora fast att du bara slänger ur dig det när hon verkligen har gjort dig arg och egentligen inte menar det. Till dig som tycker att fitta är mer, eller i bästa fall lika delar, ett skällsord än vad det är ett könsorgan som gav dig ditt liv. Sammanfattningsvis är denna text riktad till dig som är rädd för förändring.
När jag nyligen gick ut med att jag hade fått tjänsten som redaktör för Nöjesguidens Malmö/Lund-upplaga fick jag en hel del reaktioner, mestadels gratulationer och lyckoönskningar, men jag fick också tips. En intressant, samtidigt som inget annat än förväntad, upptäckt i samband med det var att det utan undantag var män som gav mig dessa. Tips i hur att vara och inte vara, vad att göra och inte göra, som redaktör. Försök att forma mig till att behaga. ”Var ödmjuk istället för arg och förutsägbar som dina företrädare” är ett exempel på ett sådant. För mig var det inget annat än ett kvitto på att jag var på rätt spår i spånandet kring vad att behandla i min första ledarkrönika.
För en sak är säker. Jag är inte som er som jag skrev till ovan. Jag är inte lat eller rädd. Jag drar mig inte för att anstränga mig i hopp om att vara en av många som bidrar till ett bredare perspektiv och därmed förändring. Jag kommer inte att skriva med eller arbeta efter ett filter av vad patriarkatet, rasister, homofober eller andra som bidrar till vidriga samhällsstrukturer anser vara som bekvämast. Det kommer att bli obekvämt.
