Jag kritiserade Kehlanis F.W.U. när den kom i våras för den lite Bruno Mars-osande känslan. Men nu har jag hunnit höra låten både på hennes mixtape Cloud 9 och alldeles nyss när jag kollade på den pinfärska videon: så nu har jag fastnat!

Det är kanske inte årets sång (inte heller perfekt R&B som denna Kehlani-sång Sanna bloggade om nyligen), men jag gillar den helt plötsligt och jag gillar ju verkligen Kehlani så hoppas den här blir en världshit nu. Jag anar att jag kommer gilla det hon och Bobby Brackins jobbat på ännu mer än det hon redan släppt, och förhoppningsvis passar hon på att spela in massa musik med alla i HBK nu när hon blivit medlem. 

/Hugo

Här är videon till FWU:

Varken gamla bayonnaise-läsare eller VBDFR-lyssnare lär ha missat att jag älskar Kool John jättemycket. Och att jag älskar hans flirtande med golden era New Orelans-influenser i sin musik. 

Det är fan nu han lever upp till bevis. Han har gjort kanske 12 sånger jag fortfarande spelar regelbundet ute pga låter som hits även om de aldrig blev hits när de kom 2011-2012-2013-2014. Nu måste alla lyssna alltså. Wobble med en kille som heter Skipper och Bitch I Look Good med P-Lo är de två sånger vi fått höra från albumet $hmop City hittills,. Nästa vecka kommer skivan då jävlar ska jag lyssna sönder den. 

Lyssna på sångerna nedan och titta på en throwback-Kool John video nedan där han kombinerar alla sina starka sidor: new orelans-influenser & snusk.

Kool John - Wobble (Prod. By Iamsu!)

Sedan igår kan mans streama Iamsus debutalbum Sincerely Yours via Halmstad Boll Klubbs Soundcloud, fast att det släpps på iTunes och Spotify och sånt först nästa vecka den 13 maj. Mannen som jag har väntat på detta. Har mycket att smälta nu så vet inte var jag ska börja, om jag ska ens få med allt.

Okay meningen ovan var det jag hann skriva på lunchen idag. Jag kommar alltså inte hinna skriva om allt idag. Hursomhelst, skivan finns nedan. Det finns så mycket guld och jag vet inte helt hur jag ska processa det ännu. Ni får tänka på hur mycket Iamsu jag har lyssnat på extremt mycket Iamsu sen jag på chans tryckte play på hans tape Young California en sommar för massa år sedan. Jag bloggade på Bayonnaise i typ tre år, efter halva tiden började jag lyssna på Iamsu och trots att han missade 1,5 år bloggande är han idag den artist jag skrivit flest inlägg om. Ni kan naturligtvis läsa alla 34 inlägg fortfarande, här, och ni kan ju passa på att läsa/lyssna ikapp på Iamsu-taggen på denna blogg också pga guld.

Så det finns några ämnen jag tänkt återvända till nu när hans debutalbum är på gång. Här är några exempel-rubriker som kanske kanske inte dyker upp:

- hur hamnar den mediokra vitingen Bernie Berner på alla stora HBK-skivor?
- Iamsu tillbaka till rötterna, bra snällrap
- Iamsu rånad på radiohits
- 30 år av Bay Area kreativitet, hur Iamsu blev buktens poster boy

OBS att jag älsar Berners musik fastän att han är helt klart medioker.

Dessa rubriker må eller må icke komma i framtiden. För nu får det räcka med detta första intryck: 

- bonusspåret Plan B med Dizzy Wright är en BANGER
- T.W.D.Y med gubbarna Too Short och E-40 är så fet. Bay Area står upp för sitt sound!

"i'm tired of these broke rappers name dropping Mac Dre"

Orden är Too Shorts i T.W.D.Y. Jag tolkar detta som att Too Short vill förmedla samma budskap han och Beeda Weeda snackade om i denna video-intervju 2012 efter att Drake fått en hit med Bay Area-soundet i The Motto. Too Short undrar lite över hur det kommer sig att en ung man från Toronto kan få en världshit som låter likadant som 100 buktsånger från 2005. Hur kommer det sig att inga bukt-artister själva lyckas slå med soundet. Sedan dess har vi hört 100 rappare från överallt på buktbeats skicka sina shout outs till buktens framlidne stjärna, medan bukten fortfarande kämpar runt och mest bevakas av obskyra bloggar i europa. 

Det Too Short pratade om då är direkt relaterat till den frustration HBK-artister har uttryckt över att DJ Mustard fått hela världen att dansa till Bay Areas musik. DJ Mustard har utan att direkt addera till soundet som skapades i Bay Area blivit den hetaste producenten inom rap, och han menar själv att bukt-artisterna borde sluta klaga och göra lite hits. Så är det nu det ska hända? Är det med Sincerely Yours det är dags för en bukt-artist att för första gången någonsin ta plats på tronen som stjärnan över buktens egna sound?

Eller försöker Iamsu slå med samma sorts snällrap han hittade mina öron med i Young California?

VI får väl se, framförallt får vi väl lyssna. Det gör ni alltså här:

Bay Area-soundet och dess framgångar kan ni läsa om på vår blogg i bl a följande inlägg:

- "P-Lo > DJ Mustard"
- "Derek King ditt lilla gull jag älskar dig"

Så här ser Iamsu ut:

Av: Hugo

Först och främst, det som uttrycks i titeln är verkligen INTE en kontroversiell åsikt om en lyssnar på musiken. P-Lo från The Invasion har släppt genibeat efter genibeat i ungefär lika många år som DJ Mustard har släppt genibeat efter genibeat. Skillnaden är att väl att DJ Mustard har lite fler radiohits och P-Lo är ca 1000 gånger mer omtyckbar/gullig. Skillanden ligger också i att P-Lo kommer från den miljö som uppfann det sound som dominerat kalifornisk musik de senaste åren och DJ Mustard är en helt vanlig person som på ett lite längre geografiskt avstånd formats och influerats av bay areas kreativitet.

Diskrepansen mellan hemorten för de kaliforniska artister som slår igenom stort, och hemorten för de artister som är kreativt ansvariga för den musikaliska innovation som lett till Kalifornien nuvarande framfart inom musiken är traditionsenlig. Det kanske är ett helt normalt storebror/lillebror-förhållande mellan LA och Bay Area, vem vet.

Jag har ofta tänkt att just innovationskraften och kreativiteten både ligger till grund för den fantastiska musik och det drivande engagemang som verkar finnas i Bay Area, och även är anledningen till att det nästan utan undantag alltid är artister från andra ställens om kapitaliserar på Bay Areas uppfinningar. Väldigt icke-fakta-grundade tankar här OBS, men de kommer från t ex:

När bay area hade en hype på gång med hyphy gjorde tonåringarna redan post-hyphy, eller fruity pebble punk rock/based som de kallade det. The Pack hade en hit med soundet i Vans, och resten av kidsen levde ut i hur nyskapande de var snarare än att försöka hänga på de äldre gardets framgångar med hyphyn. Mistah FAB som var en hyphy-yngling var alltså ca 25 när hyphy var som störst. Den blivande HBK-medlemmen Jay Ant var nog inte mer än 15 när han blev känd lokalt som rappande och producerande medlem The Packs systergrupp Diligentz.

När det sound som i stort sätt låter likadant som den musik DJ Mustard nu turnerar världen med väl spreds utanför Bay Area i form av jerkin hade den huvudansvarige innovatören Young L redan börjat göra nån flummusik om matematiker och sånt, och Jay Ant håller på med nåt liknande kreativt. Innovatörerna hade redan gått vidare.

Några bay area tweens (tweens vid fruity pebble punk rockens guldår ca 2007) som numera kallar sig bl a Iamsu och Sage The Gemini fortsatte dock följa post-hyphy-rälsspåren Jay Ant och Young Ls lagt ut. Så småningom bildade tweensen den allsvenska fotbollsklubben HBK och produktionsgänget The Invasion. De lyckades knyta till sig gamlingen Jay Ant och med P-Lo i spetsen producerar The Invasion numera beats som rent musikaliskt utan tvekan är minst lika intressanta som LA-killarna DJ Mustard och Leauge of Starz. Men det är i LA skivbolagen har hittat de största hitsen hittills.

I avsnitt 59 diskuterar vi det lilla missnöje bay area-artisterna traditionsenligt känner för att LA-producenten DJ Mustard utan att direkt bidra till utvecklingen kapitaliserar på buktens sound. De är med grund i denna diskussion jag nu känner att nån måste lyfta frågan och göra jämförelsen:

P-Lo > DJ Mustard

Om inte annat så för att jag hejar på P-Lo pga hejar på lillebror Bay Area, det är deras tur nu!! Och det där med att P-Lo är extremt omtyckbar.

Längre upp hör ni den P-Lo producerade What You Bout med gästerna Wiz, P-Lo och Berner (ska berätta om vitingen Berner en annan dag) från Iamsus kommande skiva. Jag kommer inte sätta ihop några jämförande mixar eller whatever pga ni som lyssnar på ny musik har ju hört minst 20 sånger producerade av båda lägrerna och om icke så räcker det att veta att båda gör genibeats.

Av: Hugo

För ett drygt dygn sedan när Petter nyligen slutat fylla år ens i Söderhavet och jag fortfarande fyllde år i stora delar av världen skickade Petter denna bild till mig som inlägg på min vägg på Facebook.com. Han hälsade grattis och bad mig försöka tänka in hur den här personen Shawn Michaels och hans roll(?) Heart Break Kid passar in i den här Halmstad Boll Klubb/Heart Break Gang aka HBK-röran. Jag svarade att jag skulle utreda saken, men att jag fortfarande var säker på att det var Fredrik "Freddie" Ljungberg som var spindeln som knöt samman de olika HBK-gängen. Sedan bad Sanna mig förklara vad hur Freddie passar in i HBK-röran. Allt detta ska jag svara på här.

Vi börjar från början för er som inte hängt med i hela HBK-röran.

HBK 1.
Det finns ett kreativt ungdomsgäng bestående av typ 22 ungdomar från Bay Area som kallar sig HBK. Kända medlemmar är Sverige-aktuelle Sage The Gemini, Iamsu, Kool John t ex. Detta HBK är alltså Halmstad Boll Klubb. Så här ser gänget ut:

HBK 2.
Det finns ett aningen kreativt men mestadels hårt slitande allsvenskt fotbollslag från västkuststaden Halmstad. De "kickar boll" och sånt. Deras styrka ligger i att de har två anfallare som springer för mycket och skjuter så fort de når bollen, islänningen Gudvin Baldvinsson och den typsikt alldagliga och rätt okay allsvenska anfallaren Micke Boman. På bänken sitter ynligen Antonsson redo att springa massa och skjuta på allt vid eventuellt byte. Detta är alltså Heart Break Gang. Så här ser gänget ut:

Svar:
Svaret på Petters fråga är enkelt: det är inte nån Shawn Michaels på bilden. Det är HBKs före detta vänsterback och numera marknadsman Per Texas Johansson ni ser gånger tre på bilden överst. Så här såg Per Texas Johansson ut som aktiv:

Ni ser likheterna. Det är samma person på bilden överst som på bilden precis ovan här. Sist jag såg Per Texas Johansson spela live överhörde jag en diskussion på grov halländska mellan två medelåldersmän:

- han är bra den där Kansas
- njae

Svaret på Sannas fråga är lite krångligare och lite mer av en åsiktsfråga. Här är mitt svar:

Fredrik "Freddie" Ljungberg är den Premier Leauge-spelare någonsin (engelska ligan) som stilmässigt och uttrycksmässigt kanske skulle ha störst chans att integreras i det kreativa kollektivet HBK från Bay Area. Att Halmstad-sonen Freddie slog igenom som allsvensk spelare i HBK gör ju matchningen självklar. Idag driver Freddie sportkrogen "Freddie" i Halmstad. Här är t ex Freddie Ljungberg i en jacka från the Pink Dolphin x HBK Camo Collection:

Här är en kille som heter Skipper i en väst från samma kollektion:

Här är en 40 minuter gammal sång med en kille som heter Skipper och Jae Cuervo:

Här är en lite äldre sång från 15 timmar sedan med rnb-sångaren Derek King och Iamsu:

Av: Hugo

Det var då ett helvete att googla fram en bild på 50 Cent och Iamsu tillsammans. Jag var helt säker på att jag skulle hitta en direkt från videoinspelningen av Up! remixen 2011-2012 eller när det nu hände. Jag scrollade uppåt två minuter men inte en bild. Det kanske var fotografernas som konspirerade då den version av Loverance hit som tillslut pushades av skivbolaget var den utan verser av sångens refräng-sångare, låtskrivare och producent: Iamsu. Även en kille som heter Skipper fick en vers skrotad.

Istället ser ni omslaget till Iamsus kommande skiva Sincerely Yours.

Undrar om 50 Cent vet att han var delansvarig till ihopsamlandet av Iamsus första miljon. För alltså, stim-pengen på båda komposition och skrivande av Up! måste ändå gett en slant och Fiddys medverkan gav säkerligen sången en miljon värt av extra stiminkomst. Trots att Fiddy lät väldigt out of place och i jämförelse med Iamsus vers på orginalet blev helt förnedrad. Lyssning: orginal här, versionen med Fiddy och Iamsu här, och den sista utan Iamsu-vers här.

Nu är 2014 fuckin här. Loverance är inte längre med i HBK, om han nånsin var det? Men 50 Cent jobbar med HBK igen. Och som inläggets rubrik antyder så är 50 Cent jättebra på den här nya sången. Lyssna direkt:

 

Det är ingen twerk-hit som Up! direkt. Det är ingen post-hyphy-aka-based som Jay Ant slog igenom med 2006. Just det, kanske ska nämna det, det är alltså en Jay Ant-sång med Jay Ant-refräng på ett Jay Ant-beat. Vad tycker ni?

Själv älskar jag när Iamsu börjar sjunga typ direkt. Och jag blev helt slagen av ej-out-of-place 50 låter. Ni förstår ju vad jag förväntat mig efter hans tidigare arbete med HBK. Men en aningen autotunead (eller?) 50 sjunger ju mky mysigt på detta beat. Jag är chockad. Och glad. Så peppad på att hela Jay Ant-skivan ska låta så här nu. Gärna med lite fler Iamsu-samarbeten, gärna lite som Ant och Susies samarbetsskiva Stoopid från för några år sen. Varför gör de inte en skiva tillsammans bara: Jay, Curtis och Suzy.

Så här ser Jay Ant ut:

Av: Hugo

Jag började skriva om att denna skiva fanns för säkert 2 dygn sedan, men precis som vanligt drabbades VBDFRS datapark av allvarliga problem och hela inlägget om Sage The Geminis tionde trappsteg på Sage karriärstrappa raderades vid webbläsarens krash.

Fy fan för VBDFRS datapark.

EJ Fy fan för Sage The Geminis debutalbum Remember Me.

Trogna lyssnare och läsare vet ju så klart att jag är ett stort fan av Sage The Gemini och hans rapgäng Halmstad Bollklubb aka HBK aka HBK Gang. Ni kanske till och med minns varenda ett av Sages trappsteg i hans karriärstrappa, från födsel via Bayonnaise-bevakning och Vine-succé tlll dubbelhits på topplistorna och det Kanada-relaterade nionde trappsteget. Denna vecka är hursomhelst Trappsteg 10 här: Sage The Gemini har släppts sitt debutalbum och det är jättebra.

Produktionen är toppen. Det mesta är gjort av hans husproducenter The Invasion (Iamsu, P-Lo, Chief och Kuya) och de mesta av gästerna kommer från HBK. Det var praktiskt för Sage att ha västkustens kanske mest intressanta producenter och musiker i hemmalaget när han skulle skapa ett album tror jag. För det är alltså min åsikt. De är så bra. Som jag skrivit om tidigare: P-Lo är ett geni.

Nu håller jag inte tillbaka just nu om ni undrar, kanske låter det som att det är det bästa albumet någonsin såsom jag beskriver det? Det är det inte, jag är väldigt lättad över att det är SÅ PASS bra bara. Jag kommer inte att vara exakt lika exalterad i sommar typ, men det beror också på att hans bästa sånger Red Nose och Gas Pedal är så pass gamla att jag redan har hört dem hundratusen gånger ca. Båda tillhör de kanske tio sånger VBDFR har spelat mest när vi var DJs de senate åren t ex.

Kanske kommer Bad Girl och Don't You bli nya favoriter. College Drop är redan en favorit sedan den kom i julas.

Ni kan lyssna på albumet på lite olika streamtjänster såsom den nedan här och det finns på iTunes såklart.

Här är en gif på barn som dansar till Sage musik:

Så här ser han ut:

Av: Hugo

Här om dagen publicerades ett långt reportage om Bay Area-gänget HBK Gang aka Heart Break Kids skrivet av Naomi Zeichner online på The Fader. Och nån dag senare la Naomi upp delarna av reportaget som inte komma med när redigerana var klara på sin Tumblr. OMG dom här är så gulliga. 

Asså ni som lyssnat på podden och läst bloggen är ju väl medvetna om att jag älskar detta gäng. Jag har ju t ex lyssnat en Jay Ant, en av HBKs grundmedlemmar, sen hans karriär tog fart med sin grupp Diligentz sen de kom upp jämte The Pack runt 2006. Vad fan hände med Prank från Diligentz förresten? Han var den första ur kvartetten som släppte solotapes och de var ju fantastiska.

Hursom, läs gärna texterna och erkänn att detta gäng är gulligast. Alltså helt förutom deras musik.

Det är inte just deras gullighet jag tänkte ta upp nu dock - det är den här grejen med att det trots allt verkar finnas någon sorts schism kvar på västkusten. Det sound vars poster-boy är LA-producenten DJ Mustard har ju sitt ursprung i Bay Area, och framför allt har det hämtat sin inspiration från den post-hyphy som kallades based eller fruity pebble punk rock. Detta har jag pratat om massa i podden och på bayonnaise så kommer inte ta upp hela processen igen (läs här, här, här och lyssna här vid intresse för fördjupning).

