Det fanns mycket att skämmas över 2013. Kanske till och med mer än 2012. Var det inte bröderna Danny Såsedo och Eric Saade som strulade till det i schlagersammanhang så var det tv-läkare som pratade solning med rostad hy, avdankade artister som gjorde reklam för choklad eller otaliga politiker som sket i det blå skåpet. Internationellt tog nog den fantastiska Dolly Parton priset när hon besökte The Queen Latifah Show och valde att ”rappa”, men vilka var värst här på hemmaplan? Här kommer årets tre största svenska skämskuddar.

Björn Borg måste åka hem
Mången är de historier som yppats och skrivits om Björn Borgs utsvävningar som festprisse. När tennisvärlden firade ATP-systemets 40 årsjubileum tidigare i år valde Björn att skriva ett nytt kapitel i denna kittlande följetång. Jubileet firades med ett påkostat event på Waldorf Astoria i New York. Forna tennislegendarer och storstjärnor hade bjudits och de verkliga mästarna hyllades på scen under parollen ”No. 1 Celebration”. Bland dem fanns givetvis Borg som inledde sin medverkan förtegen men efter 26 minuter tvingades öppna munnen av sin forne rival John McEnroe. Exakt vad som hände sen är lite oklart, eller i alla fall sluddrigt. Klart är i alla fall att den svenske kalsongdesignern var tvungen att åka hem. Borg ska enligt uppgift ha fått smeknamnet ”Burken” för att han efter en förlust i unga år suttit ”tyst som en burk”. Som medmänniska hade man önskat att han levde upp till det namnet den där augustikvällen på Waldorf Astoria. Som skämskuddeskonsument är man bara otroligt glad att han inte gjorde det.

En allkonstnär rattar en svan
TV4-programmet »Efter tio« har visat sig vara skämskuddarnas eget Eldorado. Ifjol tog sig programmet in på listan genom en skakande intervju med författaren Stig Larsson. I år ville Malou med redaktion inte vara sämre och bjöd in allkonstnären Charlotte Engelkes. Intervjun var väl vad den var. En sedvanlig djupdykning i linje med förmiddags-tvs standardiserade lättsamma allvar. Segmentet toppades dock av en häpnadsväckande uppvisning i ekvilibrism när Engelkes berättade om och framförde en del ur sin nya föreställning på Kungliga Operan. Allt började med att allkonstnären fäste lim och fjädrar på sina ben, brast ut i sång och slutligen tog in en radiostyrd svan i studion. Resten är kanske inte tv-historia men likväl ett ögonblick som får de mest hårdhudade av rödvinslapande kulturkonsumenter att blossa om kinderna. Eller så var det bara en uppvisning i hur termen ”allkonstnär” i praktiken kanske mest antyder att man inte är så mycket konstnär över huvudtaget.

Bingo Rimér lanserar en tröjkollektion
Det var mycket rånarluvor 2013. Det ryska konstkollektivet Pussy Riot fortsatte bland annat sin framfart efter den fantastiska performancen i Kristus Frälsarens katedral i Moskva ifjol och på vita duken bländades biobesökarna av rosa luvor i »Spring Breakers«. Spekulativa svenska entreprenörssjälar kände en ny vind vina. ”Det här med rånarluvor känns ju fräscht”, tänkte Bingo Rimér och lanserade en tröjkollektion som ämnade flirta med värdetransportrånens förtappade estetik. Resultatet blev mest en uppsättning bilder på Bingo själv med maskerat ansikte och iklädd tröjor med texter som ”Homiés keep it real” eller ”Söder Facking Malm” där ”Facking” stavats med en rebellisk anarkistlogga istället för ett vanligt ”a”. Hela initiativet samlades dessutom under Bingos pågående designprojekt, XXX by Bingo och toppades med en punkig collagetröja med trycket ”Fuck everything”. Som ett sammanträffande är det dessutom i år ungefär 40 år sedan punken föddes. Och få saker illustrerar nog tydligare det punkiga uttryckets medelålderskris än det kommersiellt utsträckta långfinger, riktat mot just ingen alls, som Bingo fällde upp 2013. Cudos Bingo. Låt oss hoppas på nya stordåd 2014.

Filmåret 2013 kommer att gå till historien som ett av de mest spretiga någonsin. Superhjältarna dominerade som vanligt biljettförsäljningen även om det blev något av ett mellanår för genren. Däremellan skedde mest konstiga saker. Storsatsningar som »R.I.P.D.« och »Lone Ranger« floppade medan mindre projekt som »The Butler« och »Gravity« blev otippade kassasuccéer. Mest intressant var kanske tillströmningen av nya röster, av filmvärldens nyvunna kärlek till berättelser i periferin. Det var kanske därmed heller ingen tillfällighet att en tre timmar lång kärlekshistoria om två kvinnor vann guldpalmen. Låt oss hoppas att det är en utveckling som fortsätter. Nåja, här kommer 2013 års tre bästa filmer. 

Wadjda
Cykeln har alltid haft en speciell plats i filmhistorien. Som en metafor för rörelse, oskuldsfulla naivistiska drömmar eller som ett uttryck för arbetarklassens självdrivna transportering har den ständigt berättat historien om människans strävan framåt. Från Vittorio De Sicas superklassiker »Cykeltjuven« till den ungdomligt rebelliska »BMX Bandits«. Symbolvärdet i att handlingen i »Wadjda« kretsar runt en cykel är därmed enormt. Det var nämligen den första långfilmen att produceras i Saudi-Arabien. Banbrytande, inte minst då filmen även regisserades av en kvinna (Haifaa al-Mansour) som bland annat inte fick umgås med männen i inspelningscrewet på allmän plats. Historien kretsar runt titelpersonen Wadjda, en flicka som drömmer om att spara ihop till en grön cykel för att tävla mot sin vän Abdullah. Hon går från att hustla till att delta i en tävling i att recitera koranen. Det är en historia om drömmar, om rörelse framåt i lika bildlig som konkret mening. En historia transcenderar en regim, som blottar värdet av filmmediet i lika existentiell som mänsklig bemärkelse. Där hittar »Wadjda« något universellt. Något rom resonerar genom filmhistorien och samtiden med ett beundransvärt visionärt mod.

Frances Ha
Oxfords ordbok utsåg i början av december begreppet ”selfie” till årets ord 2013. Det är säkert illustrativt för väldigt mycket. För en tidsålder av narcissistisk självupptagenhet, för en offentlighetens utforskande av jaget och så vidare. Jag tror att det i praktiken är ett ännu större uttryck för en generation i jakt på sin egen röst. I full färd med att försöka definiera sig själv. »Frances Ha« är en perfekt illustration av det arbetet. Filmen följer Frances Halladay, en halvt misslyckad dansare vars rumskompis tillika bästa vän flyttar ut i ett skede där Frances precis tvingar fråga sig själv vad hon ska göra med sitt liv när saker inte blivit som det var tänkt. Frances karaktär genomsyrar varje filmruta, är fokus för varje scen och blir därmed en tydlig röst i ett otydligt och planlöst sökande efter mening. Filmens svartvita foto understryker dels New Yorks nostalgiska värde men lyfter än tydligare fram en värld som tar form i gråskala. Som befriats från tydliga ideologier och säkra sanningar och istället utelämnats till ett uppluckrat flackande. Där finns ingen trygghet kvar. Frances sökande blir en komiskt ångestfylld resa genom en urban medelklass som inte längre har något kulturellt eller ekonomiskt kapital utan istället drivs av drömmar på tomgång. Få filmer har skildrat generation y med samma klarsynta blick som »Frances Ha«. Kanske för att den lyckas med konststycket att berätta en historia om hopplöshet för en generation som fråntagits all kontroll. Det finns något betryggande i det. I insikten att det fortfarande finns tid att hitta sin egen röst.

Spring Breakers
Steget är mycket kortare än vad man tror från lärkans första sång till Skrillex »Scary Monsters and Nice Sprites«. Det går nämligen en rät linje från Astrid Lindgrens »Vi på Saltkråkan« till Harmony Korines »Spring Breakers«. Från sommarens förlorade idylliserade frihet till det furiösa behovet att bryta sig fri, att fly in i undantagstillståndet. Att Korine valde att rollsätta Disney Channel-stjärnorna Vanessa Hudgens och Selena Gomez i huvudrollerna till sin sommarsång är därmed ingen tillfällighet. De exemplifierar tydligt filmens brott mot bilden av ungdomens skenheliga naivism och rörelsen mot en korrumperad attraktiv frigörelse. »Spring Breakers« har blivit beskylld för att vara fragmenterad, för att filmens historia består av en samling skeenden som inte hänger ihop. Det är i sig lika mycket ett berättande taget till en instagramnivå, till ett uttryck som måste summeras i lösryckta ögonblicksbilder reducerade till femton hoppande sekunder och filterblekta minnen från ett sönderslaget nu. Där lyckades Harmony Korine genom »Spring Breakers« fånga en ny poesi. Den bortknarkade festivalsmutsens romantik. Alltsammans summerades dessutom perfekt i filmens suggestivt hänförande sångögonblick där James Franco, tillsammans med filmens huvudpersoner, framförde Britney Spears »Everytime« på ett piano. Där iscensattes all den skönhet som finns i det sköra gränsland som existerar mellan ungdomen och döden. Som försiktigt sjuder bakom ljudmattor av ölindränkt dubstep.

Tjugofyra hela och fyra ungefär halva. Så många böcker läste jag 2013. Det var nog ungefär tio stycken färre än ifjol. Till synes ett existentiellt misslyckade av rang men om man tar i beaktning att böckerna kändes mer 2013 kanske ändå en seger. Här kommer de tre som kändes mest.

Rachel Kushners The Flamethrowers
Varje gång man lyckas med bedriften att försjunka in en berättelse och helt låta dess beståndsdelar genomsyra ens liv blir den för stunden alltid bland de bästa man tagit del av. Exakt där var jag för någon vecka sedan med Rachel Kushners »The Flamethrowers«. Kushners andra roman prisades redan när den släpptes i april men har den senaste månaden åtnjutit förnyad uppmärksamhet i och med att den i slutet av november presenterades som en av finalisterna till årets National Book Award. Berättelsen är ett spräckligt porträtt på 70-talets amerikanska konstscen berättad utifrån karaktären Reno som flyttar till New York för att göra konst av sin fascination för motorcyklar. Att läsa »The Flamethrowers« är att kastas genom Renos reflektioner, genom hennes uppfattning av världen och inte minst hennes observationer av människor. Och när Kushner låter sina karaktärer tala är det genom en dialog lika målande som den konstscen de existerar i. Där sjunker man som läsare djupare och djupare tills man helt omslutits av historiens skavande skärvor. Där är man förlorad. Där är allt bra.

Lars Noréns En dramatikers dagbok 2005-2012
Litterära uppföljare är mestadels förpassade till deckarens och kiosklitteraturens snåriga marker. Det var därmed än mer glädjande att Lars Norén gav ut en fortsättning på sin dagbok från 2008. Som den svenska kulturvärldens vandrande vålnad fortsatte han sitt korståg mot kritiker och sin kartläggning av vardagen som dramatiker. Alltid med lika bländande som skärskådande estetik. Precis som i den första delen lyckades Norén fånga människans flyktighet. Det var nästan som om han lyckats fästa ett ankare i samtidens gyttja av fåfänga i form av friserade instagramflöden och navelskådande livsstilsbloggar och dragit upp ett litterärt lager av existentialism ur smutsen. Att kritiker ånyo uppehöll sig vid formuleringar om dem själva avslöjade både en missriktad läsning av Noréns hela projekt och samtidigt hur dräpande hans språk förmådde vara. Under ytan var det dock fortfarande samma fascinerande projekt av att försöka skriva fram ett jag. Ett litterärt uppdrag lika narcissistiskt som innerligt.

Elinor Lipmans The View from Penthouse B
Elinor Lipmans författarskap präglas ofta av en lätt sjudande känsla av underfundig tragedi. Inte för att hennes böcker i praktiken är särskilt tragiska utan mer för att hennes berättande sockrar den mänskliga humorn med den inneboende sorgens sälta. I hennes senaste bok, »The View from Penthouse B«, berättas historien om två systrar – en änka och en bedragen av sin exman till gynekolog som ordinerade sina infertila patienter samlag med sig själv. I kölvattnen på sina forna förhållanden flyttar systrarna ihop och skaffar sig en inneboende i form av en cupcake-bakande sparkad finansman. Vad som följer är en historia om ensamhet, om vänskap och om att försöka gå vidare. Inget sprängstoff direkt men Elinor Lipman lyckas genomgående lyfta banaliteter till hudlösa åskådningar det bräckliga i att vara människa. Mycket tack vare den kärlek Lipman ger sina karaktärer och inte minst genom den intelligens och medvetna humor hon låter färga sin berättelse.