Ronnie Sandahl möter Maxim Lindqvist

När Ronnie Sandahl satte sig på stockholmståget den där morgonen för flera veckor sedan och lämnade Falköping bakom sig var det mycket han inte visste. Som att han skulle bli kvällstidningskrönikör, sofftyckare och författare. Men han hade det nog på känn, den jäveln. Vad han däremot aldrig kunnat ana var det bittra och aningen hätska mötet med
Maxim Lindqvist.När Ronnie Sandahl satte sig på stockholmståget den där morgonen för flera veckor sedan och lämnade Falköping bakom sig var det mycket han inte visste. Som att han skulle bli kvällstidningskrönikör, sofftyckare och författare. Men han hade det nog på känn, den jäveln. Vad han däremot aldrig kunnat ana var det bittra och aningen hätska mötet med
Maxim Lindqvist.

Jag hade mycket väl kunnat vara Ronnie Sandahl idag. Det löper dock en skiljelinje mellan oss, en vattendelare som är symptomatisk för vår generation, den mellan ironi och postironi. Eller för att tala Ronnie Sandahls språk: vi som
sade hora, och de som inte sade det.
Ronnie Sandahl är född samma år som undertecknad, och har —
till skillnad från undertecknad — gjort kometkarriär. Han har
gått från att som barn bre ut sig i Falköpings tidning till att
idag stoltsera med en krönika i Aftonbladet. Han är numera
publicerad författare därtill.
Hans bok Vi som aldrig sa hora är en modern version av Tre
män och en baby, där männen i tur och ordning består av en
hopplöst romantisk tönt (Hannes), en arg bandykille (Frippe)
och ett självhatande fetto (Christian). Babyn utgörs av ett våp till kvinna (Wilma).
— Min ambition är att skildra den generation unga män vi båda tillhör som växte upp med feminismen under 90-talet och förväntades vara både den nya, moderna mannen och det gamla mansidealet, och någonstans där uppstår en frontalkrock.
Men bokens tanke om att snälla pojkar inte får flickor är väl ingenting nytt?
— Frågan har ställts mer på sin spets nu med tanke på att det faktiskt finns en förändring av mansrollen. Om du ser att män kan använda hudkräm, det är en rätt radikal förändring som hänt de senaste 5-10 åren.
Använder du hudkräm?
­— Nä, jag kommer från Falköping.
Jag antar att protagonisten Hannes är du.
— Jag finns minst lika mycket i Frippe, den mer vidriga av dom.
Mycket av mörkret i boken känns konstruerat på ett ganska typiskt, svenskt vis.
Är du så mörk till sinnes, eller är det just en konstruktion?
— Jag ska inte gå in på vilka delar i boken som är självupplevda, men jag tror såhär: du menar att det är klyschigt...
...absolut.
— ...och sanningen är en klyscha i det här fallet. Jag kanske beter mig klyschigt. Det är väl därför folk vill läsa mig.
På en skala, hur originell är du som skribent? Känner du dig oersättlig?
— Ingen är oersättlig. Om jag inte skrev i tidningen hade jag varit glömd imorgon. Däremot kommer boken, till Nöjesguidens förtret, stå i biblioteken ett antal år framöver.
Vad har du emot Nöjesguiden?
— Jag tycker inte den håller så hög stilistisk nivå, helt enkelt. Jag jobbar hellre på en av Nordens största tidningar än en lokal gratistidning.
Ja, men Aftonbladet är fyllt av nollor.
— Som?
Alla krönikörer från måndag till söndag.
— Jag håller inte med dig. Merparten av alla på tidningen, inklusive vaktmästaren, skulle vara den bästa skribenten på Nöjesguiden.
Finns det någon njutning i att slå tillbaka på Falköping på det här viset? Eller vill du komma tillbaka dit och vinna allas kärlek?
— Även om jag skulle vinna någons kärlek där så spelar det ingen roll, det är för sent. Jag hade haft mycket mer behov av det när jag var 16. Man ska minnas att hade jag kommit i princip från vilken annan stad som helst i Sverige så hade det inte varit någon grej, men i Falköping finns det ingen som blivit känd, utom Micke Nilsson som var vänsterback för IFK Göteborg för 15 år sedan. Det låter en smula nördigt kanske, men jag blir gladare om jag sätter en bra ingress och en jävligt bra avslutning än om någon kommer och raggar upp mig för att jag skrivit någonting.
Men det finns väl en sorts skadeglädje i tanken ”Jaha, nu passar det”?
— Mina nederlag ligger där konstant, så visst kan jag känna så. Och därför kan jag känna att jag inte bryr mig så jävla mycket om sånt.
Jag trodde inte sådana som du existerade, men du är ju ett livs levande exempel på den postironi som tydligen är typisk för vår generation.
— Så du menar att jag är totalt oironisk?
Ja. I det du skriver.
— Ja, men jag vågar bruka ett annat allvar. Jag behöver inte skämta bort det jag håller på med. Jag är tillräckligt trygg i mitt skrivande för att inte göra det.
Vem har du skrivit boken för?
— Jag har skrivit för män, men jag tror det mest är kvinnor som kommer att läsa det. Det är kvinnor som köper böcker. Om man skriver för kvinnor bryr de sig inte, men skriver man för män däremot så bryr de sig plötsligt. Om tanter gillar mig så gillar jag dem. Äldre kvinnor är inte så dumt.
Skriver du inte väldigt mycket för att attrahera kvinnor? Är det en drivkraft?
— Jag har flickvän, så nej.
Men innan dess.
— Jag hade ett högst litterärt syfte. Så nej. Däremot kan man vända på det: hade jag fått ligga mer när jag var yngre så hade jag inte behövt börja skriva så tidigt och hade släppt min roman vid 27 istället för 22. Jag hade en massa tid över när alla andra låg och hånglade. Då kunde jag sitta och plagiera Mats Olsson. Jag låg väldigt nära honom när jag skrev för Falköpings Tidning.
Du ligger väldigt nära honom fortfarande.
— Närmare då i alla fall.
Eftersom du fått rosenblad strödda för dina fötter sedan barnsben, och inte stött på patrull...
— Det är bullshit.
Att du inte stött på patrull?
— Det har jag hela tiden. Jag har aldrig fått någonting gratis.
Det är klart ingen får något gratis. Men ingen har sagt till dig ”Ärligt talat, Ronnie, nu får du sparken. Du skriver rakt av som Mats Olsson, du har ingenting att säga och vem som helst kan skriva det”.
— Ah, fast det kanske tyder på att inte alla kan det.
Inte alla, men alla som är 18 år. Och kille. Och saknar flickvän.
— Det låter som om du vore klippt och skuren för det.

/Maxim Lindqvist.