Woody Allen – A Documentary
Manus och regi: Robert B. Weide
I rollerna: Woody Allen, Diane Keaton, Scarlett Johansson
Att Woody Allen har haft en enastående karriär är uppenbart för alla som orkar sig in på hans IMDB-sida. Med ungefär en ny film per år sedan mitten av sextiotalet har han gång på gång visat prov på en nästan löjlig produktivitet och hans status som legendar är ohotad för all framtid. Det är också genom hans filmer Woody Allen – A Documentary berättas. Allt från hans tidiga inspirationer och kompromisslöshet, till hans underliga skrivteknik och känsla av att inte tas på allvar behandlas. Extra kul blir det för alla som har saknat bakom kulisserna-klipp på dvd-utgåvorna av hans filmer – här får vi en sällsynt inblick i hur han jobbar, både ensam och med sina skådespelare.
Trots att det är ofrånkomligt, är det lite synd att Woody Allen – A Documentary sällan närmar sig en period i regissörens liv utan att hänga upp allt på de filmer som släpptes under den tiden. För allra mest intressant är dokumentärens första del, där man får veta hur Allen var i skolan, hur han som tonåring tjänade mer pengar än sina föräldrar och hur han tog sina första stapplande steg på Greenwich Villages komediscen. Och det är väntat, men ganska fegt, att hans giftermål med sin styvdotter snabbspolas förbi. Men i Robert B. Weides (Curb Your Enthusiasm) händer är ändå Woody Allen – A Documentary en välpolerad, informativ och underhållande hyllning till Woody Allens genialitet. AL
JD Salinger
Moonrise Kingdom
Regi: Wes Anderson
Manus: Wes Anderson och Roman Coppola
I rollerna: Edward Norton, Bruce Willis med flera
Wes Anderson tar pojkdrömmen vidare och gör den vuxen genom att låta ett barn få berätta sin historia. Istället för att låta en vuxen vara konstig, rolig och tokig berättar Anderson för första gången vad som händer med barnet om man blir övergiven som barn, ur barnets perspektiv. Man blir ledsen. Det är rörande. Som tittare kan man värja sig mot mytologiserade pappor. Men inte mot en pojke och en flicka som är ensamma i världen. På en ö rymmer de ihop, blir kära och har bara varandra. Allt kuriosa, allt smink och estetik blir förlåten. Den här gången är år 1965 berättat genom en scoutdessertör och ett problembarn till tjej. Anderson berättar ärligt för första gången.
Det är ytligt, det är snyggt, men i sceneriet och i kostymen finns en sorg. Den hippa sextiotalsestetiken sammanfaller med decenniet då Anderson upplevde den barndom han berättar om. En duffel är inte en duffel. Det är koden för ett trauma. CRFN
Middagsdrama
Le Prenom
Regi: Alexandre de La Patellière och Matthieu Delaporte
Manus: Matthieu Delaporte
I rollerna: Patrick Bruel, Valérie Benguigui och Charles Berling
Jag har alltid haft lite svårt för sådana där dramer vid middagsbord. Massa highbrows, klyschiga akademiker med lika fåniga smartass-referenser som äter gott blir sällan bra på film. Och karaktärerna i Le Prenom känns till en början platta och tomma. Vi har finanskillen med tung klocka, fet bil och smal fru. Vi har lärargubben som klär sig i manchester. Och den hysteriska kvinnan. Men allt eftersom blir det omöjligt att värja sig mot intrigerna, mot vuxenmobbningen, fenomenet med människor som är vänner trots att de har tröttnat på varandra för länge sedan, med syskon som för länge sedan slutat älska varandra, det subtila hatet, gliringarna, pikarna, det tunga i luften, men också om kärlek. Till slut blir stämningen så obehaglig i Le Prenom att middagen i Luis Bunuels The Exterminating Angel känns lockande. Alla blottas en efter en, allt ska synas och strippas. Det är underhållande, lite småtaffligt ibland men om till och med jag – det ultimata emo:t – skrattar åt det här är det väl om något ett gott betyg. QB
Alien-prequel, typ
Prometheus
Regi: Ridley Scott
Manus: Jon Spaihts, Damon Lindelof
I rollerna: Noomi Rapace, Logan Marshall-Green, Michael Fassbender
Förväntningarna på Prometheus har gått från att vara skyhöga till att bli nästan löjliga från det att den första trailern kom. Regissören Ridley Scott har talat om en prequel till sin kultförklarade rymdrysare Alien (1979) i över tio års tid, och när Prometheus äntligen är här står Aliens enorma skor (no pun intended) utanför biografdörren och väntar på att fyllas.
