Med hår som spunnet socker och behån fylld av cupcakes

 

Husmorsdebatten verkar ha blossat upp, igen. Och det som stör mig med detta är inte vår ständiga kräftgång när det gäller både argument och diskussionsämnen, utan ordet koppkaka. 

 

Min  spontana reaktion är denna: People, skriv inte ordet koppkaka. Gör inte det. Kanske inte främst av anledningen att ordet inte finns, för nu gör det ju tydligen det.
Och inte heller för att det verkar användas som ett stilistiskt rätt tveksamt grepp i ovan nämnda never endning debatt. Utan för att det är så. jävla. fult. Koppkaka. Vem fan vill äta en koppkaka? Det är en ängslig, fantasilös översättning av ordet cupcake och det ger en direkt åderförkalkande effekt redan vid första användandet.

 

För mig symboliserar löjligheten i ordet koppkaka även den typen av människa som gärna ser sig som språkriddare, någon som i största allmänhet tycker sig ha anledning nog att motsätta sig just ord som cupcake. Ni vet, svensklärare och andra bokstavsbarn. Jag kan inte för mitt liv begripa varför folk ska vara så rädda för utländska låneord. Cupcake, ska det vara problematiskt det? Koppkaka låter inte bara osmakligt, det för även tankarna till kroppkaka eller andra random koppor man kan bära på kroppen om man nu föredrar det. Det blir en märklig associationskedja från ett bakverk, åtminstone i mitt huvud. 

 

Hela vårt språk är ju redan fullt av dessa ursprungligen annorstäders låneord, som med tiden blivit svenska. Inte huvudlöst direktöversatta, utan som flätats in i det svenska språket. En utveckling av språket som tydligen inte är vidare önskvärd alla gånger. Det är intressant hur amerikanismen uppenbarligen sticker folk i ögonen så till den milda grad att dessa småpåvar måste mota Olle i grind med egna hittepåord. Som om det egna uppdiktade ordet skulle vara mer harmlöst, eller på något sätt snillrikare? Ett bättre alternativ, ett bevis på att vi bevarar svenskan svenskt? Det är en rätt menlöst kamp, i mitt tycke. Ett ordmotstånd som inte gör mycket mer än just understryker USAs påverkan på oss. Rejält bakåtsträvande i det avseendet att detta motstånd automatiskt tar spjärn mot språksutvecklingen utifrån den resonemangstomma föreställningen om att "det var bättre förr". Förr ja, då franskan influerade våra anfäders vokabulär med fonetiskt smågulliga låneord, eller då tyskan satte avtryck. För det är ju ingen nuförtiden som verkar nära ett språkbehov av att ersätta, låt oss säga, paraply med ett eget hittepåord? 
Känns inte särskilt aktuellt, no? 


Ändå brinner cupcakeoviljan. Trots att engelskan sedan en ganska lång tid tillbaka är vårt andraspråk i skolan - till skillnad från när våra mor- och farföräldrar växte upp - och denna svallvåg av engelska låneord som följd till detta således är rätt logiskt.
The conqueror rules, precis som vanligt, och så kommer det att fortsätta att vara tills amerikanerna äntligen blir besegrade (i typ krig, antar jag, men teknisk överlägesenhet är väl en lika tänkbar maktfaktor i dessa bedrövliga tider) och nästa nation glatt tar över. Det kommer att ske, förr eller senare.