dancehall

Bounty, HBTQ-rättigheter och att hålla två tankar i huvudet samtidigt

Hasan Ramic 12:52 22 Jul 2015

bounty-killer-martei-korley-4.jpg

Bild lånad av Large Up

Jag fick den här artikeln skickad till mig av en kompis, och jag har lite synpunkter. 

Tydligen är det så att Bounty Killer inte blev bokad på förra årets och årets Sumfest-festival för att han, enligt egen utsago, "talar för folket" och att han är missnöjd över att festivalen har fokuserat på "fel saker". Han ska ha sagt "Alla lobbar för den här 'homosexuella grejen', men ingen lobbar mot fattigdom" och "Homosexualitet är inte ett problem för vårt land på samma sätt som fattigdom är. Alla vill få ut homosexualitet i det öppna men ingen vill få bort fattigdom. Båda är viktiga men fattigdom är viktigare. Och fattigdom är värre än homosexualitet för fattigdom är det största incitamentet till brottslighet." Vad betyder detta ens?

Det här är varför Bounty Killa ska fortsätta vara artist och inte bli politiker. Artister kan prata i slagord och plakat. Det är så de SKA kommunicera. Enkelt, to the point, utan för mycket eftertanke. Men Bounty Killer ska inte försöka sig på några djuplodade politiska analyser, för då krävs det att man ibland måste hålla två tankar i huvudet samtidigt. Varför utesluter kampen mot fattigdom kampen för homosexuellas rättigheter? Det finns GOTT om fattiga svarta HBTQ-personer på Jamaica som behöver alla rättigheter de kan få. Om ni inte tror mig, kolla in den här 24 minuter långa dokun om Kingstons "Gully Queens" som handlar om unga homosexuella män som bor i Kingstons stormdiken. De är ofta prostituerade och bland deras kunder finns just de präster och politiker som hetsar mot deras existens. 

Jag får med mig ett par saker från denna text. Artister ska hålla sig till att sjunga om saker de kan, på det sätt de kan. Bounty Killas "Anytime" är en av de bästa skildringarna av överlevnad någonsin satt på band. Så fort artister "skaffar sig en analys" blir de antingen skittråkiga eller går vilse i en retorisk labyrint. Det jamaicanska politiska systemet är fortfarande så ruttet som det någonsin har varit. Det är de som i slutändan gör att fattigdom och hbtq-frågor ställs mot varandra då de inte agerar mot något av problemen. Och slutligen: det känns deppigt att en lösning är så långt borta. Det finns inte mycket vi utomstående kan eller bör göra åt det. Det sista man vill vara är en nykolonial besserwisser. 

/H

1 Visa kommentarer (1) Läs mer

Öland Roots - Msapei, Romain Virgo och Helt Off

Hasan Ramic 16:48 11 Jul 2015

Här sitter jag. I en villa i Mörbylånga, omgiven av böcker och originaltavlor. Några småbarn väsnas utanför och de vuxna förbereder någon slags middag. Hade jag inte haft den här trötthetsrelaterade spänningshuvudvärken så hade man trott att jag var på medelklass-safari och inte på Sveriges mysigaste festival. Och gårdagen kan jag känna är extra mysig, men några otippade överraskningar och vissa förväntade godbitar.

hasan_mapei_oland_roots.jpg

Jag tänker komma ut och säga det: Mapei är hands down en av de i särklass bästa artisterna i Sverige. Mapei är en oväntad bokning för en reggaefestival, men bra musik är bra musik och Mapei gör helt fantastisk musik. Vi var inte så överdrivet många som stod där framför den stora scenen men vi var alla trollbundna. Mapei är Janis Joplins, Lauryn Hills, Q-Tips och J Dillas oäkta fyrvägsbarn. Hon behärskar alla sina uttryck med en sådan elegans att man för ett tag glömmer bort hur jävla svårt det är att sjunga och rappa som hon gör. Dessutom är hon oerhört sympatisk i mellansnacket. Hon är genuint glad över att stå där hon står och göra det hon gör. När hon säger ”Här finns ingen rasist!” till publiken utbrister hela folksamlingen i ohämmat jubel. Själv är jag tacksam över att tillhöra den generation som har en artist av Mapeis kaliber. Bäst: Halvtempoversionen ”Come on baby”

Den unge Romain Virgo har på bara några få år lyckats skapa ett namn som den lovers-reggaens stora framtidshopp. 26-åringen från Saint Andrew brukar nämnas i samma andetag som öns övriga unga reggae-exporter som Chronixx, Protoje och Kabaka Pyramid. Skillnaden på honom och de förstnämnda är att han kanske ses mer som en framtida Beres Hammond och inte en Bob Marley eller Jacob Miller. Han är dessutom gravt underskattad, vilket syns inte minst på den relativt fåhövdade skaran som har samlats framför Öland Roots stora scen. Men, detta föder Virgos hunger ännu mer. Han jobbar hårt och dundrar ut hit efter hit från scenen tills hela området framför scenen är fullt. Den här spelningen hade precis det jag ville att Tarrus Riley-spelningen skulle ha - skavanker. Förvisso trängs allting ihop i en enda lång medley utan avbrott för mellansnack eller andningspaus, men där Tarrus Riley och Black Soil Band var nästan vidrigt tighta så är Unit Band lite lösa i fogarna. mer som ett jamaicanskt dussin-kompband än en jazzorkester som när som helst kan brista ut i gitarrsolon. Jag gillar också att Romain Virgo sätter sig själv i en kontext, han glider ut och in i covers och levererar en hyllning till Chronixx och Buju Banton. Kanske för att berätta att ”jag hör hemma här, jag är lika bra som de här snubbarna”. Och allt eftersom spelningen lider fylls området framför scenen på och till slut lyckas Romain Virgo med något jag inte har sett någon annan artist göra i år. Han får publiken att hoppa (utan att uppmana dem till det). Bäst: Avslutande dancehallstänkaren ”We nuh worry bout them”. Även om den här festivalen heter ”Öland Roots” är det värt att minnas att dancehall är ändå roten till roots. Lätt att glömma. 

Apropå roots reggae så finns det nog inget rootigare i hela Sverige än skånebandet Helt Off. Där mycket svensk reggae görs med 90-tals nyroots som inspiration så är Helt Off fast förankrade i 70-talets roots rock reggae med band som Israel Vibration och Wailers från den tiden som inspiration. Även om deras version är lite struttig och kantig så vägs det hela upp av en oförställd spelglädje. Helt Off ÄLSKAR det de gör. Och de ber inte om ursäkt. Helt Off är den ständiga påminnelsen varför man som tonåring fastnar för roots reggae. Man är arg och besviken på världen, men punk är för osvängigt. Det är mycket softare att röka en nolltrea dålig standard och lyssna på Ijahman Levy än att gå med i Väsnterpartiets Ungdomsförbund. Helt Off kanske inte sitter på det mest lyckade musikaliska receptet, men de har nog med slagkraftiga refränger och en av Sveriges mest begåvade textförfattare i Chords för att göra en solid spelning. Bäst: Ganjahyllningen ”Bara för jag smögar”. Dags för svensk drogdebatt att steppa upp. 

/H

0 Kommentera Läs mer

Öland Roots - Löst Folk, Alaine och Tarrus Riley

Hasan Ramic 15:40 10 Jul 2015

Nu är det andra dagen av Sveriges mysigaste festival. Jag har den stora lyxen av att bo hos en kompis i Mörbylånga, så jag blev väckt av härjande småbarn istället för mässande hippies denna fredagsmorgon. Medan jag sitter här i presstältet och försöker lägga upp en strategi för dagen ska jag passa på och berätta om gårkvällens tre spelningar jag hann se innan jag la locket på. Löst Folk från Uppsala gjorde en solid show backade av Hot This Year Band. Format, Poncho och Robin Joon är på inget sätt några Mighty Diamonds, deras harmonier skaver ganska ofta och de är inte riktigt samspelta med sitt kompband än. Men jag ser hur Löst Folk kan komma att bli ett avs Svensk Reggaes största. Deras oslipade vokaler är trots allt charmiga. Alla som sjunger med i de catchiga refrängerna känner sig inkluderade, och det är lätt att veva händerna i luften till de bekanta budskapen om fred, kärlek, ganja och snut-skepsis. Det var kul när den semestrande låtsaspolisen Bängan Lagerblad dök upp på scenen och ”inte skulle vara långrandig” i sitt tal, men råkade ändå fyllesvamla i fem minuter. It’s all in the game. Spelningens bästa stund var megahiten ”Aina älskar Reggae”

