Även om de själva säkert inte skulle kategorisera sig som kvarterskrog så har Wester kvarterskrogens alla attribut: tegelväggar, snirkliga typsnitt i menyn och en himla massa plankstekar.
Men Wester skiljer sig från den typiska kvarterskrogen på en punkt: priset. "Triss", den dyraste av plankorna, kostar 179 kr. Kräm della kräm, tänker vi. Tre sorters kött (fläskfilé, ryggbiff och kycklingfilé), ja då har man ju garderat sig resonerar vi. Men så fel vi kan ha. Köttbitarna är torra, karaktärslösa och serveras med ett knippe sparris löst omhuldad av en baconskiva som inte fått spendera många sekunder i pannan. Till detta tre såser (det tar en stund innan vi kan skilja ut vilken som är bearnaise) och så den obligatoriska duchessepotatisen.
Det är murrigt inne på Wester och det kommer inte som någon överraskning när mobilen meddelar "endast SOS-samtal". Dessutom är det tyst, så tyst att vi för en stund nästan längtar ut till Red Bull-stämningen på beachfotbollstorget. Först när ett nyanlänt sällskap bryter tystnaden med en livlig diskussion om huruvida black & white innebär att man får två bitar kött och en sås, eller vice versa, tar det liv i luckan.
Utöver plankstekarna erbjuds pliktskyldigt en handfull rätter, varav vi provar scampi indiana, som serveras med knappt färdigkokt ris. Förrätterna retar inte heller dem våra smaklökar. Het toast Skagen är lika het som Uutiset och de gratinerade kräftstjärtarna är trist upphällda i alltför stor kvantitet i en alltför stor ugnsform. Inget smakar direkt dåligt, men det är genomgående utan finess.
Servicen är småtrevlig men ack så osäker. Inget bröd, inget vatten till vinet (kommer visserligen redan efter andra påminnelsen.) och det känns ibland som om vi har bättre koll på menyn än personalen.
Allt detta är blamager som vi hade accepterat på kvarterskrogen Kvarterskrogen. Men när notan för två börjar nudda tusenkronorsstrecket på Westers kräver vi mer. Mycket mer.
Stad:
Lokal:
