De senaste veckorna har kommentarerna här i bloggen fallit bort, himla tråkigt, för det har gjort att jag inte sett att ni har reagerat på något jag skrivit, till exempel fingervisningen kring DJs på klubbarna här i stan.
Jag vill verkligen bemöta det ni tycker och tänker, och det är inte så att jag ignorerat något, tvärtom, jag har varit förvånad över att ingen velat halshugga mig.
Så, lite sent, men i alla fall, kommer något slags svar på era kommentarer och tankar.
Anonym skriver att han är förbannad för att tjejer är för trendkänsliga, att vi lyssnar på ideal och annat. Han skriver att Rebecca och Fiona behövdes för att alla skulle börja DJa.
Sen skriver han också att vi själva väljer vår roll och vilka ideal vi vill inta, att det hade varit kul med lite personlighet i samhället.
Jag struntar i det mesta han skriver, men fokuserar på att det han skriver om Rebecca och Fiona. Att de har varit vägledande, och att de har gjort att många tjejer vill DJa, och ja, det stämmer ju, men det handlar nog inte enbart om trendkänslighet (även om visst, yrken kan blossa upp när det får medial uppmärksamhet) utan snarare att de var stora, starka och framför allt synliga förebilder för tjejer i en annan nästan helt mansdominerad värld. Det var befriande att se Rebecca och Fiona göra karriär i ett skrå där män annars haft veto. Och det inspirerade andra, vilket ju är självklart, förebilder behövs för att orka, och våga ta sig för saker.
Efter artiklarna om könsfördelningen i DJandet har det växt på mig, hur mycket debatten verkligen behövs och kanske förebilderna framför allt. Så många som skrivit till mig med frågor och funderingar om de klarar av det, hur en gör eller bara för att tacka.
Och om Anonym nu inte vill ändra varesig roller eller ideal kanske han kan välkomna fler, för det var just det Rebecca och Fiona är. En frisk vind, något nytt, en annan förebild.
Sen ja, det är ju tråkigt att vara en kvinnlig DJ och bara en DJ, det är tråkigt att behöva tänka på könet hela tiden, men för att vara ärlig finner jag det svårt att inte göra det när det känns som om att det finns en sån stark struktur och manlig tradition på klubbarna att tjejer har det mycket svårare att ta sig fram.
Sen när någon frågar skulle jag aldrig säga ”hej, jag är en kvinnlig DJ”, för det handlar inte om att jag är tjej utan om att tjejer behandlas olika just för att de är det.
Sen kommer lite frågor, dels från Anonym #2 som frågar om jag vill säga att alla tjejer som är DJs i Göteborg spelar på Jazzhuset, nej det var inte det, jag ville peka på hur det såg ut, över lag i Göteborg, ge en fingervisning och få upp det till en diskussion. Att Jazzhuset är bäst i att boka jämställt var roligt att se, och viktigt, för att visa att det inte är något problem.
Viktor Byhr (det är så roligt att han skriver till mig för han har varit min roligaste hang-up länge, ända sen han var med i Paradise Hotel och sen med sina inlines och konst och reklamjobb) han lägger också upp en massa siffror, mest över hans eget liv, det finner jag roligt och tacksamt, äntligen fick jag reda på en massa om honom som jag aldrig hade vågat fråga om vi mötts, med tanke på hur nervös han antagligen gjort mig.
