Årets sista månad har börjat och föräldrar skriver redan arga kommentarer där de lynchar SVT:s nya julkalender. Personligen har jag lagt all min fokus på den julkalender som är musikflödet de senaste dagarna, där snackar vi en present som bara keeps on giving. Här nedan har jag samlat några av klapparna du bara måste ta del av.

Ljudbilden är lika bitter och vemodig som den är dramatisk och medryckande. Utan trummor men med hårt bultande känslor förmedlar Fifty Grand något skrämmande tilltalande. Det nya albumet Helena's Skin låter som om gothvärldens svar på Brian Eno skulle komponera soundtracket till ett barockdrama, eller att Angelo Badalamentis musik till tredje A Nightmare on Elm Street-filmen skulle få ett nytt liv i det soundcloudbaserade 2010-talet. Med andra ord, det är en rätt spännande samling låtar producent har skapat.

Med en variation av influenser, från självutnämnda Goo Goo Dools till lite mer uppenbara 808s & Heartbreak-eran av Kanye Wests karriär, ekar låten Echo bokstavlingen av allt som gör Kevin Abstract till en spännande artist. Att musikvideon sedan blandar ut deppiga höstkänslor med neonfärgad klaustrofobi längs trafikljusen känns bara för passande.

Har jag nämnt att detta är min absoluta favorit detta år? Ja jag tror jag har gjort det, ett antal gånger, faktiskt. Så jag ska inte tjata, lyssna bara på detta finstämda kaos.

En duo bestående av Glasgow-producenten Hudson Mohawke och brittiska sångaren Antony Hegarty känns kanske på papper något oväntad, men fungerar utmärkt i praktiken. Under namnet ANOHI släppte de häromdagen en klimatpolitisk anthem till första singeln vid namnet 4 Degress – från det självbetitlade kommande albumet. Som om inte det var nog släppte även Hudmo strax därefter musikvideon till Indian Steps, ett samarbete med sångaren från producentens senaste album Lantern. Julafton kom helt enkelt tidigt för fans av dessa två. Är det nu jag även ska delge för alla att Antony Hegartys farbror är min gamla granne och spanskalärare? Tillfället kändes passande i alla fall.

Musiken Gila Monsta ligger bakom gungar långsamt men hänsynslöst, väldigt metallisk men samtidigt melodisk. Som producentdelen av rapduon Gorgeous Children har han alltid erbjudit beats med ett ändamål långt ifrån andra. Detta faktum kvarstår när han släpper sin nya ep Shed Skin Part 9, där bilden av söderns trapestetik inverteras och låter smutsigare än någonsin tidigare. Genren för sin egensinniga trapmusik har Gila själv valt att kalla trench, och ja om det inte är just 808s och Lex Luger-kits dränkta i lera detta låter som så vet jag inte vad.

Svenska sångaren Erik Hassle fortsätter att imponera med sin fallenhet för utmärkta samarbeten, och nu ges vi kanske den mest spännande hittills när han gästar Groundislavas nya singel.

Producentkollektivet WeDidIt med Shlohmo som dess de facto är en av de starkaste krafterna bland progressiv och genreöverskridande elektronisk musik just nu. Det är ett ensemble av talangfulla karaktärer där Jasper Patterson, mer känd som Groundislava, är en av de främsta. Efter att ha släppt sin cyberpunk-ode Frozen Throne förra året förbereder han nu en ep och det är på första singeln vi finner Hassle.

Med den nebulösa pop-marodören Flatline möter sentimentala melodier, i form av ett ekande piano, storslagna ljudbilder som tillsammans bygger upp till ett drömliknande klimax. Bland denna molntäta atmosfär skär Hassles sång om stulna pengar på rymmen igenom likt det klyschigaste morgonsceneriet du kan tänka dig. Men det är ändå så tilltalande hur låten slår an på ens emotionella strängar med en fascinerande och okonstlad finess, att vi i slutändan gör bäst i att bara kapitulera för den välregisserade verklighetsflykten.