Noomi Rapace spelar forskaren Elisabeth Shaw, som upptäcker vad hon tror kan vara roten till människans uppkomst. Hon och hennes partner Charlie, spelad av Logan Marshall Green, sökerfinansiellt stöd hos Wayland Enterprises, och tre år senare är expeditionen på väg mot en avlägsen planet i skeppet Prometheus. Filmens största behållning är Michael Fassbender i rollen som den genom-vidrige androiden David. Hans avsaknad av mänsklighet är så välspelad att man till slut börjar hata honom på riktigt. Även Noomi Rapace gör en strålande insats. Hon är en sådan stark kvinnlig karaktär som Ridley Scott har gjort sig känd för, men i just det här fallet tror jag nog att han har satt Ripley, GI Jane, Thelma OCH Louise i skamvrån. Rapace är så seg och tål så mycket stryk i den här filmen att Rambo skulle dö tre gånger om för mindre. Resten av rollistan är tyvärr rätt klyschig. Jag gillade visserligen Charlize Therons karaktär delvis, men de andra fattade jag inget vidare tycke för.
Det största misstaget man kan göra innan man ser Prometheus är att se om Alien, och förvänta sig en liknande film. Det var precis vad jag gjorde. Min initiala reaktion var besvikelse och förvirring. Klaustrofobin, äcklet och den tornande rädslan inför en oundviklig död finns där, men det är inte lika intensivt. Prometheus äe inte ute efter att enbart skapa en känsla av klaustrofobi och skräck. Den är där för att berätta en myt. Där Prometheus brister i skräck och xenomorfer, kompenserar den med filosofi och djup.
Frågorna om livets uppkomst och gudomlighet genomsyrar berättelsen, och symboliken är ständigt närvarande – från Noomi Rapaces lilla kors runt halsen till samtalet mellan androiden David och Charlie om anledningen till varför människan har skapat robotar i sin avbild. Om man ska dra paralleller till något av Scotts tidigare verk är Blade Runner närmare besläktad med Prometheusambitioner än vad Alien är.
Se Prometheus med ett öppet sinne, för den här filmen handlar om mer än tystade skrik i rymden. HR
Politisk thriller
Minstern
Regi och manus: Pierre Schöller
I rollerna: Olivier Gourmet, Michel Blanc, Zabou Breitman
Välsynkat med det franska valet 2012 har en uppsjö spelfilmer som varit Sarkozykritiska dykt upp. Först ut var fantastiska Entre les murs som behandlar skol- och förortsproblematiken i Frankrike.
Och bara i år har en stark fransk arty filmtradition bytts ut mot uttalat politiska filmer som Mannen från Le Havre och Snön på Kilimanjaro, som båda handlar om det förhårdnade sociala klimatet,klasskillnader och nationalism. 2012 kom att bli ett pro-Hollande race, med positiv utgång. Sist ut i floran är Ministern, som behandlar frågan att förstatliga SNCF (franska SJ ungefär.)
Att transportpolitik skulle kunna vara kul att titta på är en rätt svårsåld pitch. Kul blir det väl aldrig heller, men det finns en behållning i det detaljerade inhemska. Bortom baguetter och små vinglas får man se ett annat Frankrike. Ett ensamt, segregerat, lite dåligt och toppstyrt Frankrike, en utmaning för en frankofil men en present för vän av trovärdiga psykologiska skildringar.
