Idag ska jag berätta om hur det gick till när jag började fan girla betyg: 5 Grimes betyg: 6.
Jag gör ofta fel när jag rör mig i olika nöjessammanhang, inte minst när jag råkar befinna mig i Göteborg. Ett första exempel: när jag var 10 jordsnurr tog mamma och pappa med mig till Liseberg. När vi kom in, åkband runt handleden and all, och denna humongous amusement park unfolded framför mig (jag hade Malmös Folkets Park som enda referensram) sa föräldrarna exalterat "du får åka preeciiiiiis hur många karuseller du vill". Min reaktion? Vägrade. Jag vägrade åka karuseller, inte en enda på hela dagen. "Är du säker?" sa föräldrarna gång på gång medan de pekade på attraktion efter attraktion. Pappa åkte till och med några själv. Varken tivoli- eller karusellfobi var anledningen. Lotterierna, det var det som lockade. Jag valde alltså att spela på nummer 12 på olika lotterier hela dagen istället för att åka en enda karusell. Vann visserligen en mjukisgroda, en A-Teens-singel med någon kul karaokelåt som extraspår och snacks men ni fattar. Barn + nöjesfält = karusellvägran = göra fel.
Samma sak hände när jag var på Way Out West i somras. Jag hade sett fram emot det mycket. Min kompis Ellie också, som jag skulle dit med. På hotellrummet, innan vi äntrade festivalområdet första gången, tipsade hon om att ladda ner deras app och vi förhöjde the excitement genom att gå igenom spelprogrammet och markera vilka akter som vi verkligen inte ville missa. Väl på första konserten i Slottsskogen blev jag dock osugen. Så jävla osugen. Jag stod bara där bredvid Ellie och försökte ställa upp genom att lajva att jag uppskattade konserten som jag själv hade hjärtmarkerat i appen. Rörde mig lite i takt till whatever, tittade på whoever som stod på scenen och sedan på Ellie som för att mötas i hur bra det var (förutom under Håkan Hellströms konsert, då var jag en dålig kompis/mig själv och gick och satte mig vid bajamajorna och äcklades över Känn ingen sorg-allsången medan Ellie fick titta på sin tonårskärlek själv). Det fanns bara en enda sak som lockade i sammanhanget; festivalmat. Jag ville bara äta, kanske göra en lek av att testa något från alla vagnar och sedan betygsätta. Inte ens under Angel Hazes konsert fick jag feeling för att stå nära någon jävla scenkant. Satt i gräset precis utanför tältet, totalt obekrymrad över faktumet att jag inte kunde se henne överhuvudtaget och diggade lite halvhjärtat. Ni fattar. Jag var inte easily impressed den augustihelgen.
And then!!!!!!!!!!! Jag tagged along för att se ännu en av Ellies must see:s, som jag hade hört namnet på tidigare men inte kunde placera. Grimes. Ungefär så fort hon ställde sig bakom keyboarden och synthen och körde igång första låten med sina karaktäristiskt quirky rörelser och skrik, mummel och andra läten som borde göra henne till självklar att casta som voice over till typ alla animerade barnfilmer blev jag TOTALLY mentalt omkullknuffad av talang. Att blunda och lyssna hade räckt för att bli insugen i The Grimesmosphere men dansarna??? The amazingness. Där stod de i varsin platinablond page och utförde synkroniserad koregorafi som i det Okej-posterklädda flickrummet på 90-talet med världens mest uttryckslösa........ ansiktsuttryck. Så befriande med 100% fokus på scenen. Det är ett jättehögt betyg från den minst koncentrerade personligheten som jag känner; mig själv. Om alla fick en mikroskopisk, pytteliten minibit av Grimes musikaliska och feministiska genihjärna hade världen låtit och varit så jävla mycket bättre.
Det här var historien om dagen då jag blev en Grimes Fan Girl. Här har ni några Grimes-hits att hate or love:
