I Alan Wake gör Remedy en kursändring från noir till thriller i förrädisk Twin Peaks-idyll.
Finska Remedy har alltid haft ett kärleksfullt förhållande till populärkulturen. Efter att i dubbelmackan Max Payne ha knåpat ihop en krutdoftande hyllning till både film noir och John Woos breda katalog av hylsaction, har turen kommit till den psykologiska thrillern. Där Stephen King har varit en så stor inspirationskälla att han omnämns direkt i spelets inledande monolg. Samtidigt är Alan Wake lika mycket en kärleksförklarning till Alfred Hitchcock, David Lynch, Milos Forman och inte minst Twilight Zone-mannen Rod Serling. Kritik om att Remedy åter har roat sig med att knåpa ihop en popkulturell tipspromenad är således inte obefogad.
Handlingen får sin form när succéförfattaren Alan Wake tillsammans med sin fru Alice lämnar storstaden för semester i Bright Falls, ett pittoreskt samhälle omgärdat av bildskön men bedräglig natur. Väl framme ödslar Remedy ingen tid. I sviterna av att Alice försvinnande väcks en fientlig kraft till liv och Alan drabbas av minnesförlust. Vad som följer är ett intensivt stycke urskogshorror, där gränsen mellan mardröm och verklighet omsorgsfullt suddas ut.
Remedy har tidigare format hela spel kring enskilda moment. I Alan Wake är det förhållandet mellan ficklampans skyddande sken och det hotfulla mörkret. Det är en omtumlande dynamik, som får håret att resa sig varje gång det börjar skymma, dimman tätnar och de skyddande neonljusen lyser långt borta i horisonten. Det är just här, i sitt becksvarta mörker, som Alan Wake lyser allra starkast.
