Sitter och skriver en text om Carl Norén, gitarrist i Sugarplum Fairy och aktuell med solodebuten Owls. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här pöjken. Verkar han inte ta sig själv på lite FÖR stort allvar, ändå? Den här bilden liksom:
Den är för mycket. "Se ut som du är en kråka" säger säkert fotografen. "En svår jävla kråka från A Clockwork Orange! Där! Där har vi ett JÄVLIGT coolt album cover!" "Såhär eller?" säger Carl Norén och tittar moloket ner på marken. "Ja, men mer kråka, jag tänker mer kråka!" skriker fotografen upphetsat.
Såhär säger Carl Norén själv om sitt debutalbum:
"Jag vill dela musiken med andra. Musiken är helt gränslös och skapar drömliknande bilder och känslor i lyssnaren, precis som en bra film eller en bra bok kan göra. Jag vill att stora inre landskap ska öppna sig när man lyssnar på skivan"
Stora inre landskap, alltså.
Nä du, Carl Norén. Den går jag inte på. Den gubben gick inte.
/ Peter