”Eleven years ago i quit my job in investment banking and now my dreams have taken me to Sweden”, utbrast en leende Alaine mellan låtarna när hon stod på Öland Roots stora scen. Hennes senaste album ”10 Of Hearts” är ett stycke superpolerad export-reggae ämnad för den europeiska och amerikanska marknaden. Alaine är en superkompetent artist som gör allting rätt. Hon träffar varenda ton, hon pratar perfekt engelska mellan låtarna och hon växlar mellan att enbart sjunga och kompa sig själv på klaviatur. Men det är någonting som saknas. hur mycket Öland Roots-publiken än njuter av Alaines närvaro så har hon inte de där jättehiten som kan få alla att sjunga i kör. Inte ens när hon hyllar Gregory Isaacs med en egen version av ”Tune In” och Marcia Griffiths ”I shall sing” lyckas hon vinna över publiken helt. Bäst på spelningen: göra-slut-stänkaren ”Bye, bye, bye”.

En annan som inte saknar hits är Tarrus Riley, vars röst man känner igen momentant om man har varit på reggaeklubb de senaste 13 åren. När Singy Singy springer ut på scenen, iklädd i en blå baseball-jersey med matchande blå keps ser han ut som en mindre frenetisk version av sin musikaliska förebild Buju Banton. Han hoppar, springer från en sida av scenen till den andra, gör höga-knän-övningar alltmedan han utan ansträngning hivar ut sig hit, efter hit, efter hit. Kompbandet Black Soil Band är omänskligt tighta och hela spelningen är en medley av hits som prånglas ut utan paus för mellansnack eller applåd. Det är imponerande att se ett så väloljat maskineri jobba. Tarrus Riley vet vart han är och vad han gör. Att han har med sig saxofonlegenden Dean Fraser är en mäktig markör - för den som vet vem Dean Fraser är. Men för mig som gillar lite dancehall i min reggae kändes Tarrus Rileys jämntjocka, kirurgiskt precisa spelning extremt tillrättalagd. Jag vet att Tarrus älskar dancehall och jag har sett honom göra betydligt lekfullare shower än detta. Nu var det som att de gjorde en och en halvtimme jazz-jam med låtar emellan. Ribben fanns där i teorin, men inte en enda gång fanns det ett tillfälle där jag fick feeling och instinktivt lyfte mina pistolfingrar i luften i eufori. Kompetent, väl genomfört, men själlöst och ovibbigt. Och framför allt - inte en enda dancehall-låt. Bäst: ”My day”

/H

0 Kommentera Läs mer

Öland Roots - Den feta gåsen har landat

Hasan Ramic 22:15 9 Jul 2015

Allt det här känns så bekant. Hur publiksorlet i bakgrunden distraherar mig lite när jag skriver detta och hur festivalarmbandsspännet fastnar i laptopen medan jag jobbar. En grupp utanför ropar "Vakna! Vakna!" i kör, och Etzia ska precis gå upp på scenen. En lågenergilampa precisa ovanför mitt huvud håller mörkret utanför presstältet, men den kalla och fuktiga luften har likförbannat letat sig in. Jag kommer ångra att jag inte tog med mig en jacka senare, men inte nu. Nu är jag här. Nu är jag peppad! Nu är jag festivalkorre på Öland Roots 2015 som hålls strax utanför Mörbylånga för elfte året i rad. Senast jag var festivalkorre var 2009.  Det var den sista riktiga Hultsfredsfestivalen, innan FKP Scorpio köpte och förstörde varumärket. Jag har sedan dess varit en blasé Way Out West-besökare, men i år känner jag mig peppad för första gången. Kanske för att jag gör det för mitt egna höga nöjes skull. 

I år kommer Öland Roots att gästas av Tarrus Riley, Alaine, Romain Virgo, Bunny Wailer och en drös svenska artister. Jag ska rapportera härifrån bäst jag kan. Jag ska försöka göra intervjuer, fota och och eventuellt recensera en spelning eller två. En till grej jag inte har gjort på väldigt många år. 

