Parea

Att gå på grekisk restaurang innebär ofta ett överflöd av olja, vitlök, yoghurt och citron, och att vakna dagen efter med den där speciella vitlökssmaken i munnen. På den punkten skiljer sig Parea inte från sina kollegor. Miljömässigt är dock Parea ett undantag. Lokalen är stilren och välplanerad med långsoffa i entrén, bardel en halv trappa upp till höger, matsal till vänster och utanför panoramafönstren en stor härlig uteservering. (Att vi befinner oss på en temarestaurang framgår av de suddiga teckningar av diverse lärda gamla greker (antar vi), på gobelänger lite varstans i lokalen.) Miljön höjer förväntningarna på maten, kanske kan man vänta sig något annat än det som man brukar få på vanliga grekiska syltor, med blått, vitt och pelare som främsta detaljer i loggan? Servicen är bra, personalen är observant, inkännande och påläst. Och assistans behövs -- menyn är lång och svårläst, med ett typsnitt som känns mer handskrift från ett kloster på medeltiden än antikens Grekland. En idé kanske vore att banta menyn en aning och vaska fram husets specialiteter -- det är alltid svårt att hålla hög kvalitet när utbudet är stort. Förrätterna håller bra standard, speciellt auberginen med fetaost lyckas fånga den där moderna tolkningen av grekisk mat som lokalen verkar utlova. Lite tråkigt är att man inte kan få in flera förrätter på ett fat, då många av dem är just små röror och sånt som man kanske hellre vill sitta och plocka av än att äta åtta mackor med htipiti (kryddig fetaoströra) till förrätt. Varmrätterna får tyvärr inte upplevelsen att lyfta. Grillspett med klyftpotatis, ris, isbergsallad och tzatziki känns mer malmöfestival än prestigerestaurang. Den grillade rödfisken med fyllning av pinjenötter, soltorkade tomater, oliver, serverad med oljig ofärdig potatis är, förutom alldeles för dyr, smaklös när man äter den. (I gengäld har man kvar smaken av gammalt fett och fisk långt in på nästa dag.) Parea ligger fantastiskt, och det vore synd om det inte blev den intressanta restaurang den har förutsättningar att bli. Men man har en del att ta itu med först.