I en genre som har fascinerats av italienska gangsters spaghettirätter utblandade med blod sen Wu-Tang Clan spelade poker med maffiamedlemmar, krävs det måhända en hel del mod att sätta epitetet Don först i ditt rapnamn — det säger ändå en del av vad som bör förväntas av din musik. Dock bör ingen tvivla på att Brooklyn-rapparen Monique har detta.

Efter att ha funnit en internethit i den namedroppande låten Pilates — där alla från de yngsta Kardashian-barnen till Drake och Miley Cyrus blev synonymer för droger — är DonMonique nu tillbaka med sin självbetitlade "söt men sexig trap".

Med tanke på hur lätt internet har för att titulera någon ett one hit wonder är det inte chockerande att den 20 år gamla rapparen ger sitt allt på den nya ep:n Thirst Trap. Flowet är kanske avslappnat, men attityden har taggarna utåt vilket jag kan förstå då Monique ändå härstammar från New York, raps konservativa hemvist där flera manliga rappare säkert inte har vant sig vid kvinnliga än — även fast Lil Kim kunde stympa sina manliga motparter med hjälp av bara gylfen under 90-talet. Betyder detta att Monique är en ny Kim? Liknelsen är alldeles för enkel, men säkert en många känner sig manade att göra.

Nej att jämföra Thirst Trap med något annat vore förminskande. De spökliknande och ekande produktionerna från A$AP Fergs kollega Stelios Phili är säregna, och agerar som en perfekt plattform för DonMoniques dundrande debut där rappare likt Danny Brown får hålla tungan rätt bland de kvarvarande tänderna ifall han vill hänga med. För att avsluta det hela i samma manér som vi började: detta är en Michael Corleone-plan vid dess start, vars slut inte är nått före några dörrar har sparkats in.

Ja väntan på en ny säsong av Twin Peaks är en lång och plågsam sådan, men efter diverse bråkigheter kring budgeten står det nu i alla fall klart att inspelningen kommer få sin start efter sommaren med hela 18 avsnitt i sikte. Dock är det uppenbart att detta lär ta sin tid och medan David Lynch gör sitt bästa för att återigen entra The Black Lodge ska jag försöka underhålla er på vägen — med inget mindre än musik från den excentriska regissörens musikproducent.

Dean Hurley har mixat, valt och producerat musik för flera av Lynch projekt, därbland hans album Crazy Clown Time och Big Dream. Days of Thunder & Rain är dock en helt egen skapelse ifall vi bortser från faktumet att den till stor del består av gamla soul-acapellor — tillhörande legender likt Otis Reading och Marvin Gaye — samt ingen annan än Kanadas ensammaste själ Drake. Tillsammans med vida, atmosfäriska musikstycken blir det hela till ett oväntat men lyckat möte som pendlar mellan storslagna ljudbilder från ett romantiskt — men tragiskt och smått Bruckheimer-esquet — 80-tals drama, till de viskande ugglorna bland träden i Twin Peaks. 

Tänk er att Laura Palmer — istället för de dimmiga bergen ovanför Seattle — hade försvunnit bland den amerikanska västkustens brinnande stränder och lämnat en tårögd Drake hängandes vid sin motorcykel, då har ni förmodligen funnit den surrealistiska men fängslande känsla av hjärtesorg Dean Hurley har försökt snärja med sin drömfångare. Förresten en tanke: i Lynch värld kan vi väl inte tro att det bara är ett sammanträffande att en producent med sån kapacitet för tårdrypande musik delar namn med tv-historiens mest tragiska tonåring?

Ni kan ladda hem Days of Thunder & Rain gratis här och nedan se en kortfilm regisserad av Nicholas Wurz och William Trenton, där flera låtar från albumet medverkar. Jag rekommenderar även att ni tar er an Hurleys mashup av punkaren Glenn Danzigs låt Mother och Drakes 0-100-outro The Catch Up, ifall någon verkligen betvivlar producentens kärlek för Drizzy.

Rap är i ett diffust läge år 2015. Den tidigare uppdelningen av utbudet mellan öst och väst samt den högljuda södern är långt ifrån relevant sen internet band allt samman. Numera kan en rappare från New York antingen låta som att hen var uppvuxen i Houston eller vara hopplöst nostalgisk likt Sverige-aktuella Joey Bada$$. Samtidigt är den amerikanskbördiga genrens kanske största namn just nu en kanadensare medan äldre legender suktar efter relevans.

