Idag tog jag med Love på lunch, en av anledningarna var att han skulle ta med sig ACNE skorna jag inte alls passar i utan köpte i ett jag-bloggar-och-vill-se-hip-ut-infall. Herregud Emerentia, du passar inte i skinnboots. Du passar inte i skor som passar bäst till jeans, för du passar inte i jeans och du har aldrig jeans. Ett dåligt val helt enkelt. Det är konstigt, men det händer så ofta, att jag köper kläder till personen jag tror att jag vill vara, eller är, en smalbent lång rocktjej bland annat, eller klassikern: geografen med huvudet på skaft som behöver funktionskläder och Fjällräven. Dessutom var jag berusad av att köpa något på ACNE, jag har aldrig gjort det innan.
Istället för att byta skorna åt vi lunch, vi åt på något fejk-franskt ställe, Ma Cousine, på Kyrkogatan, mitt emot Domkyrkan. Jag tänkte stort, jag tänkte: åh lunch med Love, jag ska lyxa till det. Jag tog den Provencalska fisksoppan. Och satt i halsen. Det såg så tråkigt ut att Love direkt förstod att minen betydde att hans matkräsna flickvän inte alls skulle vara nöjd. Sen utspelade sig en invasion i min mun. Jesus. Herregud. Hjälp mig.
Fisken i den provencalska fisksoppan var torr som ett vedträ, och ja, jag vet hur det smakar för jag tyckte murkna vedträn såg ut som kött när jag var liten och det var roligt att leka restaurang och smaka på riktigt.
Så, där satt jag med min provencalska fisksoppa för 89 kronor som smakade ingenting, med gammal tråkig fisk. Liten portion var det också. Pyttsan.
Om jag klagade? Ja, jag tänkte det, men servisen frågade aldrig utan dukade av mitt bord samtidigt som hon pratade med någon annan.
Jag hoppas att de läser det här: den provencalska fisksoppan smakade ingenting, blandat med något tråkigt. Jag fick äta en smörgås på jobbet efteråt.
