När det kommer till att rucka lite på det stränga ramverket för strategispel i realtid har Ubisoft allt mer blivit att räkna med.
Sist var det med den välmenande röststyrningen i End War, som fick oss att skälla med en exercisinstruktörs myndiga röst på polygonsoldaterna. Nu är man tillbaka med bedrägliga Ruse, som ställer det vi trodde oss veta ske bakom fiendelinjen på tvären. Att bygga ett strategispel på blixtanfall och sluga skenmanövrar är förstås en helt lysande idé, värdig all kredd om du frågar mig. Tyvärr hamnar Ruse lite i samma fack som End War, då det snarare är idén än själva genomförandet som är lyckat. Att hela rätt basala sten-sax-och-påse-upplägget får formen ett babblig andra världskriget-pekoral gör förevändningen för rigoröst krig helt ointressant.
Luttrade skrivbordsgeneraler på jakt efter en tillfällig romans kommer däremot att hitta den i multiplayerns rävspel.
