(Veckans lista innehåller spoilers för »Lost«, slutscenen av »The Sopranos« och första säsongen av »Fringe«. Sorry!)
Ja, jag vet. Vad fan är ett HBO-moment? Jag är kanske inte helt och hållet på det klara med det själv men det jag tänker mig är fantastiska ögonblick i TV-serier där berättandets lyfter en nivå och seriens kärna blir explicit utan att bli övertydlig. Serien behöver nödvändigtvis inte ens gå på HBO. Det är blott en illustration över ett visst sorts berättande som blivit synonymt med TV-kanalens standard. Ett berättande som går mer långsamt och metodiskt fram och lägger grunden sten för sten för att i vissa avgörande ögonblick visa byggets fantastiska fasad. Nåja, det blir säkert klarare efter hand.
5. Lost – We have to go back
Så här ganska precis två år efter att »Lost« gick i mål har jag lyckats släppt besvikelsen över det sista avsnittets ganska fadda eftersmak. Men det var inte alltid så, när »Lost« var som bäst var den istället närmast omvälvande. Och kanske blev det aldrig mer omvälvande än i slutet av säsong tre när en av seriens då absolut största frågor besvarades. Det var en vändpunkt som öppnade upp berättandet och som försiktigt lyfte blicken från en simpel fråga om handling mot något större, mot en mytologi. Ungefär där förankrades allt det som gjorde »Lost« intressant och allt det som serien berättade så bra. Synd att det mest var lull lull där på horisonten.
4. Sopranos – Don’t Stop Belivin
Många var oerhört besvikna på slutet av »The Sopranos«. Jag tyckte det var perfekt. Inte för att det egentligen berättade särskilt mycket om hur det slutade för Tony Soprano med familj, eller ens rundade av familjekrönikan i någon som helst bemärkelse. Istället var det en allegorisk återgång till seriens kärna – panikångest. För medan Tony mumsade lökringar byggdes en lätt orolig stämning upp. ”Kommer han bli mördad nu?” var en fråga många ställde sig. En jukebox började spela Journeys »Don’t Stop Belivin’«, skumma saker var onekligen på gång. Sedan svart. Och ingen hade mer panik än vi som tittade.
3. Fringe – What did you do to us?
Det här är långt ifrån det mest grandiosa, storslagna eller ens betydelsefulla ögonblicket i »Fringe« fina historia. Istället är det en vändpunkt för karaktären Olivia Dunham. Inte för Olivia själv men för oss som tittar. Hon går från att ha varit en emotionella förstörd individ begraven i sitt arbete, till en person med en fruktansvärt traumatiserande historia. Det är även en vändpunkt som lyfter karaktären, som visar hur stark hon är och samtidigt illustrerar vad galna vetenskapsmän är kapabla till. Hur långt Walter Bishop och William Bell var/är villiga att gå i jakten på förståelse. Det är därmed även en scen som ringar in något mycket övergripande för serien som helhet.
2. The Wire – We like them little bitches on a chessboard
Egentligen finns det galet många ögonblick att välja från »The Wire«. Serien var, mer eller mindre, en uppradning av fantastiska HBO-moments där berättandet ständigt öppnade upp historien och anade större historier, större ambitioner. Schackscenen är samtidigt TV-historiens bästa exposé. Det är en scen som ställer upp villkoren för mer än en simpel serie, eller ens en simple brottsorganisation, det är en scen som ställer upp verkligheten. ”See the king, he stay the king”. Där någonstans låg både »The Wires« kärna och yttersta attraktionskraft; i gränslandet mellan exotiskt gangsterepos och gripande realism.
1. Mad Men – The Carousel
Det är här nästan alla faller för Don Draper. Sure, han är, var och kommer alltid att vara en otrogen douche som behandlar sina medmänniskor som skit. I sin pitch till Kodak är han i ordets bästa bemärkelse människa. En varelse med känslor, med en historia (både dålig och bra) och med en enorm självbevarelsedrift – att Draper dessutom vänder ett inre privatliv mot klienten och nyttjar ett jag för att berätta om ett vi iscensätter ett berättande långt bortom pitchens möjligheter. Samtidigt ringas även reklamens roll här in som ett dekonstruerande verktyg av en mytologiserad tidsålder. Don Draper visar vackra bilder på fru och barn och pratar om ett ”hem”. Samtidigt är han på väg in i en stundande skilsmässa, hans hem är i spillror. Allt handlar om föreställningar, om att framstå som lyckad. Vad som händer under allt det där är sällan lika vackert. Det är det som finns under »Mad Men« berättar om, det är därför serien är så fruktansvärt bra.