Det är ett perfekt politisk drama, det undertryckta ger sken av att idéerna är störst. Närmast dokumentärt blir berättandet i sin nyktra dramatik. Dock är det dramatiskt, i öppningsscenen kör en buss av vägen i franska bergen. Det snöar. Barn dör. Historien nystas upp och den politiska bakgrunden till en sådan tragedi exponeras. Vari ligger det politiska ansvaret i en sådan händelse och hur påverkar det framtida beslut? I stora beslut är offret alltid någon annan. Staten mot det privata tar över dramats stafettpinne, på mer än en nivå. Dels i själva skildringen av motsättningarna i transportministerns arbets- och privatliv. Toppolitikerklichéer som att ha ”4 000 kontakter i Blackberryn, men inga vänner”, för att citera ministern själv, och att ens bästa vän till slut råkar vara ens privatchaufför. Samtidigt berättas traditionen om den franska statens ställning, arbetarnas strejker satt mot hur den franska identiteten skulle ändras med en privatisering. En dörr till en presumtiv skräckande framtid gläntas nätt. Det är ett mycket lågt drama, inga pamfletter, inga tydliga skräckscenerier.
Bistert och nyktert blir det till slut romantiskt ändå, beslut klubbas genom viskningar och kvävda rop. Berättandet arbetar i gråskalan som i kostymerna i senaten och ännu längre in i den innersta kretsen kring presidenten, gråa kostymer som rör sig i de vitnande palatsen i åttonde arrondisementen.CRFN
Livskomedi
Förälskad i Rom
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Alec Baldwin, Ellen Page, Woody Allen
Woody Allen har haft en bra period ett tag nu. Tideräkningen för denna sista skörd räknas från Vicky, Christina, Barcelona och har skakat fram gott som Whatever Works och Midnight in Paris. Men som den kvantitetens mästare han är unnar han sig att göra riktiga skitfilmer mellan varven. Så nu kom den, den som skulle bli det trettonde på dussinet. Woody Allens sämsta film sedan Scoop 2006.
Den skulle kunna bli så bra. Alla vill jobba med honom. Ingen jävel av världsstjärnorna får några pengar, men vetskapen om att han kommer att dö snart och att han är en av vår tids största får alla från Julia Robets till Max von Sydow att ställa upp.
Denna gång har han fått fantastiska Alec Baldwin på kroken. Men Woody förvaltar inte Baldwin, eller de andra talangerna i staben. Han har blivit slapp. Dåligt redaktörskap och regissörskap. Den som följde Baldwins Twitter under inspelningen från Rom, vet att det var roligt att spela in, men det är då det blir dåligt. Var är ångesten? Ingen neuros, inte ett tragikomiskt skämt eller moralfilosofiska spörsmål så långt ögat når. Allen avslutar inte ens påbörjade trådar. Han spänner bågar över människoöden i den här filmen, men pilen skjuts aldrig av.
Som bäst handlar det lite om livets förgänglighet, men det är om man läser skiten välvilligt.
Woody Allen spelar pensionär för första gången. Han acts his own age. Det får man ändå ge honom, att han känner sig själv så pass bra att han har gått med på att casta sin egen roll till pappa och inte älskare. Ungdomen får stå för kärleken och (den blaskiga) dramatiken. Det är i sin ordning. Men att det samtidigt löper ett lamt sidospår om kändisskap med obligatorisk Berlusconi-kritik? Ingen behöver det. Jag hoppas att han inte dör efter den här filmen. Det skulle bli hans livsmål inverterat – att bli odödlig genom konsten – här slaktar han sin egen film och sig själv. CRFN
Burtons pojkfantasier
Dark Shadows
Regi: Tim Burton
Manus: Erich Hoeber, Jon Hoeber
I rollerna: Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Eva Green med flera
När familjen Collins lämnar Liverpool för Amerika under 1700-talet bygger de upp ett fiskeimperium OCH en överdådig villa, Collins Manor, som ser över staden Colinsport. Den unge Barnabas Collins växer upp till en dryg överklasslyngel, och inleder ett sexuellt förhållande med tjänarinnan Angelique, som han sedan brutalt dumpar för att gifta sig med en kvinna av samma sociala kast.