Så här långt känns allting väldigt... Öland Rootsigt. Den här festivalen är definitionen av "soft". Det är väldigt mycket dreadlocks och pösiga harembyxor. All festivalmat är vegetarisk och bland aktiviteterna som erbjuds hittar man yoga, writers corner och "soft musikhäng". Det finns även ett dumpstringbord för den som känner att mat som inte är från en soptunna är en tveksm grej. Mitt gamla jag, Haso som inte fuckade med annan musik än fyra minuter gammal dancehall, skulle förmodligen hata livet ur allt detta, men jag är fan 35 om en månad. Jag börjar bli gammal och blödig. Live and let live. 

Nu ska jag ge mig ut bland hippiesarna och kolla på Löst Folk och försöka få till en intervju med Tarrus Riley. 

På återseende. 

/H

0 Kommentera Läs mer

Retro-Busy är i farten igen

Hasan Ramic 22:35 27 Apr 2015

Well, jag är lite sen på den här bollen, men jag hoppas att det jag har att säga om saken är vettigt nog för att jag ska bli förlåten. Alla vet att dancehallhype räcker två veckor max, och det jag ska skriva om är en månad gammalt - en vintage classic i dancehallsammanhang. Rest your eyes on exibit A.

 

Det här är alltså en relativt ny låt med Busy Signal där han välkomnar olika tjejer till sitt liv medan han röker cigarrer och olika tjejer dansar runt honom. Han har på sig slicka retrofuturistiska kläder och låter exakt som Nicodemus och Super Cat gjorde någon gång i slutet av 80-talet. Det hela är allmänt trevligt och feelgood, och jag tror att det här kan bli en smärre dancehallhit denna sommar. Jag är dock lite beymrad över Busys återvinning av gamla artisters stilar på senare tid. Senast i höstas ville han vara både Half Pint och Eek-A-Mouse, vilket i och för sig verkar funkat för honom. Videon nedan har en halv miljon visningar paan uchube. 

Jag gillar detta, missförstå mig inte, men jag förstår inte varför han gör det. Visserligen är han ingen främling för att blicka bakåt till 90-talet och redan 2009 voicade han "Duck"-rytmen som är en ny tappning av Supercats "Dem nuh worry we" (S/O till Oskadus för påminnelsen). Jag hade en teori ett tag om att det var dubplate-fiske. Busy gör gammaldags dancehall för att tyska sounds ska betala för att spela in låtarna på dubplate sen. Men återigen, efter en diskussion med Oskadus kom vi fram till att man vill ha Busy låtande som Busy. Vare sig han gör reggae eller dancehall. Inget sound vill väl betala för att Busy Signal ska lajva en 80-tals deejay? Det var trots allt i låtar som "Step Out" och "Badman Place" som Busy Signal byggde sig ett namn som en formidabel deejay i samma skola som Mavado och Aidonia. Det är fortfarsnde dessa låtar, förutom reggaelåtarna från 2011-12 som är hans mest eftersökta dubplatematerial. 

Men trots att Busy har haft en tendens att blicka bakåt under de snaste åren så finns det fortfarande hopp om att han ska göra mer samtida musik. Han släppte nyligen den här godbiten:

 

Jag saknar dock fortfarande lite aggression från Busys sida och jag hoppas att han kommer på krigsstigen igen. Han verkade ha en gås oplockad med Mavado i höstas, men det blev ingen clash. Jag vet inte vad som krävs för att han ska sluta vara nostalgisk. Jag skulle vilja höra honom göra musik med Mixpak-folket som har producerat Popcaans album. Det han gjorde med Major Lazer var coolt, men han var liksom tvungen att sno en melodi från Anthony Redrose. Jag vill höra något helt nytt. 

/H

0 Kommentera Läs mer

Salvatore Ganacci X Ward 21 - "Petrol"

Hasan Ramic 17:10 8 Apr 2015

Nytt från den svenske EDM-producenten och the original Mad Family

salvatore_gannacci.jpg

För er som inte känner till Salvatore Ganacci så är han mannen som gav oss en av förra årets fetaste EDM-bangers "Fresh" tillsammans med Major Lazer-medlemmen Jillionaire. Den här gången har han tagit sig an att remixa Ward 21s gangsta-anthem "Petrol" som kom 2002 över Jammy "Jam 2" James "Peenie Peenie"-rytm. Jag kontaktade Mr Ganacci på Facebook för att fråga varför han vade att remixa just "Petrol" och detta var vad han sa:

"Det finns något speciellt med den typen av mördarröster som Ward 21's Andre "Suku" Grey, Bassie från T.O.K eller Burru Banton över simpla dancehall-beats. Det låter som att Suku kommer mörda dig närsomhelst. Jag var tvungen att göra något av den för klubben."

