Var precis som många andra och såg Miguel på Berns i lördags. Han gjorde förra årets tredje bästa r’n’b-album (efter Frank Ocean och B.J. The Chicago Kid – boka honom någon!), så förväntningarna var så klart höga. Om han mötte dem?
+
- Jag har sett MÅNGA konserter på Berns. Det är en vacker lokal men med uselt ljud och jag vet inte om det är därför, men många artister har tagit sina uppträdanden rätt slappt där. Men inte Miguel! Det kändes som att han var välförberedd och gav allt på scen.
- Falsetten!
- Egot! Det här kanske för många är ett minus, men Miguels totala hybris (han verkar övertygad om att han är världens just nu största artist) är rätt rolig att bevittna live.
- Låtarna! Han HAR många bra. Bäst var Pussy is Mine, Sure Thing, All I Want is You och Adorn.
- Publiken! Har nog aldrig tidigare sett en så hängiven publik på Berns. Måste uppenbarligen gå på fler konserter där åskådarna består av över 90 procent tjejer.
–
- Hans pep talk? Komplett med en uppenbart fejkad tår? Låt oss säga att Miguel antagligen inte har en framtid som skådis och att han får Kanye Wests ”peppande” Way Out West-tal att likna något från Ray Lewis.
- Hans Prince-besatthet. I allt från rörelserna på scen till produktionerna i musiken. Värst var när han, efter sin scenorgasm (se nedan), sa ”You’re just gonna sit there and watch?” – en, i sammanhanget, lite väl girig citatstöld från just Prince och Do Me, Baby. Det kändes stundtals mindre som en hyllning, och mer som att någon imiterade sin idol.
?
- Vet inte om jag ska sätta hans sexsimulerande under extranumret som ett plus eller minus. Kunde inte sluta skratta. Kul också att han låtsades sätta på sig en kondom ”innan”. Så politiskt korrekt!
Betyg: betyg: 4