Här i Sverige står landskapet också inför drastiska förändringar med musikjournalister som fortfarande försöker lista ut vad grejen med Yung Lean är. Ser vi dock till internet — och främst Soundclouds flöden — blir det uppenbart att tunga synthproduktioner med röster dränkta i autotune är mer än ett nytt och spännande fenomen. Det är språket som har talats sen en tid tillbaka i olika former och fortsätter ständigt att utvecklas.

Ett nästa steg i evolutionen verkar Los Angeles-rapparen Horse Head stå för — om han nu ens kan liknas vid en rappare. Denna svårkategoriserade individ är en del av rapkollektivet Thraxxhouse, dock är den musik de ger ut är långt ifrån den melodiösa synthrap vi numera liknar med genrens progressiva utbud. Här blickar man istället tillbaka mot det sena 90-talet och tidiga 2000-talets akustiska emomusik. De konventionella drogromantiseringar får stiga undan när substansen i dessa texter är närmast skolmässigt simplistisk och hör främst hemma i ångestladdade ungdomsnoveller.

Med Horse Heads nya ep:n Romantic når en utveckling — som har pågått sen Bones började sampla alternativ rock — kanske sitt klimax. I en helgon.net-estetik filtreras rapparens melankoliska tonart genom autotune, gitarrer och trummor i klassiska trapmönster. Tänk ifall Blink-182 hade valt att samarbeta med Future på sitt självbetitlad vuxenalbum — där vi fann popgoth-oder som Miss You — framför The Cures de facto Robert Smith. Resultatet hade förmodligen inte varit långt ifrån det Romantic har att erbjuda.

Horse Head är sen långt tillbaka verksam som beatmakare och denna självproducerade ep lär nog polarisera många lyssnare. I slutändan är det dock något bisarrt som inte kan liknas med mycket annat och jag själv har inte riktigt bestämt mig huruvida jag avskyr eller älskar det — dock är jag uppenbarligen svag för låtar som Stockholm Syndrome dagar som denna när temperaturen ligger på plus och snön överger gatorna. Kanske är oddsen större att du faller för den självbetitlade gothboiens nynnande om du råkar vara svag för pojkgruppar med uppenbart dåraktiga klädval — med all säkerhet vågar jag påstå.      

Under de senaste åren har den mystiske Brighton-pseudonymen Hucci varit en trumvirvel till kraft inom den progressiva trapgenren som har sitt fäste bland Soundclouds flöden. För varje ny låt har den ständigt växande skaran av fans frälsts av tunga Lex Luger-mönster, energiska synthar och oväntade samplingar — där allt från Phil Collins till Notorious BIG kan förekomma.

Det stora genombrottet väntar vi dock ännu på och kanske är det nya projektet 404 den sista droppen före en överfull bägare av producentens gastkramande toner sköljer över världen. En kan knappast påstå att 19-åringen håller tillbaka med detta mixtape, hela 22 låtar har han bestämt att dela med världen och de finns alla att köpa via hans Bandcamp för ett pris du finner passande. Det priset kan förvisso vara noll men tro mig, när den här killen drar av sets på internationella festivalers största scener kommer du vilja ha ett äkta kvitto på din kredibilitet som dedikerat fan — vi talar ändå här om en potentiell helig skrift för Soundcloud-användare.

Du skall icke synda utan endast testa din tro samt nacke till den brittiska trapgud Diplo önskade han kunde appropriera.

När det kommer till 2014 och rap så var det utan tvekan Atlantas år, vilket är häpnadsväckande då 2013 egentligen var det också och trenden tycks endast fortsätta när 2015 får sin början. Från gatulangande trap till neondränkta strippklubbshyllningar har en plattform vuxit fram där alla former av rapvänliga ljudbilder kan härja. De två som kanske hanterar denna mångsidiga lekplats bäst är den oförklarligt underskattade Rome Fortune och Vine-fenomenet OG Maco. Båda rönte framgångar under det gångna året och verkar inte tona ner på sina världsomvälvande ambitioner med deras nya — gemensamma ep — YEP.