Sommaren är snart över, även fast solen sköljer över landet mer än någonsin tidigare. Detta faktum skulle kunna ses som en lättfotad allegori för duon Korallreven, vars historia verkar nå sitt slut idag med låten Here In Iowa.

Från lägenheten i Stockholm till spelningar och turnér världen över, nu har Marcus Joons och Daniel Tjäder funnit ett något abrupt slut på resan de begav sig ut på för fyra år sen. Genom värmande och svävande synthar har de gett oss ljudbilder lika vida som ett havssceneri från Le Grand Bleu. De har erbjudit oss svalkande soundtracks för alla årstider, och alltid lika pålitliga anledningar till euforisk dans – vilket vi gör återigen med denna bitterljuva sorti.

Tänk en tropisk houselåt gjord för den stundande natten. Ett 80-talets Beach Boys omfamnade av extatiska och något Disney-esquea körer. Det är Here In Iowa, vars dansanta klimax är av vemod och lycka, när vi tar farväl av både sommaren och Korallreven. Ta ett sista dopp nedan.

Foto: Kim Granli   

Lite som hur vattnet på asfalten avdunstade under solen denna förmiddag återvänder nu Postiljonen, redo att sätta bokslut på den kalla maj-månaden och välkomna sommaren med en ny singel.

Det har snart gått två år sen denna norsksvenska trio släppte debutalbumet Skyer och därmed tonsatte de följande värmeböljande månaderna. Passande nog når nu väntan på ny musik sin ände med en låt under namnet Wait. Inte helt oväntat talar vi här om storslaget filmiska och anrika popvågor, som likväl skulle kunna vara soundtracket för en bil färdandes längst den amerikanska västkusten, med en hjärtekrossad förare vars blick är i backspegeln men destination framtiden — vilket blir till en inte allt för klumpig metafor över hur Postiljonens atmosfär fyller all musiks tid och rum.

Den tidslösa själ instrumentalisterna Daniel Sjörs och Joel Nyström Holm erbjuder sångerskan Mia Brox Boe är uppenbart intakt, om inte mer levande än någonsin tidigare. Deras Eric Serra-doftande pop med svävande saxofoner och svindlande nostalgiska gitarrsolon fortsätter alltså att andas passionerat, redo att älska med hela världen denna sommar.

Med låtarna Michelle och 2013:s Ocean etablerade 1987 sig som en av svensk musiks mest intressanta tillskott förra året. De drömliknande landskapen ackompanjerade av hjärtskärande texter hintade om att sångaren och producenten Victor Holmberg besatt något förankrat i den svenska popsjälen, samtidigt som de melankoliska synthmelodierna yttrade någonting större än så.

Med Michelle musiksatte han sommarnätter doftande av en soluppgång gläntandes mellan träden. På Ocean färdades han på stormande hav, en vacker bild fångad i en blåst av ångest. Nu när han släpper debutalbumet Härskarkonst är frågan uppenbar: var skall han ta oss härnäst?

Här gör 1987 det uppenbart att han inte tänker försumma ett vinnande koncept. Ljudbilden är väldigare än någonsin tidigare, en vid plattform för trummor filtrerade genom reverb och ekande falsetter i periferin. Holmberg låter sedan sin röst blandas ut i detta sceneri, pendlandes mellan pianon, saxofoner och synthlager. Risken finns där att vi någonstans förlorar honom, men med konsten att få igenkännbara historier om förhållanden som gick åt helvete att kännas mer personliga än många andras blir sångarens sårbarhet en vi omfamnar. Musik för tårar och dans, ångestladdad men euforisk, denna ständiga kontrast är i londonsvenskens regi ett samtida soundtrack för En (tidslös) Kärlekshistoria.

1987 är måhända uppe bland molnen med drömmar om att växa upp. Men när han sjunger Hej då står det klart att jag aldrig vill se denna artist försvinna, ärligt, sällan har jag fallit så hårt för ett svenskt album. Låt oss därför åter trycka på play och återgå till den övre stratosfären.

