Nja, den här slampvibben som jag skröt om? Den självdog innan den ens hade gått ifrån tanke till blodcell. Är raskt tillbaka i den mentala inhägnad där jag enbart bryr mig om intellekt. Hur har du tänkt? Och vad kan jag göra med denna vetskap? Det. Är. Allt.
Läste en bok om döden i förrgår, en fin bok och jättehemsk förstås, och jag blev ännu mer tveksam till allt som jag någonsin tidigare varit tveksam till. Jag när en skepsis mot allt det stora. Samtidigt som jag endast kan djupfokusera på enskilda små, små ting som känns livsavgörande för min tillvaro. Såsom: restaurangvalet ikväll.
Hur jag sedan ska hinna från föreställning till premiär av Under Bron är dock bortom mitt förstånd. Jag kommer att behöva ledsagas dit jag ska.
Någonstans inser jag att det är en total hjärndödhet jag håller på att jobba mig till. Jag bara tar, roffar åt mig utan att ha hövligheten att tillföra det minsta. Förutom kaffe, som min kropp förväntas do wonders with. Och för varje dag, för varje klunk, känner jag hur hjärndödheten smyger sig på litet till, lindar sig runt mina vindlingar, långsamt stryper blodtillförseln till utvalda delar i skallen på mig, sakta kramar kontakten ur de sista elektriska impulserna, till slut existerar jag bara i den djupa mittfåran, fast och kontaktlös i ett ingenmansland mellan hemisfärerna av mitt forna medvetande. Utan att ha en jävla aning.
(Jag behöver sova i uppskattningsvis fem hela dagar.)
