Med en mäktig och dazzling header på plats är det äntligen dags att fortsätta Systerkollektivets feminismkampanj, där jag kommer att prata med jättemånga olika Malmöprofiler om just deras feminism för att sedan dela samtalen med er.  I slutet av kampanjen kommer jag också att sätta ihop världens bästa spellista; ett feminismsoundtrack. 

Idag har jag pratat med Roxy Farhat, en mångfacetterad konstnär som bland annat har regisserat musikvideorna till The Knifes A Tooth For An Eye och Gnuččis Finders Keepers och gjort ett performance av ett öppet brev till Kim Kardashian (se det längre ner!). 



Vad är feminism för dig?
– En överlevnadsstrategi, en jättebra kompis och något som jag ständigt omvärderar och försöker växa med. 

Kan du ge ett exempel på hur du nyligen mött något som understryker behovet av feminism i dagens Sverige? 
– Det här är inte något som har hänt mig personligen men jag tycker ändå att det berör oss alla. Att en våldtäktsman går fri, trots att domstolen fastställer att det objektivt sett var en våldtäkt, för att mannen ”inte uppfattade” kvinnans nej som ett faktiskt nej säger allt och lite till. Hur fan kan vi ens vilja leva en sekund till i ett sådant samhälle? Vi borde alla fråga oss vilka strån vi drar till den här patriarkala skitstacken och hur vi kan göra oss av med dem ASAP. 

Vilken låt är the soundtrack of din feminism? 

– Just nu är det Nicki Minajs freestyle Boss Ass Bitch, som handlar om precis det, och Gnuccis A. RAB från hennes kommande EP Psychohappy, som handlar om kvinnoseparatism. Rent låtmässigt är det en fantastisk mix av Bitch och Bästis.
 

Kom hem från affären för en liten stund sedan. Stod i hallen och möttes av en förvirrad kille med flackande blick. "Gick du aldrig till affären?" frågade han medan han flackade vidare i ett försök att lösa Mysteriet Med Den Osynliga Plastpåsen. "Jo, jag har halloumin i fickan!" sa jag. "Har'u snatta'?!"...(..........................) Han skämtade inte? 

Det fick mig att spinna vidare och göra saken till något mycket större än en befogad osäkerhet inför mitt omdöme. Jag kom att tänka på alla dessa fördomar mot malmöiter. Den ovan, som gör att ni googlar skottsäkra västar inför ert besök i "Sveriges Chicago", och dem om den sjuuuuuka falafeln som bara kostar 5 kr (har letat jättelänge, vart finns den?), att det enda gräset som växer i Malmö är sådant som gör en hög och att malmöbor är en guide till Köpenhamn som bara törstar efter att ge er tips på saker att göra för att få kulinariska och kulturella upplevelser i grannlandet (som vi kanske var i senast när vi var 16 och då för att vi ville dricka Zaranoff från Netto på Strøget eller som vi kanske inte har större koll på än att tipsa om "ett ställe med skitstora akvarier i taket som heter något som har med rymden att göra"). 

Fast fan, jag är också fördomsfull mot personer från olika städer. Ibland tror jag exempelvis att Stockholm är en personlighet, inte en stad. Sitter också på fördomar som den om att det första en småstadskille gör efter att han har kommit ut på andra sidan av målbrottet är att ta moppe-körkort och täcka pubertala finnar i ett försök att köpa snus på den lokala kjollen, samt den om att det kan köra förbi bilar som borde ha skrotats för länge sedan med påklistrade eldflammor och euro disco ur högtalarna även år 2014. Undra vart jag kan ha fått det ifrån. Hmmm............ Jaaaag veeeeet! Moppekillen är ju min kille i tonåren och bilen är ju den som körde förbi mig sist jag var i hans hemstad. Buuhuurn!

Eh... Oki. Nu har en lokalpatriot fått ventilera lite genom att sjunka lika lågt. Kunde ha varit The Bigger Person och låtit det tredje stycket handla om något annat. Var inte det. Lät istället er (vem är ni ens?) lyssna på en passive aggressive person vars förhållande ikväll hade "en nyttig episod av att bråka ut olika saker ur systemet inför det kommande föräldraskapet". Tack och kram! 
 
/The Smaller Person :/

Jag och Systerkollektivet startar härmed en feminismkampanj, där jag kommer att prata med jättemånga olika Malmöprofiler om just deras feminism för att sedan dela samtalen med er. I slutet av kampanjen kommer jag också att sätta ihop världens bästa spellista; ett feminismsoundtrack. Invigningen är…..…….. nu! *klipper det holografiskt glittriga bandet*

Först ut är Tankesmedjans Moa Lundqvist.



Vad är feminism för dig? 
– Feminism för mig är tröst och hopp och kamp. Feminism för mig är alla människor som skapar politisk sprängkraft på olika sätt och aldrig ger upp.

Kan du ge ett exempel på hur du nyligen mött något som understryket behovet av feminism i dagens Sverige?
– Det finns så många exempel varje dag. I princip allt jag ser och hör talas om understryker behovet av feminism i Sverige och i världen. Vittnesmål om trakasserier, självhat och exkludering. Berättelser om kvinnor som lever gömda och inte får vård. Det finns ett ständigt, oupphörligt behov av fortsatt kamp.

Vilken låt är the soundtrack of din feminism? 
– Det är ett megalångt soundtrack som är en blandning av alla dem här låtarna: Me and My Gin - Bessie Smith, Standing in the Way of Control - Gossip, Ain't got No/I Got Life - Nina Simone, T.O.R.N.A.D.O - The Go! Team och Enemy Within - Frida Hyvönen.