Så här låter det när Salvatore Ganacci möter Suku och grabbarna: Danicing Astronaut (Nedladdningslänk).

/H

 

0 Kommentera Läs mer

Cham + Dave Kelly = ??

Hasan Ramic 20:50 24 Mar 2015

Cham släppte precis en ny hiphopsingel som än så länge är för het för mina öron.

baby-cham.jpg

Kolla vad laglös han är på sin motorcykel och grejer. 

En av de senaste årens stora snackisar var att Cham, en gång i tiden känd som Baby Cham skulle återvända till etiketten Madhouse och börja göra musik med producenten Dave Kelly igen. Alla vi som var runt 20 i början av 2000-talet när Cham var Bounty Killers mest lovande "son" gick upp i kollektiv brygga och förväntade oss underverk. Initialt fick vi det här och en rad mer eller mindre feta singlar, men inget av det omvälvande dancehallunderverket som skulle göra Cham till världens nummer ett deejay. På det hela taget var jag nöjd, musiken var solid, den gick att spela ute och ingen inblandad gjorde bort sig direkt. För två år sedan började Cham använda termen "Lawless" som ett mantra och nu vet man ju varför. Han ska släppa ett album med samma namn i år och det här är första stingeln därifrån:

 

Trots att låten har varit ute ett tag är det här första gången jag hör den och min instinktiva reation är NEJ! Jag klarar inte av när dancehallproducenter ska försöka göra moderna hiphopproduktioner. Jag klarar inte av när deejays ska rappa. Jag klarar inte av amerikansk balling på en jamaicansk budget. Men sedan besinnade jag mig. Låt oss för en stund återgå till mitt tjugoåriga jag som fick höra kombinationen Dave Kelly, Cham och Bounty Killer för första gången.

 

Jag kom på att mitt gubb-jag sparkar bakut av exakt samma anledningar som mitt 20-åriga jag gick upp i brygga. Det här är en hiphopproduktion helt i linje med hur de gjordes i slutet av 90- och början av 00-talet, fast Dave Kellys nerbantade, billigare variant. Bounty och Cham rappar - typ - fast de kryddar med ordentlig med deejaying och hade det funnits en video till den här hade både Cham och Bounty bergis stått där i glansiga, dåligt skurna kostymen framför en hyrd vit Lexus. Så jag bör nog hålla käften innan jag hoppar till slutsatser och avfärdar Chams nya. 

Jag är inte alls såld på den här låten, än så länge fast jag är beredd att ge den en chans över tid. Men jag är orolig, för det är inte hiphoppastischerna som är grundstommen i kombinationen Dave Kelly och Cham, det är sådan här rå skit: 

 

Rå jävla dancehall-skit utan något jävla jänkar-trams. Sånt som jänkarna önskar att de var hårda nog att göra själva. Hoppas det finns på albumet. 

/H

0 Kommentera Läs mer

Den antika framtid är vår!

Hasan Ramic 19:16 18 Mar 2015

För två veckor sedan kom ett av årets meest emotsedda reggaealbum, Protoje - "Ancient future". Detta fick mig att tänka lite på den här nya reggae revival-rörelsen som pågår. 

 

Det finns flera anledningar till varför dancehallnörden i mig gillar just denna låt. För det första är det en ny tappning av Jah Thomas klassiska "Gun Shot"-rytm som han en gång i tiden satte ihop för Anthony Johnson. Rytmen har varit återkommande genom dancehallhistorien, tv av mina personliga favoriter är från den hårdare skolan när John John voicade Bounty Killer och Mad Cobra över den under det tidiga 90-talet. Protoje har under flera års tid graviterat mot ett sound som liknar den sortens rub-a-dub-stil com Jah Thomas och hans kollegor på Volcano myntade under det tidiga 80-talet. Jag intervjuade honom vintern 2014 på jamaica och han uttryckte stor beundran för bland annat det tidiga 80-talets Sly & Robbie. På "Ancient future" hörs dessa influenser tydligt. Vilket ju är fett om man gillar bra musik från förr. 

För det andra är gästande Jesse Royal fullkomligt lysande. Han gör en perfekt plankning av Tony Rebels 90-tal i röst och flow. Till och med ordvalen känns Tony Rebelska. Han får både Protoje och refrängsångerskan Sevanas insatser att blekna. 

