Hejhej!
I min säng:
Ligger här och gråter igen. Det finns många olika tårar att gråta som gravid. En kan exempelvis gråta av "positiva energier" när en lyssnar på dancehall, det gjorde jag häromdagen. Beenie Man är inte en trigger i vanliga fall. Faktiskt.
Dagen innan dancehall-tårarna grät jag Silver Linings Playbook-tårarna. Love you Jennifer Lawrence.
Dagens olika tårar satte igång imorse när jag kollade på gårdagens Grammis-gala, och jag har härmed gråtit mina första Veronica Maggio-tårar. Har hört hennes Hädenefter i bilen lite fler än 7000 gånger utan att faktiskt höra den på riktigt, kanske har jag snarare bytt kanal, men idag hände det. Googlade "veronica maggio hädanefter lyrics" i min sinnesförvirring under hennes liveframträdande och Bara Grät för att jag fattade att det där, det där är inte är Maggios låt. Det är ju jag som har skrivit den till min bebis.
En stund senare läste jag denna artikel om hur människans sätt att leva påverkar vilka gener som kan ärvas vidare till kommande generationer.
Om min spontana reaktion efter att ha läst det där och tänkt några tankar om mitt barns mor- och farföräldrar hade varit en emoji hade det varit Home Alone-emojin. Några tankar senare grät jag dock istället cuteness overload-tårarna för att jag föreställde mig min pappa som barn. Han satt där med kikare och faktabok, på en gren i något träd i Eastbourne, och stammade förtjust medan han fågelskådade olika vanliga pippisar. Alltså naaaaaw.
Skrev att jag ser fram emot att bli lite torrare om kinderna efter förlossningen till bebisens pappa. Han svarade att han verkligen inte tror att det kommer att bli mindre av det när bebisen finns hos oss. Då tänkte jag på när hen läggs på mitt bröst efter förlossningen. Ska jag bara gråta föralltid nu eller???
Nu tänker jag göra det i takt till något annat än tangentbordssmatter. Bye bye.