Det Barnabus inte vet är att Angelique är en häxa, som utkräver en blodig hämnd – hon får hans trolovade att begå självmord, och förvandlar honom till en vampyr. Hon begraver honom levande i en järnkista, tills han blir uppgrävd och befriad 200 år senare av några bygg-jobbare. Barnabus åter-vänder till sitt gamla slott, som vid det här laget har förfallit, och där resterna av hans familj lever i grov dysfunktionalitet, med nöd och näppe sammanhållna av matriarken Elisabeth Collins Stoddard (Michelle Pfeiffer).
Värst av allt är häxan Angelique – fortfarande vid liv 200 år senare – och som har startat sin egen fiskeverksamhet som nästan helt och hållet har konkurrerat ut Collins gamla familjeföretag. Barnabus bestämmer sig för att återställa familjenamnet till sin forna glans, och en slutgiltig uppgörelse med Angelique stundar.
Det finns något fint med att Tim Burton castar samma skådespelare om och om igen. Det för tankarna till svunna tiders skådespelargillen som drog fram över landet och satte upp pjäser. Ett annat mindre charmigt faktum är att Johnny Depp sägs ha porträtterat Tim Burton i alla hans filmer. I fallet Dark Shadows, som bygger på en tv-serie från sextio- och sjuttiotalet, har både Burton och Depp sagt sig vara helt besatta av Barnabas Collins karaktär. Nu har de äntligen medlen att göra pojkfantasin till verklighet i den stora Drömfabriken. Problemet med detta blir att fokuset på Depps karaktär utesluter all annan handling. Hans kamp att anpassa sig till den moderna världen funkar ibland som comic relief, men gör tyvärr att värdefulla minuter där man kan porträttera de andra karaktärerna går till spillo.
Antalet trådar som läggs fram är värdigt en tv-serie och det blir omöjligt att nysta upp allt inom loppet av två timmar. Det hela drunknar även i ett överflöd av sedvanlig Burtonsk estetik och när den stora slutstriden kommer sitter man som ett frågetecken samtidigt som man förundras över effekterna. HR
Totalitär humor
The Dictator
Regi: Larry Charles
Manus: Sacha Baron Cohen,
Alec Berg
I rollerna: Sacha Baron Cohen Anna Faris Ben Kingsley
I sitt sommarprat från 2011 berättade den svenske skådespelaren Gustav Hammarsten om sin medverkan i Sacha Baron Cohens film Bruno. En sak som han nämnde var den tid och planering som lades ned på att förbereda och maximera effekten av mötena mellan Cohens urspårade karaktärer och de ovetande människor som kom i hans väg.
Precis som Ali G saknar The Dictator denna samhällsexponerande dimension.
Och även om man saknar att se feta rednecks och frikyrkliga pastorer infria alla fördomar som riktats mot dem är The Dictator en film som innehåller mycket av den hämningslösa humor som Baron Cohen gjort sig känt för att leverera med en pungspark.
Etniciteter, religioner och kändisar blir i vanlig ordning dragna i skiten tillsammans med en drös andra samhällsgrupper. Lite för ofta känns det som att filmen söker sig till den ganska tomma och korta, men ändå upplyftande effekt som ett blottat kön på vita duken innebär. Det är mycket kiss och bajs för pengarna.
Det finns dock även en del sekvenser som håller en högre nivå och som stannar kvar trots att filmen själv ganska snabbt löses upp i den populärkulturella lacknaftan. Till exempel är beskrivningen av Crocs som ”The international sign of a man who has given up hope\" en helt okej kompensation för tio minuter inuti en vagina. VS
vardagstristess
Take This Waltz
Regi och manus: Sarah Polley
I rollerna: Michelle Williams, Seth Rogen, Sarah Silverman
Margot (Michelle Williams) och Lou (Seth Rogen) har varit gifta i ett par år och har en sådan där relation som präglas av vardagsrutin och brist på passion. De har små internskämt med varandra och är kärleksfulla, men deras kemi är så icke-explosiv att det känns som att syskon kysser varandra varje gång deras läppar möts. Tur då att något slags försök till hunk (han jobbar som cykeltaxichaufför) flyttar in i grannhuset och kan liva upp stämningen.
