Allt det här känns så bekant. Hur publiksorlet i bakgrunden distraherar mig lite när jag skriver detta och hur festivalarmbandsspännet fastnar i laptopen medan jag jobbar. En grupp utanför ropar "Vakna! Vakna!" i kör, och Etzia ska precis gå upp på scenen. En lågenergilampa precisa ovanför mitt huvud håller mörkret utanför presstältet, men den kalla och fuktiga luften har likförbannat letat sig in. Jag kommer ångra att jag inte tog med mig en jacka senare, men inte nu. Nu är jag här. Nu är jag peppad! Nu är jag festivalkorre på Öland Roots 2015 som hålls strax utanför Mörbylånga för elfte året i rad. Senast jag var festivalkorre var 2009.  Det var den sista riktiga Hultsfredsfestivalen, innan FKP Scorpio köpte och förstörde varumärket. Jag har sedan dess varit en blasé Way Out West-besökare, men i år känner jag mig peppad för första gången. Kanske för att jag gör det för mitt egna höga nöjes skull. 

I år kommer Öland Roots att gästas av Tarrus Riley, Alaine, Romain Virgo, Bunny Wailer och en drös svenska artister. Jag ska rapportera härifrån bäst jag kan. Jag ska försöka göra intervjuer, fota och och eventuellt recensera en spelning eller två. En till grej jag inte har gjort på väldigt många år. 

Så här långt känns allting väldigt... Öland Rootsigt. Den här festivalen är definitionen av "soft". Det är väldigt mycket dreadlocks och pösiga harembyxor. All festivalmat är vegetarisk och bland aktiviteterna som erbjuds hittar man yoga, writers corner och "soft musikhäng". Det finns även ett dumpstringbord för den som känner att mat som inte är från en soptunna är en tveksm grej. Mitt gamla jag, Haso som inte fuckade med annan musik än fyra minuter gammal dancehall, skulle förmodligen hata livet ur allt detta, men jag är fan 35 om en månad. Jag börjar bli gammal och blödig. Live and let live. 

Nu ska jag ge mig ut bland hippiesarna och kolla på Löst Folk och försöka få till en intervju med Tarrus Riley. 

På återseende. 

/H