Här kan det gå från ljuvligt autotunade serenader till gastkramande trapbravader — allt med en tung subbas — på en millisekund med produktioner från några av Atlantas hetaste namn. Men i slutändan är det Rome och Macos obestridliga samt obekräknliga karisma som gör detta till årets första lyssning. På spåret Riot ställs frågan "do you wanna be a champion" och dessa två tycks redan ha sitt svar klart. Ifall Atlanta kommer fortsätta att regera även detta år så kan vi nog räkna med att dessa två kommer agera frontmän inom kort.

We are just some kids with computers some genius ideas that caused them to laugh at me.

Vid första anblick kan Spooky Black vara en artist många har svårt att ta till sig. Det finns givetvis något osmakligt med en vit grabb som i sin första musikvideo väljer att klä sig i fubu och en durag. Den tämligen viktiga uppfattningen av vad en postkolonial analys kan innebära tycks inte ha kommit över denne unge lajvare än något många vill likna med en viss svensk rappare. Samtidigt är jag inte helt redo att kasta honom under bussen riktigt än då karriären endast har börjat och när det kommer till musiken, ja den är faktiskt perfektion.

Under gårdagen följde 16-åringen från Minnesotas snödränkta landskap upp sin debut Black Silk med den åtta spår långa ep:n Leaving. Denna blandning av lågkvalitativa folk rock-produktioner a la Bon Iver och melankoliska sexfantasier i samma ven som The Weeknd skapar en framåtsträvande RnB-fusion likt ingen annat. Jag må ha svårt för hur Spooky väljer att framställa sig själv, jag finner det något skrattretande till och med men det går ändå inte att motsäga talangen han besitter. Tillsammans med sitt lojala team av producenter lär hans röst endast växa och nå en större publik - något de ständigt ökande lyssningarna på hans Soundcloud indikerar. Låt oss då hoppas att han blir känd för att vara artisten med rösten som ekar likt inget annat bland Fargos djupaste skogar - istället för den där udda vita grabben i durag.

Streama Leaving nedan och ladda hem projektet här.

Innovativ och nytänkande rap är alltid spännande i alla dess olika former. En av de mest progressiva inom den alternativa scenen just nu är Bones, en ung rappare från en post-cloudrap värld; samma universum där den melankoliskt flowande svensken Yung Lean och Memphis-influerade tillika nutida legenden Lil Ugly Mane härstammar.

Även fast han inte ens kan gå på Systembolaget så har den unge Michigan-rapparen släppt hela 16 mixtapes, om jag nu har räknat rätt det vill säga. Hans lust för att släppa musik konstant verkar - precis som hans äldsta projekt - vara influerad av en ung Lil Wayne. Tyvärr kan kvantitet gå ut över kvalité, något flera av projekten har lidit av. Samtidigt har det varit fascinerande och följa hans resa bland G-Funk, synthensembles och shoegaze-doftande gitarrslingor. Allt detta kuliminerar nu med mixtapet Garbage, en samling låtar som kan vara hans allra bästa. Mognaden är uppenbar när grillsen är slängda och den smärtsamt nostalgiska kärleken för sydstaternas rap glömd; musiken är här istället hans egen.

Allting tar sin början med låten ReturnOfThePimp där instrumentalen och rappen är en uppenbar återblick till den musik han släppte under karriärens tidigare dagar. Men redan vid andra spåret Butterfly tar ljudbilden en u-sväng och en vild resa får sin början där den blytunga atmosfären håller allt samman. Från något falsk men innerlig sång till hardcore screamo, Bones låter inte de barriärer andra rappare lever inom påverka honom.

De flesta av låtarna är relativt korta och tickar in vid 2 minuter sträcket. Men känslan av att Bones gör musik på impuls för en generation med bipolära-diagnoser är ändå hans styrka och kompenserar när ett flertal verser uteblir. Den unika renässansmannen är kanske inte är den bästa rapparen eller historieberättaren men han tycks ha funnit en nerv hos unga rapfans likt ingen annan. Bevisen från Garbage kan radas upp, jag vill dock hävda att HeartagramAdios är den absoluta bästa. Över ett beat som samplar gamla eurodancegruppen ATC går en förtvivlad Bones loss och en majoritet av hans olika stilar manifesteras. Musik gjord för en moshpit fylld av tårar. 

Gratis download: Bones - Garbage.

Våren börjar sakta men säkert göra entré och snart har ännu en vecka gått. I och med det ska jag introducera ett nytt segment där jag ser tillbaka på de sju senaste dagarna inom musik. 

