Bild lånad av Large Up
Jag fick den här artikeln skickad till mig av en kompis, och jag har lite synpunkter.
Tydligen är det så att Bounty Killer inte blev bokad på förra årets och årets Sumfest-festival för att han, enligt egen utsago, "talar för folket" och att han är missnöjd över att festivalen har fokuserat på "fel saker". Han ska ha sagt "Alla lobbar för den här 'homosexuella grejen', men ingen lobbar mot fattigdom" och "Homosexualitet är inte ett problem för vårt land på samma sätt som fattigdom är. Alla vill få ut homosexualitet i det öppna men ingen vill få bort fattigdom. Båda är viktiga men fattigdom är viktigare. Och fattigdom är värre än homosexualitet för fattigdom är det största incitamentet till brottslighet." Vad betyder detta ens?
Det här är varför Bounty Killa ska fortsätta vara artist och inte bli politiker. Artister kan prata i slagord och plakat. Det är så de SKA kommunicera. Enkelt, to the point, utan för mycket eftertanke. Men Bounty Killer ska inte försöka sig på några djuplodade politiska analyser, för då krävs det att man ibland måste hålla två tankar i huvudet samtidigt. Varför utesluter kampen mot fattigdom kampen för homosexuellas rättigheter? Det finns GOTT om fattiga svarta HBTQ-personer på Jamaica som behöver alla rättigheter de kan få. Om ni inte tror mig, kolla in den här 24 minuter långa dokun om Kingstons "Gully Queens" som handlar om unga homosexuella män som bor i Kingstons stormdiken. De är ofta prostituerade och bland deras kunder finns just de präster och politiker som hetsar mot deras existens.
Jag får med mig ett par saker från denna text. Artister ska hålla sig till att sjunga om saker de kan, på det sätt de kan. Bounty Killas "Anytime" är en av de bästa skildringarna av överlevnad någonsin satt på band. Så fort artister "skaffar sig en analys" blir de antingen skittråkiga eller går vilse i en retorisk labyrint. Det jamaicanska politiska systemet är fortfarande så ruttet som det någonsin har varit. Det är de som i slutändan gör att fattigdom och hbtq-frågor ställs mot varandra då de inte agerar mot något av problemen. Och slutligen: det känns deppigt att en lösning är så långt borta. Det finns inte mycket vi utomstående kan eller bör göra åt det. Det sista man vill vara är en nykolonial besserwisser.
/H
