GODIS, FOMO OCH OBESLUTSAMHETEN

Jag vet knappt vad FOMO står för. Fear of Missing Out säger ni, jahaja, säger ja. Av Facebooks miljoner inbjudnignar verkar det som attjag bör vara rädd för att missa Klara och Frasse på RioRio, Modern Lovers på Yaki-Da, Dubstep Bastards på Jazzhuset och Ritz premiär av höstklubbarna.
Trots FOMOn och allt vad det innebär, och som jag inte heller lider av, tror jag, så kommer det nog alltid komma perioder i livet då jag alltid hellre vill vara hemma än borta. Hellre inne än ute. När vardagsrummet är just vardagsrummet och inte en nattklubbs sittavdelning med lite klibbiga soffor och sötdoftande kaffedrinkar.
Så är det för mig just nu. Jag sitter hemma i lägenheten, visserligen sitter jag i sovrummet, men jag tittar ut i vardagsrummet. Jag tänker på lägenheten vi blivit erbjudna, Gårda, i de nya husen, det kanske inte är så roligt ändå säger jag till Love och han säger: nä, säkert inte. Och så pratar vi inte mer om det. Vi glider tillbaka i böckerna och wordfeud-matcherna. På lördagen äter vi frukost i sängen. Vi åker till Holmen och köper en såndär mackapär som gör att jag kan ställa flera bullplåtar på varandra, det påminner mig om saften jag har i frysen som också var något slags försök att anamna UnderbaraClara som ju verkar göra business.
Vi kommer hem och jag klär mig i fler lager kläder än när vi var ute för jag har börjat frysa igen och ber Love känna på min panna. Han säger att den inte har någon feber och sen går han till jobbet. Jag ligger kvar, ser Damages och TrueBlood. Nu är klockan 21:25, om 35 minuter öppnar de flesta av Göteborgs klubbar, vissa har redan haft öppet ett slag, andra öppnar senare. Göran och jag pratar om skivspelande, om att sortera skivor och låtar, kluster kallar han det, jag lyssnar. Han spelar ikväll, jag säger att jag nog kommer förbi. Jag bläddrar i telefonen och undrar vem jag kan fråga. Alla verkar göra någonting med någon annan, jag tänker på Stockholm, jag blundar och tänker på känslan att sticka min egen nyckel i mitt eget nyckehål i min egen lägenhet. Jag slår upp blicken och tänker att jag kanske skulle gå ut ensam. Ta en chansning. Jag brukade ju vara bra på det, gå ut själv, det var aldrig några problem förr. Eller så var jag inte ensam, jag bara satt ensam, men Jonas var alltid där, bakom bardisken, vi delade ett glasspaket och sen var det stängning. 
Att gå ut ensam är en lustig sak, men mest en minimal rädsla som egentligen bara är att övervinna. Som FOMOn, vad tusan är den bra för egentligen. 
Nu går jag ut själv, inte för att jag är rädd att missa något, men för att grannarna skriker så mycket på gården att det är lika bra att fly direkt. Och så några bilder på mig, så att ni inte glömmer av hur varumärket ser ut: