En av de bästa krigsscener jag sett på film är landstigningen på Omaha beach i inledningen av Spielbergs Rädda menige Ryan. Inte för att det är den mest realistiska - det är den knappast, men det är inte så viktigt - utan för att den är så obehagligt kaotisk. Det spöregnar kulor och liv stryks lika oglamouröst och slumpmässigt som när den där göteborgska gatumusikanten deklamerar vilka rutor som ska kryssas på brickorna i Bingolotto.
Det är så tydligt att bly väger tyngre än hjältemod och kurage. Det är liksom inte läge att ta fram surfbrädan som Robert Duvall gör i en ironisk scen i Apocalypse Now.
Det lustiga är att många spel är precis som den där surfscenen. Spelaren är utvald, visserligen inte osårbar, men har ändå betydligt hårdare hud och bättre intelligens än de klena och ofta tyska datorstyrda virrpannorna som slickar i sig hjältens automateld med hull och hår.
Det är skillnad när man spelar online i multiplayerläge. Då är utsattheten betydligt större. Varje motståndare är en styrd av en levande människa med samma drift till överlevnad som du själv.
Ett flertal spel som är stora online har inkluderat just landstigningen på Omaha beach bland skådeplatserna. Bland annat Medal of Honor Allied Assault, Return to Wolfenstein Castle och nu senast Battlefield 1942. Alla är välgjorda och stämningsfulla, men det som utmärker Battlefield 1942 är att det uppnår just denna kaotiska stämning som jag talade om i början. Battlefield ger dig krig. Och inte bara i detta scenario, utan i hela spelet. Anledningarna är två.
Först och främst kan man här använda alla tänkbara fordon: tanks, jeepar, flygplan, båtar och till och med ubåtar. Man kan bemanna artilleripjäser och få/ge eldledning. Det är inte bara enormt omväxlande, utan innebär också att du måste ha ögon åt alla håll. På kullen står det en Sherman-tank, i skogsbrynet kan en krypskytt gömma sig, i luften hör du ljudet av annalkande flygplan, en artillerigranat briserar farligt nära, en båt med soldater når snart vattenbrynet, killen bredvid dig skriker efter sjukvårdare. Ursäkta, kan någon ta mig långt ifrån det här helvetet!
Den andra anledningen till den kaotiska effekten är respawn-systemet - det sätt dödade soldater kommer in på nytt i spelet. Det sker nämligen stötvis i en cykel på en halv minut (går att ställa in), vilket ger illusionen av att slaget är mycket stort, att en hel armé anfaller i vågor trots att det verkliga antalet spelare kanske bara är 20.
Att spela ensam offline (singleplayer) är däremot inte roligt. Spelet går nämligen till på exakt samma sätt som i multiplayer, med skillnaden att datorn styr såval vapenbröder som fiender. Och trots att det slukar en massa datorkraft är den artificiella intelligensen ganska låg. Vill man spela ensam kan man spela Medal of Honor eller Wolfenstein. Battlefield 1942 är helt enkelt till för att spelas online. Och då är det fantastiskt. Det finns bara en sak att invända emot - namnet. Vad är grejen med årtalet? De flesta slag som utkämpas har ingenting med 1942 att göra. Men den lilla revisionistiska detaljen glöms så lätt bort i tumulten på slagfältet.Stad:
