1 anledning till att jag blev arg när jag såg Ruben Östlunds film Play

Som uppvuxen på Pålsundsgatan 5 var detta en livskatastrof av monumentala mått. Hornstull var långt ifrån idylliskt på 80-talet, man visste vilka områden man bäst höll sig undan, man kunde bli jagad hem av någon blandmissbrukare som snedtänt, man kunde mötas av hemlösa män som utförde sin morgontoalett, bokstavligen, utanför Blondie Burgers snabbmatslucka. Det fanns många anledningar till att Hornstull inte var optimalt för barn, men jag gillade det.

 

Och jag hatade Mälarhöjden. Jag vägrade byta skola. Jag vägrade lära känna barn i området. I flera år gick jag med sura steg upp för de långa backarna från Mälarhöjdens sjösida där dyrbilar trängdes med varandra, jag gick förbi de pittoreska trävillorna med de flådiga familjerna och jag bar föraktet hela vägen upp till t-banan, varje morgon dessa sura steg och ilskna knytnävar djupt nergrävda i fickorna och mitt sinne blev aldrig lättat förrän Mälarhöjdens mörkröda tegel byttes mot Hornstulls vita.

 

Vi flyttade ut dit för att en trea var alldeles för trångt för två vuxna, tre barn och ytterligare ett till på väg. Han, min lillebror, föddes ute i Mälarhöjden och är uppvuxen där. Jag sa till mamma att det var hemskt: han skulle bli ett mälarhöjdsbarn.

 

Mälarhöjdsbarn var för mig definitionen av idioter. Naiva, insiktslösa, bortskämda barn som fått allting serverat, som fått materialistisk omsorg, som vuxit upp med att ha, bland andra som bara har och har och därför saknar förståelse för hur det är att inte ha. Utsatta i endast ett avseende genom sin besuttenhet: de fattar fan inte.

 

Alla min lillebrors killkompisar har blivit rånade i Mälarhöjden. 
Första gången han och hans kompis blev förföljda från t-banan gick de från stationen, från spärrvakten, från tobaksaffärn och Konsum, upp mot en avskild skogsstig. Jag skrek rätt ut när han berättade efteråt, det var liksom det yttersta beviset på att han var ett mälarhöjdsbarn. ”Varför gick ni till ett ställe som UNDERLÄTTADE rånet?” Han sa att de inte var säkra på om de blev förföljda, att de skulle se om de verkligen följde efter. Well, det gjorde de. Hans kompis blev nedsparkad och rånad på det han hade på sig. Rånbytet? En chokladbit för 7 kronor.

 

Så länge jag har känt till området, sedan mitten på 90-talet, har det funnits en stark rasism bland högstadieelever i Mälarhöjdens skola. Området ligger rätt delikat till, mitt emellan Axelsbergs bruna höghus (där jag vuxit upp under mina pappahelger) och det pärlband av miljonprojektsförorter som följer röda linjen efter Bredäng. En klick av förmögenhet bland arbetarklassen. En liten oas av - till ytan, och till finanserna - välordnat liv. En vass liten skärva som spegelblankt återger samhällets orättvisor.

 

Min lillebror berättade att det kallas att ”shoppa”, ungar från orter längre ut på röda linjen åker till Mälarhöjden för att shoppa mobiltelefoner. Han berättade att alla killarna i klassen förvarar mobiltelefonen i kalsongerna. Han berättade att nästan alla har fått någon form av skadestånd när de blivit rånade, synnerligen saftig om de har fått stryk, att det nu blivit till ytterligare en statussymbol bland mälarhöjdsbarnen. Hur mycket pengar man fått från Brottsofferjouren är numera skryt.

 

När min lillebror var femton blev han knivrånad på sin mobil. Det var eftermiddag, han var på väg hem från skolan med en kompis. En kille kom fram och ville prata. Frågade vad klockan var. Ville kolla mobilen. Bådas. Sedan knuffar, kniv, hot, ofrivilligt byte. Rädsla, maktlöshet, förödmjukning, självförakt.

 

När jag såg Play igår såg jag barns vardag som vuxna aldrig vill se den. Den makt och det förtryck som vi ständigt utövar på någon, fullständigt korrekt återgivet och uppspelat med detaljrik precision av barnen själva. Hur det i alla situationer verkar finnas en med makt och en utan. Eller en med mer och en med mindre. Hur förtryck blir ett verktyg för människan, vare sig du befinner dig i avskildhet i 1 klass på ett X2000-tåg eller i utsatthet längst bak i en skräpig spårvagn, hur det oavbrutet spiller över på någon under dig. Hur förtryck får människan att hålla sig flytande med hjälp av andra.

 

Varje scen i Play innehåller en maktbalans som slår likt en gungbräda, ett utövande av förtrycket. De vuxna och barnen. Första och andra klassens tågresenärer. Restaurangchef och anställda. Rikemansungar och fattigmansungar. Tågkontrollanter och tjuvåkare. Som om hierarkin är något vi aldrig kommer ifrån.

 

Det handlar inte om etnicitet, det har aldrig handlat om etnicitet. Varken Play eller alla rån kring Mälarhöjdens t-banestation. Det handlar om maktlöshet. Det handlar om vuxna människor som inte tar det ansvar som följer med vuxenlivet på allvar. Det handlar om vuxna människor som inte tar barn på allvar. Om barn som upprepar våra sorgliga livsmönster. Om hur vi vuxna sviker gång på gång.

 

Det är tydligt att Ruben Östlund vill få oss att, i den roll han tilldelar oss som passiv åskådare, konfronteras med våra egna känslor inför vuxnas ickehandlingar. Inför faktumet att vi tillåter oss att vara rädda för våra egna barn.

 

Jag tycker inte att det är något att gråta över. Slöa, fega vuxna gör mig inte gråtmild, de gör mig ursinnig. Allra mest de stunder då jag själv är det.

 

Att Play har väckt en medial diskussion kring rasism är ett kvitto på vår gemensamma förtappade blick. Att vi alla verkar vara mälarhöjdsungar i någon mån. Vi fattar fan inte. Vi fattar inte att det är fullständigt irrelevant att det är fem svarta som rånar tre vita, det är inte där problematiken ligger. De fem rånarna förtrycker nämligen varandra lika mycket inom gruppen som de tre rånoffren förtrycker varandra. De sliter i varandra för att inte vara den som är längst ner i hackordningen. Precis som att vi dagligen sliter i varandra för att klättra uppåt och inte vara lägst stående i samhället.

 

Play visar hur samhälleliga orättvisor slår sönder relationer. Hur det för barn inom vissa skilda grupper förefaller mer naturligt att umgås i kontexten av förövare och brottsoffer än som möjliga framtida vänner. Play visar vuxet misslyckande, vuxen tafatthet, vuxen värdelöshet.

 

Play visar också hur bräckligt våra samhällen är, att den trygghet vi har och tillsammans delar i vårt offentliga rum helt går förlorad om folk inte vågar öppna munnen och säga ifrån. Att alla är så konflikträdda och vuxet mesiga, så resonerande mjäkiga, så fulla av sköt-dig-själv. Att allt ska vara så jävla trevligt hela jävla tiden. Att ifrågasättande av oskrivna regler, vad som är ett korrekt uppförande i kollektivtrafiken och var gränsen för utspel och övertramp går bara är okej och intellektuellt stimulerande så länge det utforskas av feminist i Moderna Museets källare. Att minsta tecken på vuxnas ilska, vilja bita ifrån, markera gränser och att säga att det faktiskt räcker nu, upplevs som ”besvärande” för omgivningen. Att ingen orkar vara den jobbiga. Att folk istället är tysta och vad den tystnaden gör med oss.

Att vi inte fattar det, att vi uppehåller oss med att sandlådsgräla och slå varandra i huvudet med rasistspaden och kasta sand istället för att ta vårt ansvar, medan barnen - allihop och varenda en av dem - är kvar i samma eländiga, utsatta situation där vi lämnade dem gör mig så väldigt, vansinnigt arg.

 

I våras, ett år efter knivrånet, fick min lillebror slutligen vittna i rättegång mot rånaren. Det var förresten inte en fritt slirande invandrarkille från utsatt socialgrupp som begått rånet, om någon nu trodde det, utan en som samhället skänkt liknande förutsättningar: en sjuttonårig norrländsk kille uppvuxen i arbetarklass på liten bruksort, med missbruksproblem och fucked up relation till sina föräldrar.

Tidigare, precis efter rånet, beklagade sig lillebror över att han inte blivit slagen. Det hade garanterat givit honom en större ersättning, hade kompisarna sagt. Han spelade stöddig inför rättegången, men jag tror att han var skiträdd. Åtminstone först. Han åkte dit med Karlsson. Det var flera mälarhöjdsbarn där som hade fallit offer för den norrländska killens lilla rånvåg, en av dem var så ung som åtta år. Lillebror och Karlsson lyssnade på den anklagades vittnesmål, när han berättade om sitt liv. I pausen tog Karlsson och lillebror en cigg med honom utanför Södertörns tingsrätt. De pratade rätt uppriktigt om när livet strular till sig för en, när man själv strular till livet, vad man har för skyddsnät att falla tillbaka på, om hur jävla hopplöst allt kan te sig och hur svårt det kan vara att navigera rätt i skit. Efter att min lillebror begripit att skadeståndet han hade laga rätt till skulle komma att betalas helt av den norrländska killen själv, gick han in och vittnade. Han ljög. ”Jag var aldrig rädd under rånet, jag var aldrig rädd.” Det vittnesmålet gjorde att han förlorade sin rätt till skadestånd, men bidrog även till att sudda ut epiteten rånare och rånoffer och den skeva maktbalansen därimellan. ”Han ska ju just in på avgiftning, jag tänker inte bidra till att lägga ytterligare en börda på honom bara för lite pengars skull”. Sa lillebror. Och jag tänkte att han visst inte var ett mälarhöjdsbarn, trots allt.