En gång i tiden var Sasha Baron Cohen världens bästa satiriker. Det var länge sen nu men back in the day producerade han nämligen fantastisk humor med sin »Da Ali G Show«. En serie som i sina sämsta stunder bara var smårolig – som när fick Noam Comsky fick lov att förklara skillnaden mellan ”bi-lingual” och ”bisexual” – men i sina bästa stunder gjorde fantastisk samhällskritik – som när Ali G fick Pat Buchanan att prata om hur Saddam Hussein attackerat kurder med BLTs. Och det var den blandningen som gjorde Sasha Baron Cohen intressant. Hur han genom sina karaktärer serverade gapskratt i lika stor utsträckning som kommentarer om ett fuckat samhälle. Den tiden är nu förbi.
På snoozefesten som i folkmund kallas oscarsgalan utförde nämligen Cohen i söndags ett regelrätt hedersmord på humorformen han själv tog in i det nya millenniet. Detta genom att först iscensätta ett spektakel kring sin rätt att dyka upp på röda mattan som huvudkaraktären i sin kommande film »The Dictator«, och väl där slå ut Kim Jong Ils aska över Ryan Seacrest. Ett harmlöst practical joke kan tyckas men samtidigt en domesticering av allt det Sasha Baron Cohen gjort så bra. En reducering av kommenterande humor till ett bekvämt konstruerat skådespel.
Seacrest skrattade själv med aska på smokingen och konstaterade att ”I knew something like this would happen”. För Cohens tilltag var givetvis kollat och godkänt från toppnivå. Allt var en noggrann konstruktion där provokationen är lika väntad som slätstruken – något annat vore ett ganska oroväckande bevis på Oscarsgalan bristande säkerhet.
För även om Seacrest inte visste vad Cohen skulle utsätta honom för var alla väl medvetna om att en sketch skulle utspela sig. Om detta vittnar inte minst påföljderna där Cohen först stack på lite skönt häng vid Vanity Fairs efterfest och några dagar senare skrev ett fett treårskontrakt med Paramount. En händelseutveckling som pekar på två saker: 1) Att Sasha Baron Cohen har blivit bekväm, men framförallt 2) hur nöjesindustrin avväpnat provokationen som humorform. För vad som händer när den humorn som skall uppröra och provocera vill ta plats i på den stora scenen är att den tämjs. Den rekas och godkänns för att undvika stämningsansökningar och fel sorts kontroverser. Kvar blir istället en samling urvattnade, juridiskt säkrade skämt och en Sasha Baron Cohen i clownkostym.
Det är tecken på en oerhört cynisk utveckling. För där exempelvis Andrew Dice Clay under 90-talet förbjöds att medverka i alla stora mediasammanhang på grund av sin provocerande humor omfamnar idag megastudios provokatörer som Cohen. De har lärt sig att det i en internetålder är både bättre och lättare att köpa sig kontroll än att försöka tysta ner någon som redan fått uppmärksamhet. Det är givetvis beklagligt. Inte minst för att det illustrerar nöjesindustrins inneboende osäkerhet där alla gör bäst i att sitta ner i båten – alternativt sätts ner i båten av ett lukrativt kontrakt.
Istället får vi serier som Odd Futures »Loiter Squad« – en »Jackass«-liknande skapelse gjord mest för Odd Future-medlemmarnas eget nöje. Exempel på sketch från »Loiter Squad«: Två killar häller massa smält ost över en tredje kille som får osten i ögonen och klagar på att det svider. De två killarna skrattar. Med andra ord nåt slags humor som anspelar på föreställningar om moraliskt förfall. Och som framförallt kretsar kring skits vi på sin höjd fnissar och skapar på huvudet åt medan studioexecs nickar och räknar sina pengar – alla med tio oskadda och fint pedikyrade tår.
Jag kommer antagligen att se »The Dicator« men jag vet redan nu att den lär präglas av humor som sparkar in öppna dörrar. Av skämt som istället för att spegla något relevant vänder blicken mot arbiska män med konstig brytning och lustiga frisyrer. Kort sagt mot dom andra. På sin höjd får någon en hink aska över sig, det är väl ungefär så långt betalad satir kan gå.