På papret är den här låten perfekt, och den får stå som symbol för ambitionen och utförandet av hela albumet. Det är, som titeln antyder retrofuturism och en logisk fortsättning på den Black Uhuru-doftande "The 8 year affair" som kom för två år sedan. Och hur mycket jag än gillar att Protoje har gett sig fan på att göra just "kvalitetsreggae" så känns det som att det hela skaver litegrann. Protojes influenser är saker som han inte har någon direkt beröring med mer än vad han har hört eller sett på youtube. Som jag ser det så gör Protoje reggae på samma sätt som Disclosure gör house, men istället för att åkalla Frankie Knuckles ande så är det Junjo Lawes som spökarJag köper det! Jag köper till och med hela den nya komposterbara hippie-rasta-imagen som han och många av hans samtida kör med. Det är coolt att vara vegan. Men när Protoje började sin reggaekarriär och samarbetade med kusinen Don Corleon kändes det som att de var något eget och nytt på spåret. De byggde vidare på arvet från Damian Marleys hiphopreggae fast ungdomligare och lättsammare. Nu beter sig Protoje som att han har upptäckt sin pappas skivsamling, en ganska typisk medelklassgrej att göra. Och det ska man inte sticka under stolen med - Protoje är inte alls så ghetto som han sjunger. Hans mor är advokat och hans far en gammal Calypsokung. Till en början fick han ganska mycket skit för sin rasta-image.

Så trots att jag gillar "Ancient future" till stora delar så hopaps jag att Protojes dagar som cratedigger är slut. Reggae från Jamaica mår bra just nu och han och Chronixx är förgrunsgestalterna som för utvecklingen framåt. Jag hoppas att nästa gång han släpper något så kan det vara mer "Future" och mindre "Ancient". 

/H

 

0 Kommentera Läs mer

Style a style, and style cyaan spoil!

Hasan Ramic 16:40 16 Mar 2015

Som den store krigarpoeten Jay-Z en gång sa "Can't leave rap alone the game needs me.", känner jag kring dancehall. Inte för att spelet behöver mig, spelet klarar sig gott utan mig, men spelet blir ett par gånger roligare om jag är med och leker. Efter att ha huserat på PSL under en period som svensk hiphopbevakare, blattealibi och dansredaktör tänkte jag efter sajtens nedläggning att jag är färdig med musikbloggande. Men efter påtryckningar från Chupi från Big Belly och efter att ha sett hur livet är utan att skriva om dancehall kunde jag inte längre ta det. Jag tvingade in mig på Nöjesguiden igen och här hoppas jag kunna göra det jag gör bäst: tipsa om ny karibisk musik, försöka förklara varför Vybz Kartels hudblekning på sätt och vis är black power och driva tesen att John Hype är minst lika viktig som Bogle för dancehalldansens internationella spridning. 

Så varför "Style cyaan spoil"? Jo, för att vi dancehallkonsumenter lever i en strid ström av fuckery. Hype avlöser hype och det är lätt att ryckas med av svagbegåvade chockdoktriner framför ärliga försök till att skapa bra musik. "Style cyaan spoil" betyder "stil har inget bäst-före-datum". När reggae och dancehall är som bäst är det musik på liv och död för, det är urfuckning, det är knull, våld, politik och den bästa festen du har varit på på samma gång. . När den är som sämst, ja då räcker den en vecka innan den är klar för komposthögen. Någon sa häromdagen: "hur kan det komma så mycket bra musik från Jamaica år efter år?". Homie. Om du bara visste hur mycket DÅLIG musik det kommer från Jamaica så skulle du inte bli förvånad. Det finns guldkorn i floden av skit. Jag vill med den här bloggen vaska i skitfloden och hitta det som är mer än det förgängliga dussinmaterialet. Det som inte har något bäst före-datum. 

Vi kan börja med två låtar från förra veckans viktigaste släpp: Protoje - "Ancient future" och Vybz Kartel - "Viking". Här har vi style that can't spoil. 

Här läser du om Hasan och vad han tänker göra nu när han kommit tillbaka till oss.

0 Kommentera Läs mer

Style cyaan spoil

Hasan Ramic är återkommande skribent för Nöjesguiden, honungsodlare och en jäkel på dancehall.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla