Året lider mot sitt obevekliga slut, utan snö men väl med nazister som attackera fredliga demonstrationer. Hav förtröstan. Fram till nyår föreslår jag istället att vi minns allt som var gott under året. Allt som kändes. Det är med andra ord dags för sedvanlig resumé, vi börjar med årets tre album.
Dean Blunt – The Redeemer
Sedan 2010 har Dean Blunt gjort musik tillsammans med Inga Copeland. Ibland under egna namn, ibland under samlingsnamnet Hype Williams – icke att förväxla med den andre Hype Williams. Det har varit musik som skyr beskrivning. Som likt ett långsamt godståg bara driver fram genom mörka nätter. Lyssna exempelvis på fantastiska »The Narcissist«. Ibland saknas melodi, ibland saknas beat men ständigt finns där en fascinerande ambition att ta det egna uttrycket längre. Att reducera, destilera och koka ner sparsmakade uttryck tills det enda som ryms är rena känslor. 2013 släppte han »The Redeemer«. Utöver minisläppet »The Narcissist II« från ifjol var det Dean Blunts första album på egen hand. Och även om Inga Copeland swischade förbi som gäst på skivans titelspår innebar »The Redeemer« i praktiken en klinsik reduktion av ensamhet. En studie av musiken som uppstår i det utblottade. Svårnavigerat och ojämnt men även genomgående laddat. Som om musiken fyllts av allt de som strömmar genom en människa när hon oroat ser sig om över axeln. »The Redeemer« blev den sensibla musikens triumf 2013.
Kacey Musgraves – Same Trailer Different Park
Jag upptäckte Kacey Musgraves sent, först någon gång i början av september. Då hade hon redan hunnit ge ut en EP, två album och några månader tidigare även släppa sin tredje skiva, »Same Trailer Different Park«. De veckorna i september blev bland de bästa på hela året. Jag gick med Kacey Musgraves stämma i öronen, i hjärnan och i hela kroppen. Jag sjöng tyst på bussen med i textrader om morsor blåsta av Mary Kay, om brorsor som förlorat sig i Mary Jane och om farsor som mest var intresserade av Mary i lägenheten intill. Jag hörde banjon från den vemodiga »Back on the Map« var jag än gick, kände klumpar växa i halsen till tonerna av steel guitaren på »It Is What It Is«. När Kacey i november vann pris för bästa nykomling på Country Music Award censurerades det lilla ordet ”joint” ur hennes framträdande på galan. Det gjorde inte så mycket. Bara att få förlora sig i en countryskiva med texter om att älska någon av samma kön, att be familjen dra åt helvete eller att röka gräs kändes förlösande. »Same Trailer Different Park« blev det amerikanska svårmodets triumf 2013.
The Knife – Shaking the Habitual
Det var många som kom ut som bildningsfilister 2013. När The Knife släppte sitt första album på sju år stod nämligen kritiker på rad och tog sig för pannan över hur göteborgsduon hängett sig åt det obegripliga. Som om avsikten helt gått dem förbi. För »Shaking the Habitual« handlade inte om att göra en skiva i klassisk bemärkelse. Det handlade mer om att gestalta och i förlängningen upphäva ett tillstånd. Att skaka det vanemässiga. När The Knife lät sin musik flyta ut i långa spår av söndersmulad rytmik och anta formen av rituella tonsättningar lyckades de i förlängningen ringa in något stillastående i popmusiken. Vi som tyckte om vad The Knife gjorde anklagades för kotteri. Att vi okritiskt försjönk i »Shaking the Habitual« med gamla meriter i åtanke. Allt det där kändes oerhört konstigt. Som att det nästan utannonserade en standardisering av hur popmusik bör vara i en utsträckning som tangerade det dogmatiska. När The Knife lyckades med bedriften att bryta mot allt det och fortfarande skapa musik som lamslog, fångade och utmanade sina lyssnare var det mot en fond av segervisshet. Där fanns något som avslöjade musikklimatets begränsningar och det var i sig fantastiskt. »Shaking the Habitual« blev den normbrytande popmusikens triumf 2013.