Så schismen är alltså att även dagens rätt framgångsrika bukt-artister känner sig lite otillfreds med att stå i bakgrunden till utomsocknes artister och producenter som härmat deras sound. Denna sorts schism är ingen ny grej för bay area-artister. Efter att ha läst intervjuer med Bay Area-artister från 90-talet och vågar jag påstå att det väldigt länge funnits en känsla bland de aktiva av att de inte får de props de förtjänar. De menar att Snoop Doggs fashizzle-my-nizzle snack är rakt av hämtat från thizz-rörelsen. De är båda glada och ledsna över att någon lyckades kapitalisera på hyphy-rörelsen, glada för att de fick höras men ledsna över att det var Lil Jon-produktionerna och inte Rick Rock/EA Ski som blev hits. När Drake släppte The Motto gav han massa props till Bay Area genom att nämna både bukten och dess favoritlegend Mac Dre i refrängen, men varför var det tvunget att det skulle bli en kanadensare istället för en inhemsk bay area-artist för att soundet skulle få en hit. Nu har dessutom Macklemore vunnit grammisar med ett sound som en döv skulle kunna härleda till Project Blowed (LA) och Hieroglyphics visst (detta vet jag inget om pga inte hört Macklemore, bara läst om det).

Sällan är det bukt-artisterna som kapitaliserar på sin egen kreativitet. Vad det beror på är en helt annan fråga. Allt jag vet att är att bitterheten is real och vid liv.

I reportaget, som ju är från nyss, klagar Sage The Gemini över att få öppna för DJ Mustard och hans gäng - DJ Mustard har ju snott grejer hämningslöst från bukten och när han berättar om sitt sound ger han props till t ex Baton Rouge-producenten Mouse On Tha Track. Men att han varit uppe i bukten och bett P-Lo om trummor sägs det inget om. Sage tycker att det borde vara LA-artisterna som öppnar för buktartisterna, kan vi gissa oss till. Berättat ur Halmstad Boll Klubb-killarnas perspektiv. 

Jag tycker att det är extremt intressant att följa den här schismen, t ex eftersom jag har följt det här soundet en stor del av mitt vuxna liv. Kommer ni heja på HBK? Jag gör ju det, jag hoppas verkligen Obama skickar ut en instagram-bild där han gör det #airchair och säger att bukten var först.

Avslutningsvis lyssnar vi på en ny sång där DJ Mustard samarbetar med buktveteranen Clyde Carson: 

BTW! Vi har precis fått hem våra nya sweatshirts, t-shirts och tygpåsar. Och de finns att köpa på internet numera på: vbdfr.tictail.com. Det blev trycket med händerna ni vet, det som är så JÄVLA snyggt. Här nedan är våra extremt proffsiga bilder på grejorna. De är tagna med min säkra hand på mitt jobb, mot en dörr.

Fotografierna är lite hemmagjorda i alla fall. Det känns lite vemodigt nämligen, för framtill den här beställningen har vi screentryckt alla tröjor och påsar själva hemma i min lägenhet. Ni vet belyst en egen ram med UV-lampa, massa kemikaiegrejor och ditten och datten och kladdig jävla färg. Allt på mitt matbord med massa tidningar utlagt så vi inte skulle spilla på mattan. Hela processen var mysig och genererade massa snygga kläder vi var stolta över, vi hade ju tryckt dem själva! Vid några rare tillfällen cirkulerade bilder på min soffa och mitt strykjärn på sociala medier. Vi släppte en trailer. Mysigast var det när vi strök baksidan av trycket i kombination med förfest. Här är en rare instavideos på fest/jobb:

 

Anledningen till att det känns lite vemodigt är att denna beställning är VBDFRs första där tröjorna är tryckta av nån annan än oss. Vi har alltså inte screentryckt själva längre :( ... Inge mer förfest/tryckning. Inge mer UV-belysning av ramar inne på toan. Inge mer rare VBDFR hantverkssamarbete där Sanna placerar tröjan på den där trägrejen, jag placerar på ramen för hand och Petter bestryker med färg. Ofta high-fiveade Sanna och Petter exalterade efter ett lyckat tryck. Den sista meningen må eller må icke vara sanning, men nu har ni den mysiga bilden i huvet :) 

Jag och min romantiska kompanjon får helt enkelt inte plats med nån jäkla tryckarstudio hemma längre. Vår son har ju både fötts och flyttat in (mega <3 !!). 

I samband med beställningen satte jag upp en sån tictail-webshop som nämnt (vbdfr.tictail.com). Den blev ju superproffsig eller hur, trots mina mobilkamera-bilder!

Av: Hugo