Det finns exakt ingenting orginellt med denna sång - MEN den existerar och den är la go nog så den kommer spelas och höras så ni kan likväl börja redan idag:

Meningen ovan spelaren är det enda som går att säga om den där sången. För vid det här laget har alla hört 100 DJ Mustard-beats, vi har hört 100 Ty$-verser om sina thots och deras kn*llande och vi har hört 250 2Chainz-verser om big bootys och lyxlirar-livet han lever (extremt av honom att rappa om dusch-sex utan att nämna Mimi-tapet btw). Så vi kan det här. Det blir väl gött med när DJ Mustard jobbar med 2Chainz & Ty, Det är sen gammalt.

För jag kan inte vara den enda som känner så här? Att DJ Mustard befinner sig i eller redan har passerat sin peak som världens hetaste producent, denna runda iaf. Detsamma gäller ju Ty så klart, Jag känner folk som kan prata och jogga och sånt idag men som inte ens existerade när My Cabana kom.

Så min förhoppning är att den här regressions-grejen som alltid sker ska ske lite snabbare den här gången.

Dvs: DJ Mustard och Ty märker att folk inte är lika hype på deras musik längre genom att de t ex får mindre betalt för beats/verser, de försöker fånga massan ändå med några sjukt försenade album, misslyckas såklart så de blir ledsna, röker för mycket gräs och tröttnar på nya lyxlirar-vanor som ismocha-kaffe, letar upp den gamla goa bryggaren och börjar söka inspiration här och där och plötsligt när de letar igenom den gamla beat-högen råkar iTunes Shuffle spela upp detta gamla tape:

Här om dagen publicerades ett långt reportage om Bay Area-gänget HBK Gang aka Heart Break Kids skrivet av Naomi Zeichner online på The Fader. Och nån dag senare la Naomi upp delarna av reportaget som inte komma med när redigerana var klara på sin Tumblr. OMG dom här är så gulliga. 

Asså ni som lyssnat på podden och läst bloggen är ju väl medvetna om att jag älskar detta gäng. Jag har ju t ex lyssnat en Jay Ant, en av HBKs grundmedlemmar, sen hans karriär tog fart med sin grupp Diligentz sen de kom upp jämte The Pack runt 2006. Vad fan hände med Prank från Diligentz förresten? Han var den första ur kvartetten som släppte solotapes och de var ju fantastiska.

Hursom, läs gärna texterna och erkänn att detta gäng är gulligast. Alltså helt förutom deras musik.

Det är inte just deras gullighet jag tänkte ta upp nu dock - det är den här grejen med att det trots allt verkar finnas någon sorts schism kvar på västkusten. Det sound vars poster-boy är LA-producenten DJ Mustard har ju sitt ursprung i Bay Area, och framför allt har det hämtat sin inspiration från den post-hyphy som kallades based eller fruity pebble punk rock. Detta har jag pratat om massa i podden och på bayonnaise så kommer inte ta upp hela processen igen (läs här, här, här och lyssna här vid intresse för fördjupning).

Så schismen är alltså att även dagens rätt framgångsrika bukt-artister känner sig lite otillfreds med att stå i bakgrunden till utomsocknes artister och producenter som härmat deras sound. Denna sorts schism är ingen ny grej för bay area-artister. Efter att ha läst intervjuer med Bay Area-artister från 90-talet och vågar jag påstå att det väldigt länge funnits en känsla bland de aktiva av att de inte får de props de förtjänar. De menar att Snoop Doggs fashizzle-my-nizzle snack är rakt av hämtat från thizz-rörelsen. De är båda glada och ledsna över att någon lyckades kapitalisera på hyphy-rörelsen, glada för att de fick höras men ledsna över att det var Lil Jon-produktionerna och inte Rick Rock/EA Ski som blev hits. När Drake släppte The Motto gav han massa props till Bay Area genom att nämna både bukten och dess favoritlegend Mac Dre i refrängen, men varför var det tvunget att det skulle bli en kanadensare istället för en inhemsk bay area-artist för att soundet skulle få en hit. Nu har dessutom Macklemore vunnit grammisar med ett sound som en döv skulle kunna härleda till Project Blowed (LA) och Hieroglyphics visst (detta vet jag inget om pga inte hört Macklemore, bara läst om det).

Sällan är det bukt-artisterna som kapitaliserar på sin egen kreativitet. Vad det beror på är en helt annan fråga. Allt jag vet att är att bitterheten is real och vid liv.

I reportaget, som ju är från nyss, klagar Sage The Gemini över att få öppna för DJ Mustard och hans gäng - DJ Mustard har ju snott grejer hämningslöst från bukten och när han berättar om sitt sound ger han props till t ex Baton Rouge-producenten Mouse On Tha Track. Men att han varit uppe i bukten och bett P-Lo om trummor sägs det inget om. Sage tycker att det borde vara LA-artisterna som öppnar för buktartisterna, kan vi gissa oss till. Berättat ur Halmstad Boll Klubb-killarnas perspektiv. 

Jag tycker att det är extremt intressant att följa den här schismen, t ex eftersom jag har följt det här soundet en stor del av mitt vuxna liv. Kommer ni heja på HBK? Jag gör ju det, jag hoppas verkligen Obama skickar ut en instagram-bild där han gör det #airchair och säger att bukten var först.

Avslutningsvis lyssnar vi på en ny sång där DJ Mustard samarbetar med buktveteranen Clyde Carson: 

BTW! Vi har precis fått hem våra nya sweatshirts, t-shirts och tygpåsar. Och de finns att köpa på internet numera på: vbdfr.tictail.com. Det blev trycket med händerna ni vet, det som är så JÄVLA snyggt. Här nedan är våra extremt proffsiga bilder på grejorna. De är tagna med min säkra hand på mitt jobb, mot en dörr.

Fotografierna är lite hemmagjorda i alla fall. Det känns lite vemodigt nämligen, för framtill den här beställningen har vi screentryckt alla tröjor och påsar själva hemma i min lägenhet. Ni vet belyst en egen ram med UV-lampa, massa kemikaiegrejor och ditten och datten och kladdig jävla färg. Allt på mitt matbord med massa tidningar utlagt så vi inte skulle spilla på mattan. Hela processen var mysig och genererade massa snygga kläder vi var stolta över, vi hade ju tryckt dem själva! Vid några rare tillfällen cirkulerade bilder på min soffa och mitt strykjärn på sociala medier. Vi släppte en trailer. Mysigast var det när vi strök baksidan av trycket i kombination med förfest. Här är en rare instavideos på fest/jobb:

 

Anledningen till att det känns lite vemodigt är att denna beställning är VBDFRs första där tröjorna är tryckta av nån annan än oss. Vi har alltså inte screentryckt själva längre :( ... Inge mer förfest/tryckning. Inge mer UV-belysning av ramar inne på toan. Inge mer rare VBDFR hantverkssamarbete där Sanna placerar tröjan på den där trägrejen, jag placerar på ramen för hand och Petter bestryker med färg. Ofta high-fiveade Sanna och Petter exalterade efter ett lyckat tryck. Den sista meningen må eller må icke vara sanning, men nu har ni den mysiga bilden i huvet :) 

Jag och min romantiska kompanjon får helt enkelt inte plats med nån jäkla tryckarstudio hemma längre. Vår son har ju både fötts och flyttat in (mega <3 !!). 

I samband med beställningen satte jag upp en sån tictail-webshop som nämnt (vbdfr.tictail.com). Den blev ju superproffsig eller hur, trots mina mobilkamera-bilder!

Av: Hugo