I höstas läste jag Tom Rachmans »The Imperfectionists«. En mysig liten samling berättelser som vävs samman genom en fiktiv redaktion till en transeuropeisk tidning. Det är även ett på många vis utmärkt stycke redaktionsporr, kanske mest för att den så sympatiskt understryker vikten av att gå vidare – av redaktionell anpassning.
Samma form av redaktionsporr går igen i Aaron Sorkins nya serie, »The Newsroom«. Här saknas dock samma romantiska skimmer inför det stundande slutet som gjorde »The Imperfectionists« så tilltalande. Istället är det vägen tillbaka till Sorkins uppfattning om bra journalistik som obönhörligt styr handlingen.
I seriens öppningsscen ser vi det förslappade nyhetsankaret Will McAvoy leverera ett koleriskt utfall om Amerikas pågående undergång. Om hur landet inte längre toppar någon form av välfärdsstatistik och hur det politiska klimatet befinner sig i ett dödläge.
Det är en utläggning som ligger helt i linje med en utpräglat amerikansk libertarianistiskt version av sanningssägande men som bryter med den retoriken i ett avgörande avseende: den blir reaktionär.
För McAvoy slutar inte vid sitt dekonstruerande av amerikanskt storhetsvansinne, han fortsätter med att berätta om hur fantastiskt landet faktiskt brukade vara. Med att till tonerna av ett sentimentalt stråkarrangemang, tala om hur USA brukade stå för moral, medmänsklighet och tekniska landvinningar.
Det är en ton som präglar hela seriens första avsnitt. Gamla nyhetsankare som Walter Cronkite och Edward R Murrow (kanske mest känd för oss svenskar som ”good night and good luck”-mannen) lyfts fram som hjältar. Som journalister med åsikter och patos – och som därmed även är antitesen till McAvoys passiva Jay Leno-persona. I dialogen raljeras över twitter, att läsa nyheter utan teleprompter blir rock n roll och McAvoy själv utbrister i ett ”seriously though, I have a blog?”. Och ganska snart har »The Newsroom« förvandlats till ett underhållande orerande om gammelmedias betydelse och relevans.
Sorkins dramaturgi är här på ett sätt bländade, på ett annat nedtyngd av klichéer som anammar enkla grepp för att stryka tittarens intellekt medhårs. Det gör »The Newsroom« till en oerhört underhållande serie som samtidigt sätter sitt sanningsanspråk och sin törst efter relevans i halsen.
McAvoys producent (spelad av Emily Mortimer) hamrar exempelvis in hur han måste våga ta ställning och ta fler risker för att bryta med sin bekvämlighet. Det är en lösning som onekligen skär sig med en amerikansk mediaverklighet.
I första avsnittets crescendo hittar McAvoy givetvis tillbaka till sin kritiska ton. Det är en scen som vill eka av den rättfärdighet som åberopas i avsnittets inledning. Istället blir den ett porträtt av något otroligt samtida och väldigt problematiskt: den amerikanska hyperboliskt spottande nyhetsjournalisten.
»The Newsroom« vill mycket. Kanske framförallt framställa journalistyrket som något lika sexigt som betydelsefullt. Vägen dit leder Sorkin genom historien tillbaka till romantiska föreställningar om gamla värderingar. Det är lika mysigt som synd. Sorkin borde nog inte vara så rädd för att anpassa sig och blicka framåt, »The Newsroom« blir lätt mer imperfekt än nödvändigt annars.