Musiken svenska Korallreven står för känns som skapad bland nattliga scenerier, vilket är uppenbart med videon till låten Limitless. Tagen från höstens hyllade Second Comin' finner denna energiska synthballad ett hem i en visuell tolkning anpassad efter de pasteller duon så väl bemästrar i sitt skapande.

Mörket har fallit när en tjej — vars vita kläder strålar i kontrast till den dunkla dimman — finner en av Korallrevens medlemmar att lifta med in till stadens centrum. Där förvandlas den lokala spelhallen med sprakande neoner till en tillflyktsort utan gränser för henne och vänner, medan kvällsluften fylls av cigarettrök och tveksamma substanser konsumeras. Musiken är en historia famlandes mellan storslagna triumfer och känslofyllda fall som — i André Jofrés medryckande regi — speglas av droger röda och förföriska likt dunkande hjärtan redo att krossas.

Medan svensk musik ofta är känd för att jobba i progressiva poprytmer vågar få att ta ett äkta kliv tillbaka och anamma en mer nostalgisk anda. Detta är dock inte fallet med Stockholms egna Sarah Frey vars musik tar andetag fyllda av det förflutna, samtidigt som hon andas något nytt och säreget för en scen stundtals i brist på nyanser. Men på Sarahs palett finner vi en variation av kulörer från sångerskan — tillika textförfattaren och producenten — som lär ljuda från Soundcloud och eka bland sommarnätter.

Med hennes nya artpop-influerade projekt Itsabrightlight suddar hon ut gränsen mellan dröm och verklighet med ett trollbindande resultat. Debutsingeln Weaken Me är ett känslomässigt laddat verk med influenser som ekar av 80-talets avant-garde utan att bli till en pastisch. Med en bas och snare som gungar likt Ultravoxs låt Vienna bygger Sarah suggestivt upp ljudbilden lager för lager och låter sedan hennes tidslösa röst mynna ut i dansant eufori. Detta omfamnande synthtäcke yttrar sig likt en resa över marken från en åker täckt av dimma till en stadskärna med pulserande neoner. 

Tänk om David Lynch skulle regissera en svensk sommardröm där landsbygden möter Blade Runners dystopiska Los Angeles dränkt i neo-noir. Då har vi med Itsabrightlight funnit en självklar kompositör.

Weaken Me släpps officiellt den 24 april genom nystartade skivbolaget Woah Dad! med releasefest på Taverna Brillo den 23:e.

Bild via Reuters.   

Mashups är kanske den produktionsform som aldrig riktigt kommer finna sitt fäste här på jorden. Oftast krockar ambitionen att göra något experimentalt flippat med faktumet att det ska bli till en värdig lyssning. Därför föredrar jag simpelheten i när Notorious BIG blandas med Thomas och Vännerna, aldrig kan mina förväntningar raseras av en sådan nostalgisk kombination.

Men kanske kommer jag få omvärdera mashups efter Jeff Bhaskers senaste. Denna Good Music-producent är känd för att ha tagit fram Grammy-prisade låtar åt Kanye West och jobbat med namn som Kid Cudi, Lana Del Rey och Beyoncé. På fritiden verkar han dock släppa loss det lekfulla i sina talanger, vilket blir uppenbart när i Bhaskers regi Never Gonna Love Again från Lykke Lis senaste album möter Kanye-remixen på Lil Waynes — enligt mig kontemporära klassiker — Lollipop. En oväntad konstellation men med pitchen uppskruvad på Lykkes röst blir detta till en tolerabel skapelse för varenda fan av dessa artister.

Senast vi hörde något från årtiondets kanske mest spännande men okonventionella popunder Grimes så var det med singeln Go. På den Blood Diamonds-producerade låten fann vi sångerskan äventyrande bland nya territorium rent ljudmässigt vilket fick ett blandat mottagande från fanatiska beundrare. Därmed uppstod en existensiell musikalisk kris för den annars så meditativa kanadensaren som tog beslutet att ge upp den nya inriktningen och skrotade alla planer på ett nytt album. Men det hindrar inte Grimes från att kompensera för den ihärdiga väntan med en musikvideo till REALiTi från albumet som inte längre existerar.