Veckans singel

En av de absolut största upplevelserna under gymnasiet var när min vän Simon upptäckte rapgruppen Digable Planets. Trion bestående av rapparna Butterfly, Ladybug och Doodlebug inkopererade jazz i sin musik likt inga andra och hade en enorm effekt på en specifik tonåring som fortfarande plankade in på krogen. Tyvärr splittrades gruppen i mitten av 90-talet och har inte gjort musik sen dess. Dock har medlemmen Butterfly, vars riktiga namn är Ishmael Butler, varit en del av den duon Shabazz Palaces sen 2009. Deras alternativa hiphop sound har blivit enormt omtalat och i juni släpper de sitt andra album Lese Majesty. Just av den anledning har vi fått första, fantastiska, singeln från projekt med They Come In Gold.

Veckans album/mixtape

Det har släppts en hel del bra musik under veckan som har gått; bland annat nytt album från Little Dragon och Antwons Heavy Hearted In Doldrums. Mest lycklig är jag dock över att Bay Area-rapparen Iamsu! släpptes sin kommande debut Sincerely Yours för stream. Här gästar bland annat legender som E-40 och Too $hort på låten T.W.D.Y, en av 19 starka spår. Hugo hos VBDFR är nästintill sjukligt påläst när det kommer till Iamsu och har skrivit några ord om albumet, besöker deras blogg för att läsa mer och även lyssna på själv albumet.

Veckans musikvideo

Ben Khan är kanske ett oväntat val efter en vecka av musikvideos från Lana Del Rey och How To Dress Well. Jag är dock svag för 80-tals doftande magi och det är just vad London-artistens nya video för Youth är. Det är även den sista låten från hans 1992 EP att få en video. Här tas vi med på en färd från utomjordliga skogar till dunkla gränder i vad som tycks delvis vara ett hommage till dåtidens actionfilmer. Tänk filmen Drive på psykadeliska droger i ett land fyllt med retro accessoarer. För flera visuella presentationer, klicka er vidare till hans Youtube.

Veckans biljonär

... Är utan tvekan Dr Dre ifall ryktet att Apple vill köpa Beats Electronics stämmer. Det började pratas om deras intresse tidigare i veckan och summor på över 3 biljoner/miljarder dollar har nämnts. Nyligen rankade Forbes de mest förmögna rapparna där Puff Daddy (det är vad han kallar sig nu igen?) stal första platsen från Dre. Ja nu tänker ni: "rappare hah" men hursomhelst så verkar den listan behöva en ändring enligt Tyrese. Rapparen känd från Fast & Furious filmerna postade igår en video på sin Facebook med Compton-producenten. Mr Beats Himself titulerar sig själv "första biljonären inom hiphop" och fanatiska fans ger än en gång upp hoppet om Detox.

Vem hade Notorious BIG varit ifall han, istället för Brooklyn, växte upp i Kalifornien under Trash metals storhetstid? Svaret skulle kunna vara Antwon. När San Jose-rapparen debuterade med sitt Fantasy Beds mixtape 2011 liknade nämligen många honom med en Biggie Smalls för cloud rap generation. En jämförelse som då inte vara helt fel ute, men mycket har hänt sen dess. Istället för att låna beats från cloud rap pionjärer som Clams Casino har han nu tillsammans med en rad producenter funnit ett eget uttryck, djupt rotad i hans kärlek för post-punk och dream pop.

6 maj släpper den gamla punkaren sitt nya mixtape Heavy Hearted in Doldrums, hans starkaste samling låtar om sexfetischer hittills. Projektet ligger just nu uppe för stream på Pitchfork där bland annat den moderna underground legenden Lil Ugly Mane gästar. Här får vi även höra verser från rapkollegorna Andre Martell och Sad Andy, medlemmar i Nature Boys kollektivet. Jag är dock mest lycklig över att Antwon än en gång har valt att samarbeta med Grimes gamla pojkvän Pictureplane, som gjorde beatet till fantastiska Living Every Dream från 2012 albumet End Of Earth.

Streama albumet här och följ Antwon på Facebook eller Twitter om ni vill hänga med när mixtapet släpps officiellt för nedladdning. Bevittna även Heavy Hearteds första musikvideo för låten Don't Care nedan. Skådeplatsen är en minst sagt lyxig herrgård med skådespelarna Antwon, Sad Andy och två kvinnliga kompanjoner. Spåret är producerat av Suicideyear (Yung Lean - Hurt).

Svårt och inte gilla den här killen!?