Här sitter jag. I en villa i Mörbylånga, omgiven av böcker och originaltavlor. Några småbarn väsnas utanför och de vuxna förbereder någon slags middag. Hade jag inte haft den här trötthetsrelaterade spänningshuvudvärken så hade man trott att jag var på medelklass-safari och inte på Sveriges mysigaste festival. Och gårdagen kan jag känna är extra mysig, men några otippade överraskningar och vissa förväntade godbitar.

Jag tänker komma ut och säga det: Mapei är hands down en av de i särklass bästa artisterna i Sverige. Mapei är en oväntad bokning för en reggaefestival, men bra musik är bra musik och Mapei gör helt fantastisk musik. Vi var inte så överdrivet många som stod där framför den stora scenen men vi var alla trollbundna. Mapei är Janis Joplins, Lauryn Hills, Q-Tips och J Dillas oäkta fyrvägsbarn. Hon behärskar alla sina uttryck med en sådan elegans att man för ett tag glömmer bort hur jävla svårt det är att sjunga och rappa som hon gör. Dessutom är hon oerhört sympatisk i mellansnacket. Hon är genuint glad över att stå där hon står och göra det hon gör. När hon säger ”Här finns ingen rasist!” till publiken utbrister hela folksamlingen i ohämmat jubel. Själv är jag tacksam över att tillhöra den generation som har en artist av Mapeis kaliber. Bäst: Halvtempoversionen ”Come on baby”

Den unge Romain Virgo har på bara några få år lyckats skapa ett namn som den lovers-reggaens stora framtidshopp. 26-åringen från Saint Andrew brukar nämnas i samma andetag som öns övriga unga reggae-exporter som Chronixx, Protoje och Kabaka Pyramid. Skillnaden på honom och de förstnämnda är att han kanske ses mer som en framtida Beres Hammond och inte en Bob Marley eller Jacob Miller. Han är dessutom gravt underskattad, vilket syns inte minst på den relativt fåhövdade skaran som har samlats framför Öland Roots stora scen. Men, detta föder Virgos hunger ännu mer. Han jobbar hårt och dundrar ut hit efter hit från scenen tills hela området framför scenen är fullt. Den här spelningen hade precis det jag ville att Tarrus Riley-spelningen skulle ha - skavanker. Förvisso trängs allting ihop i en enda lång medley utan avbrott för mellansnack eller andningspaus, men där Tarrus Riley och Black Soil Band var nästan vidrigt tighta så är Unit Band lite lösa i fogarna. mer som ett jamaicanskt dussin-kompband än en jazzorkester som när som helst kan brista ut i gitarrsolon. Jag gillar också att Romain Virgo sätter sig själv i en kontext, han glider ut och in i covers och levererar en hyllning till Chronixx och Buju Banton. Kanske för att berätta att ”jag hör hemma här, jag är lika bra som de här snubbarna”. Och allt eftersom spelningen lider fylls området framför scenen på och till slut lyckas Romain Virgo med något jag inte har sett någon annan artist göra i år. Han får publiken att hoppa (utan att uppmana dem till det). Bäst: Avslutande dancehallstänkaren ”We nuh worry bout them”. Även om den här festivalen heter ”Öland Roots” är det värt att minnas att dancehall är ändå roten till roots. Lätt att glömma. 

Apropå roots reggae så finns det nog inget rootigare i hela Sverige än skånebandet Helt Off. Där mycket svensk reggae görs med 90-tals nyroots som inspiration så är Helt Off fast förankrade i 70-talets roots rock reggae med band som Israel Vibration och Wailers från den tiden som inspiration. Även om deras version är lite struttig och kantig så vägs det hela upp av en oförställd spelglädje. Helt Off ÄLSKAR det de gör. Och de ber inte om ursäkt. Helt Off är den ständiga påminnelsen varför man som tonåring fastnar för roots reggae. Man är arg och besviken på världen, men punk är för osvängigt. Det är mycket softare att röka en nolltrea dålig standard och lyssna på Ijahman Levy än att gå med i Väsnterpartiets Ungdomsförbund. Helt Off kanske inte sitter på det mest lyckade musikaliska receptet, men de har nog med slagkraftiga refränger och en av Sveriges mest begåvade textförfattare i Chords för att göra en solid spelning. Bäst: Ganjahyllningen ”Bara för jag smögar”. Dags för svensk drogdebatt att steppa upp. 

/H