Jag har begripit att min inställning till välgörenhetsarbete inte är särskilt populärt i kulturarbetarkretsar. Faktum är att den enda som jag har sett hålla med mig är Rebecka Åhlund (vi delar även samma åsikt om den sura lakritsgubben på Söder). Som om det vore givet att man ska vara så himla reaktionär och ifrågasätta all form av frivilligt engagemang då man väljer att tolka det som sporadiska infall vars grund vilar på det nyckfulla i människors stundom dåliga samvete och att det är helt förutan både byråkratisk kontroll och löfte om kontinuitet i pengaflödet.
Jag tycker att det är ett bakvänt och människosnålt resonemang.
Jag vet att det är lätt att idealisera staten och statens roll. Att blicka tillbaka till en svunnen tid där statsmakten tog ansvar och då alla inte bara var förvisade till att vara individer, utan då det fanns en samhörighet och ett vi.
Det blir svårt att blicka tillbaka på 2011 och använda samma ord. Därför att alla är sin egen lyckas smed nuförtiden. Ingen vill bli utpekad som svag alldeles allena. Vi förljuger oss själva upp i samhällsklasser, stiger inbillat i grad med hjälp av yttre attribut och skitprylar, då vi glömt att den riktiga styrkan finns att hämta i att vara svaga tillsammans. Att vi fan måste vara där för varandra.
Jag har aldrig varit så ensam och skamfylld som åren jag var sjukskriven. Jag kände mig som en fruktansvärd belastning för alla er andra, och jag förstår att jag delar den erfarenheten med många – men jag vill inte att någon annan sjukskriven eller arbetslös person ska känna det. Stigmatiseringen som den borgerliga arbetslinjen ger är fullständigt absurd. Jag vill att ni ska känna att det är okej. Att man får trilla. Att man kommer att trilla. Att det är oundvikligt och att fallen sker oftare om man har det taskigt socialt förspänt redan från början men att jag och alla andra finns här för er när ni trillar. Oavsett.
Det är en inställning som gör att jag aldrig skulle rösta på något parti som skär ner på samhällets sociala skyddsnät. Det är också samma inställning som gör att jag tror på aktiv välgörenhet. För jag tror på ansvaret vi har gentemot varandra. Jag tror att det sträcker sig utanför valurnorna och att det är något vi måste pyssla med dagligen om det ska bli något av den saken.
Låta (hur förfulad den känslan än må ha blivit) det där dåliga samvetet styra. Inse att man har sin plats i samhället på bekostnad av någon annan. Fatta att allt det man blivit skänkt här i livet inte är något som man automatiskt förtjänar bara för att man råkar ha fått det. Se att man faktiskt visst har en del i samhällsutvecklingen, att vi alla har. Och acceptera att skuld inte bara är intet värre än att det känns jävligt pissigt, utan att det också innebär en möjlighet till ansvarstagande. Att det dåliga samvetet och den jobbiga skulden betyder att du både måste och faktiskt kan gör något.
Så ser i alla fall jag på saken och därför har jag en öppen och uppriktig fråga till alla som anser välgörenhet vara förrädiskt:
- Vad gör du istället? Vad gör du istället för att bidra till en utveckling där människor inte hamnar i utanförskap? Vad gör du istället för att hjälpa andra?
Det är inte som att det räcker med att rösta vänster en gång var fjärde år och sedan gå runt och muttra missnöjt om att majoriteten av Sverige tydligen inte håller med en längre. Ska vi vänta på revolutionen och sedan börja bry oss?
Det enda logiska jag kan se är att vi gör något idag, och imorgon, och dagen efter det, och sedan låter de handlingarna fortlöpa i typ: all evighet. Det är vad vi måste göra. Ta lite jävla ansvar. För jag vill mena att det är avsaknaden av just det vardagliga ansvarstagandet som är den största skillnaden mellan då och nu.
Välgörenhet är nämligen inte motsatsen till välfärd. Det är inte som att nedrustningen av välfärdsstaten och utförsäljningen av allmännyttan går hand i hand med att folk skänker pengar vid jul. Vill inte spräcka någon idyllisk illusion här, men inte ens folkhemmet räckte till fullständigt. Till och med då fanns och behövdes ideella hjälporganisationer. Därför är det precis lika slött att rösta vänster och sedan bara luta sig tillbaka och förvänta sig att staten ska ta hand om allt, som det är att rösta höger och ge bort lite extra pengar en gång om året och tro att saken är biff.
Det finns inte en byråkratiskt uppfunnen struktur i världen nog genomarbetad att den självgående kan ta bort fattigdom och utanförskap, vi kan inte sätta våra förhoppningar till att någon annan ska lösa det åt oss. Vi måste känna att skuldbördan vilar på oss, vi måste känna att ansvaret är vårt – oavsett politiskt styre så måste vi ta ansvar för våra medmänniskor.
Så. Till folk som avfärdar välgörenhet med att det inte är tillräckligt – ni har helt rätt.
Ingen av oss, och ingenting vi gör, kommer någonsin att vara tillräckligt. Därför har det aldrig handlat om att välgörenhet är någon gyllene lösningen. Det är däremot ett (1) sätt att med små medel, så små som bara du själv och din tid, kunna göra lite jävla skillnad för någon annan.
Just nu känns det viktigare än någonsin att folk börjar agera på de solidaritetskänslor som torde finnas i oss alla. Att vi uppmanar oss själva – framför allt om man är missnöjd med den politik som förs idag - att ta ställning, inte bara i ord utan också i handling. För hur mentalt bakbunden är man inte om man i sina försök att föra fram sina politiska principer låter teori gå före agerande? Hur menlöst är inte det engagemanget?
