Det var mycket män där.
Kvinnorna var snyggare. Förlåt, men det är sant. Till och med de piffiga kvinnorna var snyggare.
Det var mycket tissel och tassel kring armstorlek och jävlar vilket axelparti och herregud sådana biffiga biceps när idrottskvinnor tog emot priser.
Det var ingen som kommenterade idrottsmännens utseende.
Maten var fan asgod! På riktigt. Fick crabcake och potatismos och bondbönor och äppelstrudel!
Det fanns även små minimacarons på efterrättstallriken så där får man väl verkligen dödförklara den trenden och det lilla flärd den tillförde till några få människors liv.
Det verkar finnas en tydlig klassuppdelning mellan idrottsmän och idrottsmän. Det syns kanske allra mest i de attribut som deras fruar förser sig med. Hora/madonna-komplexet har aldrig varit tydligare. Antingen är man artificiellt tillsnyggad, eller mild, korrekt och vän med en släng av von oben.
Något har ändå idrottsmännen med moderata fruar i pärlörhängen och icke-ironiska smeknamn som "Mickan" gemensamt med idrottsmännen med extra allt-fruar i leopardklänning och icke-ironiska smeknamn som "Mickan": ingen applåderar åt andra?
Tills att det kommer någon göttig gammal gubbe på scenen och berättar en historia.
Eller så fort någon skärm råkar visa Marcus Hellner eller Daniel Sedin.
Marie Göranzon var så jävla baws.
Vi kommenterar ej musiken.
Ursinnet när idrottsmän med moderata fruar i pärlörhängen och liten vippig tofs skrattade åt inslaget om kvinnors idrottshistoria? Hånskratt, som om de fötts helt förutan hjärnkapacitet och alltså helt enkelt inte begrep vilka heroiska jävla insatser dessa kvinnor stod för. Själva sitter de och vrålapplåderar åt skidåkare som kommit in på "en bra tid" men har inte vett att hålla käften och beundra kvinnor som bröt mot konventioner, krossade glastak och flyttade fram kvinnors position vad gäller möjlighet i idrottsvärlden? NEJ FY.
Blev tårögd när Lisa Miskovsky sjöng för de döda. Som sig bör, då vi ändå snackar döden här.
Kul att 14 av 24 nominerade var kvinnor.
Trist att gästernas engagemang och stöd i form av applåder inte visade samma progressivitet.
Soft att det var en (ofrivilligt, but still) gaystämning på galan tack vare Anton Hysén och Kajsa Bergqvist.
Tråkigt att idrottsmännen och deras moderata fruar i pärlörhängen och korrekta klänningar hånskrattade tills de grät (!) åt ridsportsgubbens tacktal efter att han vunnit Jerringpriset.
Tänker att den utlösande faktorn till det bestod av lika delar hans förvirring som att han sysslar med en tjejsport och därför inte ska visas alltför mycket respekt, ändå.
Det fanns vin.
Det fanns vin!
Älskade den bryska stämningen i toalettkön till damernas. Reslig kvinna vrålade: "NU ÄR DET FAN TVÅ MINUTER PER TOABESÖK SOM GÄLLER TJEJER, TVÅ MINUTER."
Globen är ej byggt för att man ska knalla upp och ner i de där höga trappstegen med klackar på 12 centimeter.
Eller om det är jag som inte är byggd för det.
Osedvanligt mycket boksnack för att vara Idrottsgalan.
Det finns hopp.
Intressant upplevelse allt som allt.
KVÄLLENS BÄSTA: hängde med Leif Pagrotsky. :) Var ca 100% förtjust. Skröt sedan om det hela kvällen till affärsmännen i mitt sällskap. Oklart om det gick hem. Nåja. Det om det.
