Idag tvingade jag med Hasan Ramic till Nationalmuseum för att kolla på gamla ryska tavlor. Detta var till stora delar helt fantastiskt. Inte att jag fick med honom alltså, utan tavlorna. Konstnärsgruppen Peredvizjniki var allt det ens blodfyllda hjärta önskar att konst av idag också kunde vara. Typ ENBART, men jag är också lite extra dramatiskt drabbad då jag är sockerstinn efter att ha inmundigat både wienerbröd och äppelpaj idag.
Allra mest gillade jag rummet med mest avbildad misär, förstås. (Är ju trots allt uppvuxen i Ricki Lake-eran.) Det är dessutom ungefär hur viktigt som helst, det som förmedlas, och så pampigt, detaljrikt, överväldigande och outsägligt sorgligt alltsammans. Störde mig dock något på att ljuset blänkte i många tavlor och fick dem att se ut som glitterströsslade julkort av sämre sort, men det kan mycket väl vara nutiden som kommer iväg för min upplevelse. Överlag var det svårt att inte falla handlöst för Peredvizjniki - jag är ju en sucker för allt som tar den svages parti, allt som inte viker bort blicken utan skildrar vad som faktiskt sker. Eller har skett. Kontroverser och provokationer för något slags mänsklig rättvisa. Och. Så. vidare. Jag älskar det. Det gjorde dock inte alla. Hörde flera gubbar uttala sig om att detta var "Den tråkiga sidan av socialrealism", man ba ..., och någon tant och farbror tittade på tavlan där två barn har begravt en förälder i knastertorr jord och konstaterade när de snabbt gick vidare att "Nehej du, den här tavlan blev man inte precis glad av" och "Den måste ha varit svårsåld".
(Jag orkar inte ens låta det där sjuka in helt och riskera att tappa det sista hopp jag har om den moderna människan.)
För en olärd bastard som jag själv innebar utställning även en viss möjlighet till historielektion, vilket var mäktigt. Samtidigt som bilderna fick tyngd av historiska sammanhang och årtal kändes inte de avbildade människorna långt borta. I rummet med porträtt kunde man se nutida kopplingar till exempelvis The Satorialist, om man bara byter ut dagens konsumtion och yta mot dåtidens politik och mänskligt djup. På den gigantiska tavlan som föreställde avsked på en tågstation inför inkall till det rysk-turkiska kriget bar människorna ansiktsuttryck som var så verklighetstroget återgivna att Hasan kände igen samma känslominer från Bosnienkriget. Själv har jag ju inte de referensramarna, och gick istället mest sönder av alla verk där det fanns barn med, eller vars verkliga situation man kunde misstänka att det fanns barn med. Okej, det var ju typ alla tavlor. Men speciellt två bär jag med mig (ej bokstavligt). På den ena låg två barn och sov helt fridfullt på golvet i något ruckel och ljuset föll helt ljuvligt över den ena ungen som hade smutsiga små tår som låg omlott på varandra. Den andra tavlan är en big ass avbildning av ett gäng galna kosacker, alla så utstuderade i sin stil att vilken hipster som helst skulle ha blivit grön av avund. Kosacktips till nutidens mustaschlallare: kom tillbaka när ni kan snurra mustaschen bakom vardera öra.
Jag blev också väldigt förtjust i Isaak Levitan. Och nej, inte enbart för att han var så lik Ben Gorham. Men ja.
Virrade bort mig i en annan utställning och hittade Kanye West's fågeln Fenix fast i manlig tappning. Dock mer celluliter på denna. :/
Dipset Jebus hängde ut på en vägg.
Vi hittade även en tavla till Toffer.