Take This Waltz kan ses som ett triangeldrama, men handlar nog mer om osäkerhet, tristess, att inte veta vad det är man vill ha och att länga efter något oidentifierbart. Och om både ämnena och skådisarna har potential är det tydligt att filmens största problem är regissören och manusförfattaren själv. Take This Waltz är sprängfyllt av högtravande dialog, viktiga scener som sker utanför skärmen och – mot slutet – ett montage som framkallar höga skratt, trots att det sannolikt inte var intentionen. Värst är att den är så repetitiv. Varje dag i filmen ser likadan ut. Margot hänger med sin make, känner att något saknas, flörtar med grannen, är nära på att vara otrogen och gråter sedan en skvätt innan hon går hem. Rinse, repeat. Jag fick kämpa mot sömnen. AL
Pimp my fairytale
Snow White and the Huntsman
Regi: Rupert Sanders
Manus: Evan Daugherty, John Lee Hancock
I rollerna: Charlize Theron, Chris Hemsworth, Kirsten Stewart, Sam Spruell
Redan när man läser titeln förstår man att det handlar om en uppjackad version av den klassiska sagan. Enbart Snow White var tydligen inte tillräckligt sexigt, så för säkerhetsskull har man slängt in en ”huntsman” också, porträtterad av skådespelarvärldens mest skogshuggarkompatibla aktör, Chris Hemsworth.
Precis som med titeln är känslan gällande Snow White and the Huntsman att teamet bakom filmen har varit väldigt oroliga för att originalhistorien inte innehåller tillräckligt mycket spektakulära sekvenser. Därför har man gjort om sagan till en Lord of the Rings-pastisch där man klonat Gimli sju gånger och slängt ut resten. Resultatet liknar ett Meat Loaf-omslag: fantasyporrigt, storslaget och färgrant men ändå helt jävla platt.
Det är fruktansvärt mycket snack om heder och smält järn, om ödet och spillt blod. Och trots att man vet att dvärgarna måste vara med hatar man dem och deras återkommande och utnötta comic-reliefs i stil med ”sju dvärgar mot en hel armé, låter som bra odds för mig”. Det enda som egentligen känns bra är de tillfällen då man köttar på med mörker och våld, till exempel när en karaktär faller ner i en hög av magic mushrooms och med fasa ser sina fingrar smälta. VS
Tantsnusk
Snälla Cecile
Regi och manus: Laurent Bouhnik
I rollerna: Deborah Révy,
Helene Zimmer och Gowan Didi
Snälla Cecile är en fransk rulle vars främsta USP (säljnazistiska för ”unique selling point”) är att sexscenerna är ”äkta”. Filmen handlar i korta drag om Cecile som är en superkåt nymfoman i indiekläder som åker runt i en liten fransk pittoresk stad och bokar allt som rör sig. Hon går runt och kåtar upp killar och tjejer och gamla. Ingen går säker när Cecile är lös. Hon eggar upp och småpsykar alla i sin omgivning med sin otroliga karisma/kropp/smågalna och lite charmanta ”galna” sätt.
Tydligen ska Cecile symbolisera ”lusten” men det finns tyvärr ingenting lustfyllt eller sexigt över det här. Tvärtom vill man aldrig mer ha sex och raderar numret till sina kk:s efter att ha sett den här filmen.
I Snälla Cecile är alla neurotiska och har störda relationer till sin sexualitet och grinar efter sina orgasmer. På ett djupare plan handlar hela filmen om människans oerhört komplicerade sexualitet men det framgår inte direkt. Allt är obegripligt.
Dessutom är fotot, scenografin och kostymen helt fruktansvärd. Jag önskar faktiskt att jag aldrig hade sett den här filmen. Inte för att min tid är särskilt dyrbar, men det var nästan slöseri att återuppleva filmen för att skriva den här recensionen också. QB
